"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Drake, tack så enormt mycket! Det är uppmuntran som ger en motivationen att skriva.

Jätta bra kapitel jag gilalr verkligen Ariana

Herregud vad spännande, vill bara läsa mer

Yeey! Ariana! Jag har aldrig riktigt förståt karaktären för det finns sååå många olika skildringar men jag tror att det ska vara ungefär så här
Humörsvängningar och kärleksfull utan förstånd!

Ja, så har jag också tänkt mig henne

Jättebra skrivet, som alltid btw!

Ni är så fantastiskt underbara allihop! ♥


Gellert trampade otåligt på stället, och så fort Albus kommit ut ryckte han tag i hans arm.

"Jag måste visa dig något" väste han i Albus öra med maniskt uppspärrade ögon. Albus såg att de var blodsprängda och att Gellert var en smula ryckig i sina rörelser. Han hade länge misstänkt att Gellert led av sömnsvårigheter.

Albus visste inte vad han skulle säga om gårdagen, men Gellert visade inga tecken på att kännas vid det hela, då han mer eller mindre knuffade Albus framför sig längs gatan. Albus tvärstannade plötsligt när han såg vart de var på väg.

"Nej. Nej Gellert. Jag går inte in dit" pressade Albus fram mellan sammanbitna tänder. Gellert hade stannat framför järngrindarna till kyrkogården, och där hade inte Albus satt sin fot sedan den dagen. Inte sedan Kendra...

"Ryck upp dig, du kan inte låta det emotionella komma ivägen för det som är viktigt!"

Albus sneglade på Gellert. Om han skulle förkasta allt som hade känslomässigt värde, så skulle det innebära att han valde bort Gellert.

Gellert bytte plötsligt taktik. Han lade huvudet på sned och tog tag i Albus handled.

"Snälla."

Det behövdes ingen imperiusförbannelse. När det ordet lämnade Gellerts läppar skulle Albus ha gjort vad som helst för honom. Han suckade.

"Jag kommer."

Gellert såg sig över axeln och låste upp grinden med ett framviskat "Alohomora", och den svängde upp med ett gnisslande. Gellert gick målmedvetet längsmed en av grusgångarna innan han plötsligt stannade framför en gravsten.

"Här" sade han och borstade bort några vita blomblad, på samma sätt som en pojke i samma ålder skulle borsta bort snö från samma sten många år senare..

Albus kisade i solljuset och böjde sig fram emot stenen, då han plötsligt flämtade till.

"Peverell..." andades han och strök med fingret längs den välbekanta triangelsymbolen med en ring och ett streck inritat. "Hur kunde vi missa det? Jag antar att vi letade på fel ställe."

"Eller..." sade Gellert mörkt "Så var det någon som inte ville att vi skulle få veta."

Albus betraktade misstroget sin vän. Han hade aldrig velat kännas vid tanken på att Gellert kanske led av paranoia, men insåg att så mycket väl kunde vara fallet.



Jag var inte säker på att det skulle synas att jag skrivit ett nytt inlägg även om ni bevakar, eftersom jag skrev det genom att ändra ett gammalt inlägg. Om så är fallet så taggar jag därför alla er som läst/läser denna fanfiction, så att ni inte sitter och väntar på uppdatering och tror att inget kommer.

Poison, Luna Chang, Cara Riddle, J-star Black, Hope Potter, Drake och pardus! Tack för ert engagemang.

Det var super bra skrivet jag vill så veta vad Gellert tkr om Albus ^^

Jättebra!!

Ah! Perfekt, nu kommer jag tänka på uppförljningen av DET HÄR hela skoldan!

Älskar:

Gellert bytte plötsligt taktik. Han lade huvudet på sned och tog tag i Albus handled.

"Snälla."

Shit vad spännande, mer