Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Herre djävul... Så himla spänd, trodde hon skulle bli våldtagen D:, aaah Sirius, så fin är han. Visste och har alltid vetat att han är sån egentligen. (a) Älskar Sirius!

Nästan, tur att Sirius var på plats (;

Yes, Sirius, räddaren i nöden,

Helt awesome, igen. Det blir ju fan bättre och bättre! Gudskelov så finns Sirius! Han är ju helt underbar.. ♥

Så där, här kommer nu andra delen av femtekapitlet. Den borde göra vissa av er riktigt glada (; för en stund åtminstone.
___________________________________

Kapitel 5.2 Mod

Sirius väntade utanför den groteska stenfiguren som vaktade ingången till rektorns kontor. Han snurrade otåligt sin trollstav mellan fingrarna. Professor Snigelhorn hade skickats ner till fängelsehålorna för att väcka liv i sina studenter och ta dem till Slytherins uppehållsrum. Tio minuter tidigare hade professor McGonagall skyndat upp till Dumbledore, och Sirius hoppades innerligt på att Mulciber och Avery skulle relegeras.
Stenfiguren hoppade åt sidan och Leevinder kom ut tillsammans med McGonagall. Hon hade rödgråtna ögon, och Sirius kände en tvingande lust att krama om henne och skydda henne för allt och alla.
”Mr Black, rektorn vill gärna byta några ord med dig”, sade professor McGonagall med ett ovanligt mjukt ansiktsuttryck. ”Jag tar upp miss Dubois till sjukhusflygeln.” Sirius kastade en blick på Leevi, som tvingade fram ett leende. Han nickade och skyndade uppför trapporna till Dumbledores kontor.
Rektorn satt bakom sitt bord med fingertopparna ihoptryckta och sin blåa blick fäst på Sirius då han kom in. Sirius hade aldrig varit inne där i ett liknande samband, oftast hade han fått vänta sig skällor och straff.
”Sätt dig ner Sirius”, sade Dumbledore. ”Miss Dubois berättade allt som hände.” Sirius undvek Dumbledores genomträngande blick. ”Det var väldigt ädelmodigt det du gjorde.” Nu mötte Sirius den godkännande blicken. ”Är det något du kanske vill tillägga?”
”Nej, sir. Jag gjorde vad vem som helst skulle ha gjort för en vän.”
”Om du säger så. Du borde gå upp till sjukhusflygeln, det verkar som om du fått en smäll i bakhuvudet.” Sirius lyfte sin hand, och hans fingrar blev våta av blod då han strök dem genom sitt hår. Sirius steg upp, men med handen på handtaget stannade han då Dumbledore yttrade sig.
”Och Sirius... Din djärvhet är värd femtio poäng åt Gryffindor skulle jag säga, eller vad tycker du?” Sirius log brett och nickade, innan han lämnade Dumbledore och gick så snabbt han kunde till sjukhusflygeln.

*

Leevi låg inbäddad då dörren till sjukhusflygeln öppnades. Hon stängde snabbt ögonen och stillade sin andning; hon hade ingen lust att tala med någon just nu. Det värkte i ryggen och axeln, där Mulcibers hårda tag antagligen skulle lämna blåmärken.
Hon hörde raska, bestämda steg möta nykomlingen: Madame Pomfrey. Hon talade viskande med Sirius, och styrde honom sedan till en säng mitt i mot Leevis. Leevi försökte höra vad som hade hänt, varför Sirius kommit till sjukhusflygeln. Han hade kanske slagit sig i duellen, Leevi kom inte ihåg. Madam Pomfreys steg försvann in i bakrummet, men återvände sedan till Sirius säng. Leevi kunde höra henne muttra, men urskiljde inte orden. Sirius satt alldeles tyst och när Leevi riskerade att öppna ögonen såg han åt hennes håll. Hon stängde dem kvickt.
När Madam Pomfrey lämnade rummet blev det tyst i salen. Leevi undrade om Sirius redan hade somnat, då hon hörde honom stiga upp och tassa över golvet på bara fötter.
”Sover du?” Viskade han alldeles intill Leevis säng. Hon skakade på huvudet och flyttade sig åt sidan, så han kunde sätta sig på sängkanten. Madrassen sjönk ner och Leevi öppnade försiktigt sina ögon. De stack efter att hon gråtit, och hon visste att hennes ansikte var pösigt på grund av tårarna.
Sirius såg ner på sina händer, som om han inte visste vad han skulle säga. Leevi såg att Pomfrey hade spritt ut någon salva i hans bakhuvud, men annors såg han oskadad ut. Han hade bytt om till lösa byxor, men hans överkropp var bar.
”Vill du sova med mig?” Frågade Leevi svagt. Sirius vände sin blick mot henne och nickade sedan. Leevi lyfte på täcket så han kunde krypa in bredvid henne. Sirius hy var varm mot hennes, och när han lade sina armar om henne kunde Leevi äntligen slappna av.
Då spänningen försvann kom tröttheten, och tårarna. Sirius kramade om henne då hon började gråta, och strök varsamt de rödbruna lockarna. Leevi såg sina tårar falla på Sirius hy och rinna nerför hans bara bröstkorg. Hon lyfte sin hand för att torka bort vätan, men Sirius grabbade tag i hennes hand och pressade mot sitt bröst. Leevi kände hans hjärta slå lugnt och drog ett djupt, skakigt andetag.
”Är du någonsin rädd?” Frågade hon med svag röst och torkade sig om näsan.
”Visst.”
”Jag är rädd hela tiden när de där är omkring. Jag borde inte höra till Gryffindor.”
”Du såg inte rädd ut där nere”, svarade Sirius.
”Jag var”, sade Leevi dystert. ”Hela tiden.”
”Jaa, men hur ska man kunna vara modig om man aldrig är rädd?” Det kunde Leevi inte svara på, så i stället stängde hon ögonen, och somnade snabbt i Sirius armar.

Tack! ^^ första gången något från Sirius synvinkel också

Jättesupermegabra =D Älskart ♥

jättebra!!! Båda två!

Tack båda två ♥