Nicole Smith

SKRIV MEEER
Har den som favorit på fanfiction.net ♥

Den är jätte bra !!!
skriv mer

Håller på med nästa kapitel och det kommer troligen idag

YAY!

Ska skriva klart det på planet till Beijing tror jag ;D

låter bra - ska se till att Alice inte stör dig

Bra. Om jag sitter brevid dig så ska jag kolla på vad du skriver. HaHa!

Kapitel 15

Musiken var på högsta volym och det var fullt av ungdomar I vardagsrummet när Nicole dök upp I den öppna spisen. Hon klev snabbt ut från den och borstade av askan från sina kläder samtidigt som hon spanade runt i rummet för att se om hon kände igen någon. Det gjorde hon. De flesta som var där gick i Slytherin, men hon visste inte namnet på alla. Några av dem såg även ut att vara äldre än 17 år. Hon försökte se om hon såg Blaise någonstans, men han syntes inte till. Hon började slingra sig fram i folkmassan, men stannade tvärt när hon kom på att hon hade John med sig. Hon gick tillbaka till den öppna spisen för att vänta in honom. En grön eld flammade upp och John hoppade ut på parkettgolvet med ett stort leende på läpparna.
”Oj, så mycket folk det är”, sa han och log ännu bredare. ”Du sa ju att det skulle vara en liten fest.”
”Om jag hade berättat för mamma att det skulle vara en stor så skulle jag aldrig fått tillåtelse att komma hit”, svarade hon samtidigt som hon tog tag i hans arm och drog med honom in i folkmassan och ut i hallen.
”Nicole!” hörde hon en röst ropa efter henne. Hon stannade upp, vände sig om och såg Zach hoppa upp och ner mitt bland alla människor i vardagsrummet. Hon vinkade lite försiktigt till honom. Han slutade hoppa och trängde sig förbi alla ungdomar och gick fram till henne.
”Hej, Zach”, sa hon och log. ”Vart är alla andra?”
”Ingen aning, där uppe tror jag”, svarade han och vände blicken mot John. ”Och du är?”
”John, Nicoles kusin”, svarade han och räckte fram handen. Zach såg på den och vände sig mot Nicole igen. John drog förvånat tillbaka handen igen.
”Du borde nog gå upp, Blaise har pratat om dig hela kvällen”, fortsatte Zach och blinkade åt henne.
”Har han?” utbrast Nicole förvånat. Han nickade och busvisslade när en blond tjej gick förbi honom.
”Om du ursäktar mig så har jag ett möte med Miss Snygg-blond-tjej nu”, sa han och försvann in i vardagsrummet igen.
”Han verkar... trevlig”, sa John långsamt. ”Ska vi gå upp till födelsedagsbarnet nu?” Nicole såg frågande på honom.
”Födelsedagsbarnet?” frågade hon.
”Ja, det här är väl Blaises födelsedagsfest, eller?” fortsatte han och höjde på ena ögonbrynet.
”Nej, det var också en vit lögn för mamma”, svarade hon och vände sig om mot trappan. John såg förvirrad ut. Nicole tog tag i hans arm igen och drog med honom upp för trappan.
”Varför ljuger du för din mamma?” frågade han. Nicole suckade.
”För att det finns stunder då jag måste göra det”, svarade hon irriterat. John hade alltid varit en ängel. Han svor aldrig, hade perfekta betyg och ljög aldrig för sina föräldrar. Nicole hade varit mer rebellisk och gjort lite som hon själv ville hela livet. Det fanns stunder då hennes mamma hade sagt att hon önskade att Nicole var lite mer som John, och Nicole kunde inte klandra henne. Att ha Johns som son skulle vara som att ha en knähund. Bara man ger honom mat och en plats att sova på så lyder han dig. Hon såg sig omkring när de hade kommit upp på övervåningen där det var minst lika mycket folk som där nere. Hon fick snabbt syn på Tom och Daniel som satt i en soffa och pratade. Hon gick mot dem med John som en svans efter sig. Tom vände sig om och vinkade till henne när han såg henne komma.
”Hej, Nicole”, sa Daniel och hoppade närmare Tom så att hon skulle kunna sätta sig ner i soffan.
”Hej”, svarade hon och satte sig ner. John satte sig försiktigt ner på armstödet.
”Vem är din vän?” frågade Tom och såg nyfiket på John.
”Det här är John, min kusin”, svarade hon. ”John, det här är Tom Perez och Daniel Miller.” Daniel sträckte fram handen mot John som såg frågande på den.
”Det är meningen att du ska ta den”, sa Nicole till honom. John sträckte fram sin hand mot den och tog Daniels hand.
”Trevligt att träffas, John”, sa han och log vänligt.
”Det samma”, svarade han.
”Har ni sett Blaise någonstans?” frågade Nicole snabbt.
”Ehm... jag tror att han sitter i andra änden av rummet med Draco, Pansy och Daphne”, svarade Tom försiktigt.
”Daphne? Som i Daphne Greengrass?” sa Nicole förvånat.
”Nicole, jag är ledsen, men senast jag såg dem så satt hon i hans knä och ja...”, fortsatte han.
”Det är lugnt, jag ville ändå inte ha något med honom att göra”, sa hon och bet sig i läppen. ”Det var bara det att han sa att han ville bli tillsammans igen tidigare idag.” Daniel la en tröstande hand på hennes axel.
