Legend of Mato (The last airbender spoof)

Försöker anpassa alla kapitel efter medeltexten liksom,, vad en avarage läsare orkar läsa men det är underbart att ni gillar honom. ♥

Juste, glömde bort att jag är en hyper läsare

gillar honom? Jag älskar honom(fast inte så )

Det blir nog inte så lyckat, om du inte kommer på nått sätt att ta dig in FF

Jag står fast vid min förra åsikt. Tycker fortfarande att du skriver väldigt vackert och nu när det är spännande kan jag knappt vänta tills det kommer mer!

Jag kan läsa långa kapitel om du planerar att skicka ett, så för mig är det inga problem!

Yey, en som håller med mig om långa kapitel.
Mrn det är fortfarande du som bästemer, Korra

Ok, nu kommer ett kapitel till, för er som inte hunnit läsa det innan så vill jag meddela ett ETT NYTT skrivits innan detta:



Kap5

Yuuka tog ett kraftigt tag om Matos arm för att hålla balansen då bilen stannade hastigt. Dörrarna öppnades åter igen och slogs igen med samma kraftiga slag som tidigare. Mato gjorde sig beredd. Ljudet av pratande människor avtog och Mato förstod att de hade gått en bit bort. Mato öppnade försiktigt bakluckan inifrån och hoppade snabbt ur bilen,. Yuuka klättrade ljudlöst efter och stelnade till när han såg sig omkring. Runt omkring dem låg högar med skrot och träd som fällts och hus i ruiner. Mato rös.
"Vi måste ta oss här ifrån!"
Mato vände sig om och sprang emot vad som såg ut att vara ett förfallet rivningsobjekt. De verkade vara i något område en bit utanför huvudstaden. De byggnader som rivits var inte höghus men heller inte privata småhus. Mato tog några försiktiga steg in i ruinerna och slog sig ned på resterna av ett trasigt bord.
"Vi stannar här och inväntar tills dem åkt."
Yuuka nickade och placerade sig framför honom på den skitiga marken.
"Jag undrar snarare vad dem har för ärende här när dem redan förstört allt?"
Mato nickade.
"Ja, det undrar jag med."
Han tänkte på det som vakterna sagt om Yuuka. Kunde han vara till någon hjälp för honom i hans lärande av luftbendning?
"Yuuka, vem är du egentligen? Du är ju en fantastisk bendare och jag är ytterst imponerad av din vilja att hjälpa andra människor."
Yuuka såg ned i marken. Han ville inte prata om det förflutna eller ens tänka på det. Han suckade tungt och reste sig upp och ställde sig genant med huvudet inriktat mot det som brukade vara en vägg.
"Jag, jag vet inte riktigt längre vem jag är."
Han suckade tungt och behöll blicken mot väggen. Mato reste sig upp och placerade sin hand på hans axel.
"Det vet inte jag heller. Det är okej att inte alltid veta. Det viktiga är att man fortsätter framåt. Jag trodde att jag ändast var Kyu och Bentos son, en medborgare av södra vattestammen och en vattenbendrare med intresse för ... ja, jag hade egentligen inga intressen. Nu har allt förändrats. Enda sedan jag fick veta att far dog så har jag verken vetat av eller på."
Yuuka lyssnade men stod kvar i samma position. Han sänkte blicken och såg ned på sina förstörda skor.
"Du fick iallafall ett svar. Du vet ju vem du är Mato."
Mato svalde.
"Ja jag vet vem jag är och jag vet vad jag måste göra men jag kommer att behöva hjälp. Jag kan endast benda två element och jag är fortfarande ensam i detta. Enda sedan jag drog hemifrån.."
Yuuka avbröt och vände sig hastigt bakåt.
"Drog hemifrån? Hör här, hade jag ens haft ett hem att åka till så hade jag varit den lyckligaste människan på jorden. Du vet inte vad du sysslar med människa."
Mato hoppade till och tog några steg bakåt samtidigt som han höll händerna i luften. Han sänkte dem sedan och såg fundersamt på honom samtidigt som inte kunde låta bli att känna sig skyldig.
"Vad hände Yuuka?"
Yuuka vände sig snabbt åter emot väggen. Det nästan svarta stripiga håret föll över hans ögon. Hans normalt sätt gulorangea klädsel var snarlikt bruna och hans taniga kropp var var täckt i dam och smuts från tiden i fångenskap. Mato förundrades över hur en så kraftfull människa kunde se så ynklig ut.
"De förstörde allt. Lufttemplet ligger i ruiner som dessa och jag vet inte ens om min familj lever idag."
Hans tonläge var lågt och han fick anstränga sig för att inte börja gråta i slutet av meningen. Mato visste inte om han skulle ge honom utrymme eller om han skulle omfamna honom. Istället slog han sig ned med benen i kors nedanför honom.
"Yuuka, min far mördades av dem. Han var vattenstammarnas representant i motståndsrörelsen och det var när mor berättade det för mig som jag första gången projicerade fram eld."
Det var tyst en stund. Yuuka vände sig sedan om och slog sig ned bredvid honom. Han lutade sitt huvud försiktigt emot Matos axel och en tår rann ned för hans kind. Mato strök honom försiktigt över huvudet i hopp om att det skulle lugna honom.

