Kärleksdrama på Hogwarts...

Det blir först imorgon jag börjar skriva, men ska försöka bli klar då

Åh... Okej Såg fram emot ett kapitel till... Men Skriv när du har tid... :3

Jag lovar att jag ska skriva imorgon och försöka bli klar! Annars få du slå mig! Fast... Det kanske blir svårt xD

Nänä... Jag transfererar mig hem till dig såklart... (fast jag inte vet var du bor...) :3

Så... Kapitlet kom senare än tänkt Men åkte på marknad och har övat på mitt sommarjobb och massvis med saker.... Jaja! Nu kommer kapitlet, fast det kanske inte är så bra, men det är nåt!

Kapitel 7 – William

När jag hade visat alla förstaårselevernas sovsalar slängde jag mig i den gula soffan för att slappa. Jag var helt slut! Jag kände mig som ett proppmätt vilset höns... Haha! Okej... Sjuk jämförelse, men proppmätt var jag ju och jag kände mig lite vilsen och förvirrad som hönor oftast är... Svårt att förklara, men så har jag känt mig lite efter mötet med prefekterna innan idag... Men jag är ju trött också...
Jag slöt mina ögon och nickade till. Jag sov en kort stund tills jag väcktes av att det knackade till ingången. Ingen annan brydde sig märkte jag så jag reste mig upp och gick för att kolla vad som stod på. Jag öppnade och gick ut och fick se William Watson.
”Hejsan, Will! Snälla du, kan du berätta lösenordet, jag kommer inte in!” sa han.
Jag himlade med ögonen och gick ut till honom.
”Vad gör du i gengäld?” frågade jag med ett flin på läpparna.
Han himlade med ögonen. ”Jag blir din slav i tio minuter?”
”Hmm... Intressant... Men... Det måste vara lite längre...”
”Femton?”
”Nej, trettio!”
”Oh! Tjugo!”
”Nej, trettio!”
”Tjugofem är mitt sista bud!”
Jag tänkte lite. ”Hmm... Okej då! Tjugofem minuter! Men jag få bestämma när som helst?”
”Vad menar du?” frågade William.
”Ja! Jag få bestämma vilken tidpunkt som helst då du ska börja bli min slav! Liksom att jag kan säga det under en lektion, eller frukosten, eller ikväll... Fattar du? Att du inte vet när du ska börja!”
William suckade. ”Oh... Nu vill jag ju hellre sova nån annanstans om du ska hålla på så... Då slipper jag bli slav...”
”Men William! Du får bara sova i Hufflepuffs sovsal...” sa jag med ett flin fortfarande. William och jag brukar alltid busa såhär för vi har samma namn.
”Jaja... Men finns det ett annat sätt för mig att få lösenordet av dig?” frågade William då och gav ifrån sig en djup suck.
”Okej! William, jag tänkte inte låta dig bli slav, men alla har ju fått reda på lösenordet men du har glömt det, så mitt jobb som försteprefekt gör ju så jag måste kräva någonting av dig... Men poängavdrag är ju onödigt... Hmm... Jag vet! Du få hänga med mig till ett ställe där lösenordet finns ju! Alltså... Vårt lösenord är en speciell sak så om vi går till ett ställe där den saken finns så kanske du kan lista ut lösenordet själv! Ja! Så gör vi! Häng med här...” sa jag och började gå, William klampade efter.
Lösenordet var ”blomma” fast på latin, vilket blir ”flos”. Vårt porträtt vi har är av en gammal dam som hela tiden snackar om blommor, så vi har lärt oss några latinska ord, fast de är alla nånting med blommor... Men då är det nog inga problem för William att lista ut vad det är för lösenord, bara jag hittar nåt rum med blommor i....
Jag kom på att ett rum i västratornet var ganska mycket prydd med blommor. Draperier med blommor, blommor i vaser och så vidare, det funkar nog!
”Är det inte enklare att bara ge mig lösenordet?” frågade William då vi hade gått en bit.
”Tyvärr... Det funkar inte så enkelt... På allvar! Det har professor McGoganall sagt till oss att vi inte bara kan ge folk någonting eller så som de glömt, som då lösenordet, vi måste typ göra så att de lär sig att inte göra samma misstag igen eller nåt sånt sjukt... Så... Häng med här! Vi är strax framme!” sa jag.
”Okej...” suckade William och vi svängde av åt vänster.
När vi kom fram till rummet såg man genast att här fanns det blommor! Det kunde ju William knappast missa!
”Så... Försök att hitta lösenordet nu!” sa jag och William började söka i rummet.
