Dark Paradise [SV]

taack ♥ jag ska försöka skicka den i nästa vecka! ska endast skriva nästa kapitel till denna ff och skriva en uppgift i en skrivtävling!

Jag tänkte läsa denna ff nu, började lite förut och den är verkligen fantastiskt bra! Men har haft annat att göra, men nu har jag tid att läsa!

Bra, känn dig bara inte stressad!

okidoki! ~Hakuna Matata~

Klaus: Ofc är den bra, allt du gör är bra! ♥

kär i denna ff....

---

Tack för era underbara kommentarer guys! betyder mycket för mig! Här kommer nästa kapitel, hoppas det duger!


Chapter 5 – Death or not?

Jag hade ju läst böckerna Twilight under mitt tredje år på Hogwarts, jag hade tyckt att Edward var en uppstoppad kossa som kunde se sig i röven och att Bella skulle sluta tro att hon var något och välja Jakob istället för vampyren. Men förstås så var det endast min åsikt, alla hade vi egna. Hur som helst så fattades det endast en stor man som trodde han var oövervinnerlig, Aro, om jag kom ihåg rätt, så hade haft den platsen. Men ifall man skulle jämföra Aro med Klaus, så skulle Aro absolut vara en hederlig människa utan en prick i protokollet.
Han var ju inte precis skrämmande då han log det leendet som jag fått första gången som jag träffat honom. Men ifall han lade till de genomträngande ögonen och sitt annars så bestämda, övernaturliga leendet så var han allt annat än snäll. Han såg faktiskt inte mänsklig ut då han var arg, vilket syntes eftersom min korkskallige bror lyckades reta upp honom rejält.
”Ge hit stenen, pojk”, sade Klaus ilsket där han stod vid skogsbrynet. Mike hade försökt förhandla, den idioten, om att han skulle få en förmögenhet. Jag förstod mig inte på honom, förstod inte Mike att han inte skulle leka med Klaus nerver? Förmodligen inte...
”Du får den för tiotusen dollar”, sade Mike överlägset och kastade lite med stenen. Jag himlade med ögonen, min bror var sökare i Hufflepuffs Quidditch-lag, så han älskade att styla. ”Annars får du kyssa stenen adjö.”
”Om inte din nacke hamnar på bordet först”, sade Klaus hårt. Han hade tänderna ihop bitna då han talade, med blicken smalt spänd på Mike. Som om jag inte ens existerade. Nog för att jag var van vid det, samma sak hade det varit då mamma och pappa hade bråkat då jag varit yngre. Det hade inte varit speciellt trevligt och vid den åldern hade jag inte gjort annat än tryckt ihop mig i ett hörn och låtsas att jag inte funnits.
”Sluta nu, båda två! Mike ge honom stenen så vi slipper härifrån någon gång!”sade jag irriterat innan jag ryckte åt mig stenen från min bror och kastade den åt Klaus som fångade den i en blixtsnabb rörelse.
”Smart syster du har där”, sade Klaus lugnt. Hans humör var skrämmande, det hade förändrats med ens. ”Du borde höra mer på henne i fortsättningen.”
Mike gjorde en demonstrativ grimas innan han blängde på Klaus. Jag försökte att inte slå till Mike, men misslyckades. Mike stapplade framåt och höll på att tappa balansen, inte för att jag gjorde ett tecken på att jag skulle bry mig.
”Så, nu har du fått din sten. Kan du lämna oss ifred nu?”muttrade jag och såg uttråkat på Klaus som tittade mig rakt i ögonen.
”Visst”, sade Klaus innan han lade stenen i sin jeans-ficka tillsammans med sin högra hand. Den vänstra lade han i den andra fickan.
Mike blängde på mig innan han började gå därifrån, jag följde långsamt efter honom.
”Caitlyn”, sade Klaus med annorlunda mild röst som han använd på perrongen. ”Vi kanske ses någon gång?”
Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet.
”Skulle inte tro det...Klaus”, svarade jag avskyvärt och vände mig om och gick efter min bror. Trodde verkligen Klaus att jag bara skulle glömma att han dödat min moder, nog för att det var en lättnad, men hon var ju ändå min mamma, eller hon hade varit det. Förmodligen skulle han ha gett sig på pappa ifall vi inte hade gett honom stenen och då skulle det inte finnas någon kvar i familjen James.
”Varför gjorde du det?”frågade Mike anklagande då vi kommit bort från gläntan.
”Gjorde vad då?”frågade jag oskyldigt. ”Gav honom stenen? Han skulle ha dödat dig Mike, mig med.”
”Det tror jag inte, mig kanske, men inte dig.”
”Varför tror du inte att han skulle ha dödat mig? Mannen har inga känslor, Mike! Inga alls!”utbrast jag.
”Tror du inte att jag vet det? Men som om han skulle ha dödat dig, jag hörde nog vad han sade”, muttrade Mike.
”Se dig i röven!”skrek jag.
Det var konstigt, jag brukade sällan vara arg på Mike så att han visste om det. Jag hade aldrig skrikit på honom för att han retat mig, men det kom väl ut till sist i alla fall.
Jag vände mig tvärt om och började bestämt stampa iväg från honom. Han brydde sig inte ens om att stanna, allting han sade var ”bra, bli arg och försvinn härifrån! Som om inte det skulle betyda något!”