Tanako stannade Kiro. Framför dem skymtades en mindre stad. Han log stort och satte åter fart framåt. Allt eftersom de kommit närmre ändrades Tanakos ansiktsuttryck. Han hade gått från positiv till att se ut som ett enda stort frågetecken. Dammet yrde till för varje steg Kiro tog. Tanako rös. Bilar drann och rök pyrde ur högar med skrot. Han ville inte se mer. Tanken på att någon kunde ligga skadad i ett av de förstörda husen fick honom dock att fortsätta inåt.
"HALLÅ! ÄR DET NÅGON HÄR??"
Mato hoppade till och ställde sig snabbt upp. Han kände igen den där rösten.
"TANAKO???"
Tanako sken upp som en sol och styrde snabbt Kiro i ljudets riktning. Den halvt på mitten delade dörren öppnades och Mato möttes av solens strålar. Tanako hoppade snabbt av och rusade fram till sin vän.
"MATO!"
Han omfamnade avataren som slöt sina armar omkring honom. Mato ville inte släppa taget. Trots att de inte kände varandra allt för väl så kändes det som om de var som bröder. Mato som var något längre än Tanako, höll honom tätt intill sig och kramade honom hårt. Det förstörda huset som för en stund sedan kändes som ett fängelse, var upplyst med värme och glädje. Yuuka såg fundersamt på de båda och ryggade tillbaka när Kiro tagit några steg in för att nosa på honom.
"Jag har varit så orolig för dig Mato, vart har du varit?"
Mato vände sig om och pekade med handen mot Yuuka.
"Det spelar ingen roll vart jag varit. Jag fann Yuuka, han är en otrolig luftbendare och en bra vän."
Yuuka vände bort blicken och torkade tårarna innan han reste sig upp och nickade artigt.
Tanako smålog och gick sedan fram till honom och omfamnade honom minst lika hårt som han gjort med Mato.
"Du är bäst grabben. Tack för att du tagit hand om Mato."
Mato småskrattade och flinade.
"För att jag kan ju inte ta hand om mig själv. Hehe nej men utan Yuuka hade jag faktiskt inte kunnat ta mig ut."
Yuuka blev allt rödare. Han slog utåt med handen och log sedan mot Mato.
"Äsch, jag ville ju också komma ut eller hur? Hade det inte varit för att du helade mig så hade vi ju aldrig kommit någon stans."
Kiro vände sig sedan om och välte ned Mato på rygg. Han slickade honom vilt i ansiktet och viftade ivrigt på svansen. Mato slog armarna om vargens hals och kramade honom hårt.
"Jag har saknat dig grabben."
Han puttade lät undan honom och satte sig sedan upp.
"Vi måste ta oss här ifrån. Tanako, vi bör bege oss tillbaka till din farbror. Jag tror nog att de där lektionerna inte är att förkasta."
Tanako nickade och log vänligt mot de båda.
"Yuuka, följer du med oss? Vi skulle behöva en person som dig i vårt team avatar."
Mato skrattade högt och touchade till Tanako i bakhuvudet.
"Jasså, sen när blev det mitt team?"
Tanako slog händerna i sidorna och såg klurigt på honom. Han reste sig upp och började vandra runt i huset. Mato såg fundersamt på sin vän som verkade upptagen nog med att välta saker och öppna lådor av olika de slag.
"Var det inte du som hade bråttom här ifrån?"
"Utan ledtrådar, tror inte det."
Yuuka reste sig upp och borstade av sig det värsta av dammet.
"Tror nog att stället i sig är en enda stor ledtråd till vad som hänt här."
Han slog sig för knäna och suckade.
"Jag vet ett ställe där vi kan lösa fallet med de skitiga kläderna."