Jag stod i hörnet och såg på. Det var kul att se William leta efter nån sak som ku de var alösenordet när det fanns precis framför honom!
Plötsligt kom en tjej in. Det var Penelope.
”Oh! Hej William... Och... William!” sa hon lite smått tvekande.
”Hej!” sa både jag och William.
”Vad gör ni här?” frågade hon och tittade på mig och sedan på William.
”Ja... Jag ska hitta lösenordet till vårt uppehållsrum. Enligt Will så ska den saken finnas här som är lösenordet...” sa William.
”Okej... Förvirrande...” sa Penelope och vände sig sedan till mig. ”Varför ge du inte bara honom lösenordet?”
”Som prefekt så måste jag låta honom sköta sig lite på egen hand, så jag ge honom tips för att komma på det, men ger det inte på rak arm! Så har vi lärt oss!”
Penelope suckade. ”Ja... Min bästa vän som också är prefekt och försteprefekt har också snackat om det, men visste inte att det verkligen var så...”
Jag nickade och kände en pirrande känsla då jag frågade: ”Vem är din bästa vän då?”
”Jaha... Ja, det är Adelia Stone, känner du henne?”
”Nej!” sa jag hastigt och fick en klump i magen.
”Nehe... Okej... Men hon känner till dig, fast... Hon vet inte vem du är, bara ditt namn för vi känner varandra...” flinade Penelope.
”Men allvarligt, Will... Känner du inte till Adelia Stone!?” frågade William sedan.
”Öh...” svarade jag.
Jag visste inne vad jag skulle säga. Jag ville inte precis avslöja att jag hade blivit i princip galen i henne...
”Men Will! Alla känner till henne!” sa William.
”Gör dom? Haha...” sa Penelope och började skratta.
”Ja... Hon är ju grymt snygg liksom!” sa William och Penelope slutade skratta.
”Jaha... Därför...”
”Ja! Men Will...” han vände sig mot mig. ”Kan du ge mig lösenordet?”
”Nej, du måste lista ut själv har jag ju sagt!” sa jag och suckade.
”Alltså... Varför har ni lösenord? Vi i Ravenclaw har frågor och så ska man svara rätt för att komma in, mycket enklare!” sa Penelope.
Både William och jag glodde på henne.
”Allvarligt?” sa William.
”Ja! Och det är ibland Mugglar-gåtor! Som till exempel: Vad är det säljaren inte vill ha? Köparen inte använder? Och användaren inte ser?” sa hon och log. ”Klura på den ni...”
Jag började tänka så det knakade... Mugglar-gåta... Hmm... Har inte hört den förut ju!
”Säg!” sa William och mina tankar avbröts, nu kanske jag skulle få höra svaret i alla fall!
Penelope suckade. ”Oh! Kan ni inte den enkla? Jaja! Svaret är... Likkistan!”
Jag började skratta så mycket att jag fick ont i magen, men William fattade inget. Han var halvblod och hade bara bott hos sin mamma som var häxa för hans pappa som var Mugglare var död så William visste knappt något om Mugglar-saker och så.
”Jaha?” sa William tvekande.
”Hehe... Jaja, William, jag förstår om du inte fattade den, men det är ju såna grejer vi brukar svara på nu! Men nu får jag väl lämna er två! Hejdå William och Will!” sa Penelope och gick.
”Okej, William...” sa jag när hon inte syntes till. ”Ett tips så du kan lista ut lösenordet; vad syns mycket i detta rum?”
William tänkte lite.
”Blommor?” frågade han tvekande.
Jag nickade.
”Ja... Och vad brukar vår illa blomstertant lära oss?” frågade jag. Vi kallade vårt porträtt för det, vi hade ingen aning om hon på porträttet egentligen hette.
”Latinska ord... Är det möjligen blomma på latin som är lösenordet? Flos?”
Jag nickade.
”Titta! Du kunde ju!”
”Oh, skönt... Kan vi bara dra nu så jag kan få sova? Jag är jättetrött...” sa William.
”Javisst! Om du gör mig en till tjänst...”
”Nej! Snälla!” sa William panikslaget.
”Haha! Du det är inget farligt, du ska bara berätta lite för mig när vi går tillbaka...” sa jag.
”Jaha... Vad ska jag berätta då?”
”Om Adelia Stone...”
William log.
”Haha! Visst! Kom så berättar jag på vägen!” sa han och vi började gå tillbaka medan han babblade på om Adelia och allt a jag på minnet.

Så, säg gärna vad ni tyckte

like it då får jag sätta igång nu

Ja Men ingen verkar läsa nu! :O

Superawesome kapitel

Superbra kapitel

Tack så mycket Och äntligen kommer kommentarer Hehe