The Horror of Switching Spells

du förtjänar inte att ha en jobbig dag.

Nää det gör du inte

MissLollo: Hoppas du får en bättre dag imorgon! Du är verkligen helt awesome på att skriva!

LiquidLuck Den berömen förtjänar jag inte! Men tack ♥ Och ja jag hoppas det med! ^^

Det gör du visst det! Och jag menar det verkligen! Så lite så! Bara säga till om det är nått du vill prata om ♥

Här kommer äntligen fortsättningen!




Kapitel 3: Friends?

Jag såg upp från fickspegeln och stängde den med ett lätt klick. Mina ögon fann Blacks och kalla kårar rann längs min ryggrad. Skulle jag någonsin vänja mig vid att se mig själv utan att det riktigt var jag? Kunde man det? Skulle jag tvingas vara såhär för evigt? Eller var det bara tillfällig verkan?

“Lily kan jag prata med dig? Nu?” Det var inte ställt som en fråga och Black följde förvånasvärt lydigt efter mig utan ett ljud. Jag antar att han ville prata med mig lika mycket som jag ville med honom.

Dörren gick igen bakom oss.
“Vad har du gjort?” frågade jag desperat och gjorde en menande gest mot mig.
“Jag?” Black såg faktiskt lite arg ut nu. Han skrattade mörkt. “Jag? Vem var det som höll i staven?”.
Jag gjorde en sur min men visade inget tecken på att ta tillbaka något av vad jag sagt.
Black höjde på ögonbrynen som om han väntat sig en annan reaktion från min sida.
“Nej, såklart... Perfekta miss försteprefekt gör ju aldrig något fel.”
Hans röst var hånande. Och jag kunde inte dölja min förvåning. Han hade aldrig pratat med mig sådär förut. Bara slytherin mobbare hade talat till mig sådär. Minnen från de kväll då jag gått patrollrunda själv blev plötsligt tydliga framför mig.

Jag svalde. Ryggen fortfarande stolt.
“Förlåt.” sa jag rösten stadig men inte ironisk.
Black såg en aning nöjd ut men sa inget.
“Vi...ehm...kankse borde berätta för någon?” sa jag försiktigt efter en lång tystnad mellan oss.
Black såg fundersam ut. “Hela skolan får inte veta att jag har varit en tjej. Jag har ju bröst!”
Nu var det min tur att att himla med ögonen.
“Merlin, vad hemskt.” Min röst var sarkarisk. Black blängde på mig.

“Så vi berättar inte för någon?” beslutade jag förvånad över hur affärsmässig min röst plötsligt lät.
Black nickade instämande och sträckte fram sin hand, som egentligen inte borde tillhöra honom.
“Deal?”
Jag tog den.
“Deal.”
Black log. Ja, han log faktiskt ett helt äkta leende mot mig.
“Bra.” var allt han hann säga innan skolklockan ringde med ett högt ‘klirr’ och klassrumsdörren bakom oss öppnades för att släppa ut en antal hungriga elever.
Potter och hans två kompisar måste fått syn på oss för de började gå åt vårt håll med Potter tydligt i spetsen.

“Allt okej, Tramptass?” Det tog ett tag och en blick från Black för att förstå att han pratade med mig.
“Visst. Bara bra. Jag ska bara prata lite med mer Evans här.”
Potter vände sig om och när han fick syn på Black log han stort.
“Lily!” utbrast han glatt och jag kunde inte hindra mig själv från att flina när Potter slängde sin arm runt en väldigt obekväm Black.
“Åh, dina gröna ögon lyser som smaragder i månskenet.” Black började hosta okontrollbart och föste sig bort från Potters armar.
“Li-Evans verkar inte må så bra.” började jag hastigt och kastade en medlidande blick på Black som hade backat iväg från Potter ytterligare några steg. “Det är nog bäst att jag hjälper henne till sjukhusflygeln-”
”Jag kan göra det.” inflikade Potter som nu såg riktigt oroat på Black som verkade vilja hålla avståndet mellan de så stort som möjligt.
”Nej!” utbrast han och backade ytterligare några steg med stora ögon. ”Inte du.”
Potter såg ärligt sårad ut av ’mina’ ord och för en stund, en väldigt liten stund, ångrade jag alla elaka saker jag någonsin sagt till honom. Observera liten stund.

”Eh, vi kommer tillbaka snart. Ses i Stora Salen.” James nickade bara.

”Är du säker på att de mår bra, Tramptass?” Det var Remus som hade talat den här gången. Hans ögon vandrade förvirrat mellan mig och Black.
Sirius Black som hjälper Lily Evans till sjukhusflygeln? Kanske inte så troligt.
”Hur hårt slog du i huvudet?” Det var nog menat som ett skämt men hans röst lät skrämmande allvarlig. Jag kunde höra hur Black fnös brevid mig.
”Jag? Bara bra.” Jag skrattade nervöst när tre par ögon betraktade mig tvivlande.
”Ni känner mig, kan aldrig lämna en ungfru i nöd.” fortsatte jag och kände mig ganska stolt eftersom det faktiskt kunde vara något Black skulle kunna ha sagt.
”Om du säger det så.”
”Ses.” min röst lät förvånansvärt pipig.

Innan någon kunde fråga något mer drog jag iväg Black därifrån med hastiga steg och stannade inte förrän vi rundade en hörna.
Black rubbade sin arm. ”Vad fan var det där?”
Jag log elakt.
”Din kompis som flirtade med dig.”
Black gjorde en äcklad min.
”Mycket till hjälp du var förresten.” muttrade jag ironiskt.
Det var Blacks tur att himla med ögonen. ”Om MacDonald plötsligt började klänga och flirta med dig skulle du inte heller kunna tänka klart.”
En massa äckliga mentala bilder dök genast upp i mitt huvudet och jag rörde obekvämt på mig och försökte blinka bort bilderna som envist stannade kvar.

”Tack så himla mycket.”
”Mitt nöje.” Han krokade arm med mig. ”Är du hungrig?”
”Släpp mig.” väste jag tyst när vi började närma oss Stora Salen. Han höll upp sina händer i försvar.
” Jag försökte bara vara en gentleman.”
Jag flinade retligt mot honom.
”Tja, men du är väl inte precis en gentleman längre.
Hans ögon smalnade svagt men han log lika retligt tillbaka.
”Väldigt fyndigt.”
”Bra att veta att det uppskattas.”


Värt väntan? Har lite mer på gång till senare i veckan (fredag typ)

Det var värt väntan Supperbra skrivet

Bra.

Superbra

Detta kapitel var värdt varje lång sekunds längtan!
As flabbade när jag läste det där on gentleman, älskar den här fanfictionen så mycket! Den får mog verkligen att skratta!