”Du förtjänar någon som är bättre än Blaise, Nicole”, sa han och log mot henne. Hon log försiktigt tillbaka.
”Är det här ni sitter och har tråkigt? Festa istället!” sa Zach som kom dansandes mellan allt folk mot dem.
”Hur går det med tjej-raggandet, Zach?” frågade Daniel och flinade mot honom.
”Jag skulle inte kalla det för tjej-raggandet, eftersom tjejerna raggar på mig”, svarade han och satte sig på det andra armstödet. ”Varför sitter du här, Nicole? Jag trodde att du skulle vara med Blaise.” Nicole såg irriterat på honom.
”Blaise dissade henne för Daphne”, viskade Tom till honom.
”Va? Han som har pratat om dig hela kvällen!” utbrast han och for upp från soffan. ”Vänta här så går jag och pratar med honom.”
”Nej, gör inte det”, sa hon bedjande. ”Om det här bara var en spel för honom så ska han inte få tro att han har vunnit.” Zach såg frågande på henne och satte sig ner igen.
”Hur menar du nu?” frågade han.
”Det är inte bara han som vet hur man spelar det här spelet”, svarade hon finurligt.
”Jag lyssnar”, sa han nyfiket.
”Tänk om jag blev 'tillsammans' med någon annan här på festen”, sa hon och flinade. ”Han skulle bli så chockad.”
”Du är ond, Smith”, sa han. ”Och det är jag med så jag ställer frivilligt upp som din 'pojkvän'.”
”Nicole, jag vet inte om det är en så bra idé”, sa Tom försiktigt. ”Är det inte bättre att uppföra sig på ett moget sätt?”
”Lyssna inte på honom”, sa Zach och gick fram till henne. ”Det är mycket roligare att göra på det här viset.” Han sträckte ut handen mot henne för att hjälpa henne upp från soffan. Hon funderade en stund, men tog hans hand och reste sig upp.
”Jag håller mig till den roliga idéen”, sa hon. Zach sken upp.
”Hur ska vi gå fram till honom då?” frågade han och verkade plötsligt vara nervös. ”Ska vi bara gå hand i hand, ska vi se nykära ut eller ska vi se ut som att vi är på väg någonstans och bara stannar lite snabbt för att prata med honom?”
”Du tänker för mycket”, sa Nicole till honom. ”Jag kan inte fatta att jag just sa det till dig av alla människor. Kom nu.” Hon tog tag i hans hand och drog iväg honom.
”Men vi måste se kära ut, typ”, viskade han i hennes öra. ”Annars kommer Blaise aldrig att gå på det.”
”Okej då, vi håller varandra i handen och går förbi honom, stannar och pratar med honom. Låter det bra?” sa hon bestämt. Han nickade. De trängde sig förbi alla ungdomar så att de kom ut på andra sidan av rummet. Där satt Draco och Blaise i en soffa med Pansy och Daphne i sina knän. Nicole drog med Zach mot ena kortsidan av rummet.
”Vad gör du?” viskade han irriterat. ”De satt ju där borta.”
”Det skulle se konstigt ut om vi bara gick rakt mot dem”, svarade hon. ”Det är bättre om vi kommer här ifrån och går mot andra kortsidan.”
”Aha, du menar så”, svarade han.
”Okej, nu gör vi det här”, sa hon och ställde sig närmare honom. Deras armar trycktes mot varandra och de började gå mot andra kortsidan. ”Låtsas att jag sa något roligt”, viskade hon. Han började skratta.
”Den var bra”, sa han skrattandes. ”Du är så rolig.” Pansy vände sig om mot dem och såg frågande ut. Zach stannade upp vid henne.
”Åh, hej på er”, sa han glatt. ”Jag såg er inte.” Daphne höjde på ögonbrynen.
”Vill ni något eller?” frågade Pansy bestämt.
”Nej, jag tyckte bara att det var konstigt att se att du och Draco har blivit tillsammans igen”, svarade han.
”Han klarade sig helt enkelt inte utan mig”, svarade hon snorkigt. ”Eller hur, Draco?”
”Mitt liv skulle vara så tomt utan dig”, svarade han och såg drömmande på henne. Nicole såg förvånad ut.
”Draco, mår du bra?” frågade Nicole.
”Har aldrig mått bättre”, svarade han och kramade om Pansy.
”Hur mår du då, Blaise?” frågade hon. Blaise hade samma drömmande blick som Draco.
”Jag lever som i en magisk dröm”, svarade han och kysste Daphnes hand.
”Var det något annat ni ville?” frågade Pansy irriterat. Nicole såg på Zach och sedan på Pansy igen.
”Nej, vi ska lämna er turturduvor ifred”, svarade hon och log. Hon började gå med Zach bredvid sig.
”Jag tror inte att vi vann det här spelet”, viskade Zach till henne.
”Spelet är inte slut än”, svarade hon. ”Blaise och Draco är inte kära i dem.”
”Hur menar du? Jag såg ju att de var det”, svarade han frågande.
”De är besatta, inte kära”, sa hon och drog in honom i folkmassan igen. ”Pansy och Daphne har gett dem kärleksdryck.”
”Hur kan du vara så säker på det?” frågade han.
”Såg du inte deras ansiktsuttryck?” fortsatte hon.
”Jo, men...”, började han.
”Jag måste bara komma på något sätt att bevisa att de är besatta med hjälp av Amortentia eller någon annan liknande dryck”, sa hon och gick mot de andra som satt kvar i soffan.

Fortsätt !!

Fortsätt snälla! Den är jätte intressant, ju! Daphne och Pansy är elaka.