Snabbt sprang jag därifrån, med gråten i halsen. Varför jag hade reagerat på det sättet så visste jag förstås inte, men det var något med Klaus som jag drogs till. Jag kunde inte kontrollera det, ingen kunde göra det vid detta tillfälle. Om ni skulle ha varit i samma situation skulle ni förstått mig, men man kunde väl sällan kontrollera sina känslor, åtminstone inte i det här läget.
Med andan i halsen tittade jag mig över axeln för att kontrollera att inget djur eller liknande följde efter mig. Redan vid de korta sekunderna som gick lyckades jag redan trampa snett och falla med en duns ner på marken.
”Aj”, viskade jag då jag satt mig upp igen, ett stort blödande sår hade uppenbarats på mitt högra knä. Så typiskt, att jag alltid skulle lyckas.
”Caitlyn! Kom hit nu, sluta vara så löjlig!”
Mike försökte visst få mig att komma till honom, men det ville jag absolut inte. Han skulle skratta åt min klumpighet och säga åt mig att jag var klumpigare än en fet panda. Men pandor var i alla fall söta, men det var ju inte det han syftade på.
Snabbt var jag på fötter igen och började springa bort från Mike. Det var egentligen inte speciellt smart med tanke på vart vi befann oss. Men jag ville ju inte tala med honom, envis som jag var. Jag stannade först bakom ett träd då jag var säker på att Mike inte följde efter mig längre. Jag gömde ansiktet i händerna och funderade på hur livet på båten skulle bli, ifall jag och Mike skulle strida hela tiden eller ifall vi skulle kunna komma överens. Förmodligen skulle vi strida, eftersom vi aldrig betedde oss som småungar. Okej, inte jag då, men Mike...
Försiktigt vek jag upp mitt högra byxben, hela knäet värkte enormt mycket. Blodet hade kommit igenom byxorna, en stor mörk fläck på jeansen. Om mamma skulle ha sett den skulle hon antingen ha skällt på mig i en halvtimme eller inte brytt sig alls och tagit till flaskan.
”Verkar som om du slagit dig rejält”, sade rösten framför mig. Jag ryckte förvånat till och drog fram min trollstav. Det var en onödig gest, eftersom jag redan visste att det var Klaus. Men jag kände mig ändå tryggare då jag hade den riktad mot honom.
”Vad gör du här?”frågade jag kyligt då han steg fram ur skuggorna. Jag visste inte hur, men på något sätt hade han förändrats sedan mötet mellan mig, Mike och honom. Jag hade en konstig känsla att det var ögonen, de var ljusblåa och hans ansikte såg mer avslappnat ut. ”Följde du efter mig?”
”Kanske det”, svarade Klaus och ryckte på axlarna. Jag borde egentligen ha varit livrädd, han var en vampyr och här satt jag med ett blödande sår på benet. ”Du borde nog göra något åt det där.”
Jag himlade med ögonen då han gjorde en gest mot mitt ben.
”Jag klarar mig”, muttrade jag medan jag ställde mig upp men var tvungen att fälla mig ner igen då jag var halvvägs uppe efter att mitt högra ben gett vika.
”Säkert?”sade Klaus med ett litet leende. ”Låt mig hjälpa dig.”
”Du? Av alla personer, aldrig i livet”, utbrast jag ilsket.
”Varför inte det?”ville Klaus veta.
Jag suckade tungt och lutade mig bakåt. ”För att du dödade min mamma och hotade mig bror. Och så råkar jag få konstiga vibbar av dig, som inte är positiva.”
”Du är i alla fall ärlig”, konstaterade Klaus. ”Men jag har inte gjort något åt dig.”
Jag stirrade på Klaus, han hade inte gjort något specifikt åt mig, men det var väl det enda han brydde sig om!
”Det har du visst! Hörde du inte vad jag sa? Att du dödade min mamma!”skrek jag utan att tänka mig för. Hans ljusblåa ögon blev till en mörkare skiftning med ens, jag hade visst fått hans nerver att brista en aning. ”Varför följde du efter mig egentligen?”
”Jag ville se vart du skulle”, svarade Klaus enkelt. ”Snälla, låt mig hjälpa dig med såret. Blodets doft gör mig galen.”
Jag stelnade till, han hade alltså svårt att motstå mitt blod, färskt människoblod. Jag kände mig väldigt trött, dock, förmodligen eftersom jag hade mistat så mycket blod.
”Okej”, sade jag till sist motvilligt. Men jag var fortfarande på min vakt och betraktade varenda rörelse som han gjorde. ”Hur ska du hjälpa mig?”
”En vampyrs blod är helande för människor”, svarade han enkelt. Jag gjorde en äcklad grimas.
”Så jag måste dricka ditt blod?”frågade jag äcklat. Han nickade med ett flin.
”Det låter äckligt, men ditt sår kommer försvinna redan efter några sekunder”, sade Klaus allvarligt.
”Lovar du?”frågade jag ängsligt då han gick fram till mig och satte sig på huk framför mig. Han nickade innan han viskade:
”Jag lovar, Caitlyn.”

Så jävla bra!!! Du är verkligen jättebegåvad!!!!!
Älskade det verkligen!

tack så hemskt mycket!!

Jättebra!