Framme nere vid sjön där Tanako tidigare stannat sken solen fortfarande högt på himlen. Tanako var först av Kiro. Han drog som tidigare av sig tröjan och dög snabbt ned i vattnet. Yuuka tog hjälp av luften för att smidigt landa på marken. Han gick med lugna steg mot vattnet och drog av sig tröjan samt byxorna och placerade dem vid vattenbrynet.
"Hoppa i vett ja, det är skönt!"
Tanako vinkade ivrigt. Mato styrde Kiro rätt ut i vattnet utan att bry sig om att han fortfarande hade kläder på sig. Han klev av vargen i vattnet och skickade iväg en våg vatten över huvudet på Tanako.
"Det är fusk att använda vattenbendning!"
Mato skrattade högt och förde vattnet i en våg runt honom som sedan landade över hans huvud.
"Jasså, då kan vi lika gärna göra upp vid strandkanten då så att även jag har en chans?"
Tanako flinade stort och gav igen genom att med händerna knuffa vattnet framför sig. Mato skrattade högt. Tanako såg otroligt fånig ut där han stod i sina kallingar och sköt vattnet framför sig som en treåring på ett badhus. Yuuka satte sig ned vid strandkanten i vattenbrynet och lutade sig bakåt. Han kunde inte minnas sista gången han faktiskt kunde slappna av och njuta av något omkring sig. Det stripiga svarta håret glittradade när solens strålar träffade hans blöta hjässa. Kiro simmade åter i land och placerade sig under ett träd i skuggan. Han såg nöjd ut. För första gången kände gänget att de kunde slappna av ordentligt. Mato var dock väl medveten om att de inte skulle ha allt för mycket tid på sig att lära känna varandra. Resan skulle bli längre den skulle bli allt farligare med tiden. Ansvaret som vilade på Matos axlar var tyngre än vad han själv egentligen förstått och velat inse. Tillsammans med de andra var han tryggare. Han skulle inte behöva göra detta ensam.

