Den otippade kärleken [SV]

Jag med!

Kap 5
Roxanne

Jag såg Scorpius försvinna bort och jag låg själv kvar. Jag var halvt irriterad och halvt chockad, irriterad för att om han egentligen var såhär vänlig, varför hade han aldrig visat det mot oss andra? Och chockad för att långt, långt inne i honom finns det faktiskt en känslig Scorpius som inte bara är bra på att mobba och irritera andra.
Det var bara inte rimligt.

En dag senare

Jag hade fått lämna sjukhusflygeln så fort jag vaknade. Madam Pomfrey hade tagit av mitt bandage från armen och satt på ett litet förband istället, så man inte såg ärret efter såret.
”Roxanne!” Jag han knappt gå in i uppehållsrummet förrän Lily hängde runt min hals.
”Hej!” sa jag lika glatt tillbaka. Jag kollade runt och såg att Fred och Hugo satt i soffan och pratade med Albus som satt i en fåtölj. Sexårseleven Sarah Diamond satt och spejade på Albus från en stol i hörnet av rummet och hennes kompis Meya Colins viskade någonting till henne.
”Du, Lily; vad viskar Sarah och Meya om egentligen?” sa jag tyst till Lily.
”Har du inte märkt det? De viskar om Albus såklart!” svarade hon som om det var det självklaraste i hela världen. ”Kom, så går vi upp och byter om till Hogwartskläder.” fortsatte hon och just så märkte jag att hon fortfarande hade pyjamas på sig.
Jag följde med henne upp till våran sovsal och vi satte på oss kläderna. När vi var klara gick vi ner till uppehållsrummet som var tomt. De andra hade säkert gått till stora salen.
På vägen till frukosten förklarade Lily allt om Sarah.
”Jo, jag hörde när Sarah och Meya pratade. Och Sarah är tydligen helt nere i honom och Meya försökte lura i henne att han var nere i henne också. Vilket hon vet att han inte är.”

När vi kom in i stora salen riktades alla huvuden mot mig. Och när jag var på väg emot Gryffindorbordet hörde jag några slytherinelever från tredje årskursen viska något om ett stort monster, Scorpius och mig.
Jag suckade och satte mig mittemot Fred, Lily satte sig på min vänstra sida så att hon satt mittemot Albus som satt och stirrade på ett par sjundeårselever i Hufflepuff. Både jag och Lily tittade dit.
”Okej, Albus. Säg sanningen.” sa Lily och lyfte ögonbrynen mot honom.
”Vadå? Det finns ingenting att berätta.” Han tog en flaska juice och började hälla upp det i sitt glas.
”Äh, kom igen. Jag vet när du ljuger, jag är din syster! Plus att du inte är så värst bra på det.” sa Lily i ett seriöst tonfall.
”Ehm… Albus?” började jag, men han avbröt mig.
”Lily, när jag säger att det inte är någonting, så är det inte något!” sa han högt till henne.
”Albus?!” fortsatte jag, utan att han svarade.”ALBUS!” skrek jag ut över bordet. Han vände sig mot mig.
”Vad är det?” sa han i ett försök att vara lugn, men man hörde att han var irriterad.
”Ehm… Juicen…” sa jag tyst till honom. Han tittade direkt ner i sitt glas som var så överfullt av Juice att det hade runnit över. Han svor för sig själv och ställde sig upp, sedan började han gå ut ur salen med alla blickar riktade mot honom själv tills han försvann runt hörnet.
Jag vände mig förvånat mot Lily.
”Vad har jag missat?!” sa jag undrande.
”Jo, Han har spanat in Jenna Andersen från Hufflepuff hela veckan, Jag antar att det är någon som är kääär.” sa hon retsamt.
”Åh, lilla söta Albus då.” sa Fred oseriöst med en ironisk ton i rösten.
”Så varför frågar han inte ut henne? Höstbalen är ju om en och en halv månad.” sa jag kvickt för att slippa höra fler av Freds kommentarer.
”Hur länge var du borta egentligen? Jenna har redan en pojkvän. ” svarade hon medan hon bredde på smör på en limpa.
”Vem?” sa jag frågande. Lily såg tvekande på mig.
”Damon, Damon Dewey.”



_______________________

jättebraaaa!!!!

Tack

Jätteawexome kapitel

du förtjänar mer!

åoh vad bra

Superbra kapitel!!

superdupermega awzome