Tanako slog sig ned i den varma sanden. Han slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Kläderna som han temporärt tvättat i det klara vattnet hade han hängt upp i ett par grenar i trädet som Kiro låg under. Mato drog av sig tröjan, inte för att den hunnit bli allt för smutsig men för att hettan gjorde honom tokig. Han hade spenderat största tiden i vattnet men ville inte vara allt för oartig mot sina nya vänner. Tanako vände sig om och stirrade på Yuuka som verkade upptagen med att göra Kiro sällskap under trädet.
”Den tysta typen huh?”
Yuuka svarade inte. Han var egentligen inte intresserad av att civilisera sig med de andra. Detta störde inte Mato. Han hade i unga år själv varit en mycket blyg och egen person som folk hade svårt att få grepp om. Allt eftersom åren hade gått hade han tagit till sig modet att lära känna nya människor. Tanako verkade vara motsatsen, en skojjare med sinnet för humor. Detta skulle behövas på en resa som denna, det visste Mato.
Bakom dem hördes ett brummande, inte i närheten av det fruktansvärda ljud som borgmästare Djuans tankar hade gjort ifrån sig. Detta var ett mjukt brummande som lär betydligt mer kontrollerat. Yuuka vände blicken åt vänster och fick till sin stora förvåning se en stor röd bild med guldprydnader på dörrarna. Han vände sig åter tillbaka och slöt ögonen. Mato vände sig hastigt. Han hade aldrig kommit i kontakt med liknande tidigare.
”Vilka är det?”
Tanako ryckte på axlarna.
”Jasså, när blev jag hjärnan i gänget?”
Mato smålog och reste sig upp i väntan på att någon skulle kliva ut. Till sin stora förvåning åkte bilen vidare och Mato såg frågande på de andra.
”Ok det där var ju faktiskt lite konstigt.”
Tanako skrattade.
”Du skulle sett dig själv. Topless i bara byxor, flashandes av en massa muskler och inväntantandes att bara få presentera dig själv.”
Tanako reste sig upp och gjorde sig till.
”Jag är Mato, avataren och jag har kommit hit tillsammans med mina muskler för att rädda världen!”
Mato vände sig hastigt om och sprang emot Tanako med ett leende på läpparna. Han skyndade sig åter ned i vattnet och kände hur Tanakos hand placerades på hans rygg. Yuuka ruskade på huvudet.
”Va trygg jag känner mig när jag är med er två. Dum och dummare. Helt fantastiskt.”
Han lutade sig emot Kiro och slöt ögonen för att återgå till en stund av lugn och ro.

Kyu såg oroligt på sin moder. Hon hade kommit hem i säkerhet och fått hjälp utav två trevliga kvinnor på genomresa ifrån eldnationen. Den äldre kvinnan tvättade hennes sår med en mjuk sidentrasa som om hon vore en liten flicka på nytt. Hon såg Kyu djupt in i ögonen och talade lugnande till henne.
”Jag är övertygad om att Mato kommer att klara sig fint. Han är inte den som ger upp i första taget, det har han aldrig varit.”
Kyu som precis hade lugnat ned sig någorlunda, suckade tungt och kved till då trasan drogs emot de värsta delarna av såren.
”Jag vet mor men jag såg också hur den unga luftbendaren hade blivit behandlad. Han var rädd, hunsad och nästan inte längre mänsklig. Om något händer min Mato så vet jag inte.....”
Matos mormor avbröt vänligt om hastigt.
”Sshh inget kommer att hända honom som han inte kommer kunna ta lärdom av. Du får inte glömma Kyu. Din son är avataren, han är aldrig ensam och alltid finns andarna av de tidigare avatarerna med honom. De skulle aldrig låta något hända honom.”
Kyu nickade och svalde hårt.
Efter att såren tvättats helades dem från smärta och ondo. Kyu var mer än rädd, hon var förtvivlad och besviken. Hennes hem var förstört och nu tvingades hon åter leva på sin moder. Hon undrade hur männen så lätt kunde veta vilket av husen som varit deras under attacken. Kunde någon ha läckt information och i så fall vem? Vem skulle förråda familjen som alltid ställt upp för alla oavsett läge?.

Mörkret hade börjat falla och det var dags för avataren och hans vänner att åter bege sig hemåt tillbaka till jordkungariket och dess kung. Denna gång kändes resan tillbaka inte ens hälften så lång. Kanske berodde det på att Tanako redan visste vägen och fått tillåtelse att sitta bakom tömmarna. När de väl kommit fram var de betydligt renare och piggare än tidigare. Tanako öppnade den stora porten så som farbror Noma gjort tidigare och gick försiktigt in i den långa korridoren som ledde fram till entréhallen och matsalen. Inne i salen var det skrämmande tyst. Tanako såg sig oroligt omkring.
”Hallå!! Är det någon här??”
En kort mycket gammal kvinna tog några försynta steg in i hallen ifrån ett av de mindre rummen.
”Tanako, vi måste prata med dig.”
Mato kände igen det tonläget. Han kände hur hela händelseförloppet åter spelades upp framför hans ögon. Yuuka höll sig märkbart i bakgrunden. Tanako tog några försiktiga steg fram och vände sig sedan mot Mato. Avataren fann inte ord. Inget han sa nu skulle hjälpa honom på något sätt. Inget någon hade sagt till honom hade kunnat få honom att må bättre eller känna sig bättre den där dagen. Tanako vände åter blicken mot kvinnan som visade honom in i det rum hon kommit ut ifrån. Inne i rummet satt fem personer på stolar runt omkring en stor säng. Tanakos ögon fylldes med tårar när han såg vem som låg i den.
”Farbror Noma!” ropade han samtidigt som han snabbt sprang fram till sängkanten.
”Tanako, jag är så glad att se dig.”
Noma var mer än trött. Hans röst var dov och hans andetag var svaga. Tanako märkte att han fick anstränga sig för att tala. Han placerade sin hand på kung Nomas och höll den hårt.
”Farbror Noma, jag hittade Mato och en luftbendare vid namn Yuuka dem..”
Noma tryckte till med handen. Tanako tystnade och kämpade febrilt emot gråten.
”Tanako, kommer du ihåg vad jag berättade för dig och din syster när ni var små? Att alla löv som växer på träden också en dag kommer att falla.”
En tår lämnade Tanakos kind och han kände hur paniken inom honom växte.
”Ja...” viskade han fram.
”Nu har alla mina löv fallit och det är dags för mig att bege mig vidare så att nya träd kan växa och ta plats i våra livs fantastiska skog.”
Tanako slöt ögonen. Han ansträngde sig för att inte visa sin farbror hur rädd han var samtidigt som han gjorde allt för att inte missa den sista stunden med honom.
”Jag vill att du lär Mato allt jag lärt dig. Han behöver dig och vi alla behöver honom. Jag litar på dig nu.”
Tanako släppte inte taget om Nomas hand. Han höll den hårdare och hårdare. Han ihop käkarna samtidigt som han krystade fram några väl valda ord.
”Jag lovar farbror.”
Noma ansträngde sig åter för att få luft och besvarade sin brorsons tryckningar.
”Avatar Mato.....”
Tanako vände blicken mot dörröppningen där Mato placerat sig utanför. Han ville inte vara i vägen för någon eller något och hade därför valt att vänta. Tanako markerade med den lediga handen till Mato att komma in. Mot sin vilja tog vattenbendaren några försiktiga steg in i rummet. En av de äldre kvinnorna som vårdat Noma den sista tiden, reste sig för att ge Mato plats runt sängkanten.
”Avatar Mato.... jag litar på dig. Du kommer att göra mästerverk för vår värld.”
Den unge avataren hade svårt att ta till sig orden som Noma sagt. Det enda som cirkulerade i hans huvud var hur gärna han hade velat hinna säga farväl till sin far. Han undvek närkontakt och placerade sina händer i sitt eget knä.
”Jag lovar att göra allt som står i min makt för att återställa allt i sin rätta ordning.”
En vindpust for igenom rummet och plötsligt kände Mato hur en rysning masserade genom sin kropp. Han sänkte huvudet och slöt ögonen. Tystnaden föll över rummet som en tung sten och nu hördes inte längre några ord, några viskningar eller andetag.

Det här var nog det bästa.

Aang ock Sokka är tillbaka i nya människor!!

Vem ser du som vem då?
Näta kapitel är mitt favvokapitel

Jag fortsätter med att berömma dig här. Du fångar verkligen känslor och får mig att känna det karaktärerna känner. Jag blir rörd av det du skriver - både det glada och det sorgliga. Sedan älskade jag slutet på det här kapitlet, även ifall det var sorgligt.

Jag är glad att du känner dig så manad till att fortsätta skriva den här. Det bådar både mig och andra gott.