Hunger Spelen- Rollspel

Olivia:
Det gjorde alltid ont när de tog blod men det var skönt när det var över.- Hej då, sa jag till Tim och kramade om honom innan jag gick och ställde mig hos flickorna. När alla hade ställt sig så gick en En liten kvinna med slank kropp och svagt guldig. - Välkommen välkommen, började hon och fortsatte babbla sen. Sen fick vi se den hemska filmen om varför vi hade hungerspelen. - Damerna först, sa hon och gick till en skål med massa lappar i. Hon rotade runt en stund tills hon tog upp en lapp. Jag höll andan när hon läste upp det. - Olivia Melling, sa hon så att det ekade.

Ann såg sig mer omkring. Tydligen var hon inte ensam om att vara lugn, en lång figur med havsblå ögon, blont hår och kraftiga armar stod i ledet för 17åringarna, Mike. Mike var nästan Anns enda vän, han var beskyddande och självständig. Han hade många egna åsikter om saker och ting. Ann var försjunken i tankar, tills hon får en lätt knuff av en tjej bredvid. Annie, Anns andra vän. Annie var snäll, men kanske inte den starkaste av flickorna. Uppropet skulle börja.

Greg-------------------
Jag lyssnade inte på när tjejen från vårt distrikt ropades upp, men när det var killarnas tur så lyssnade jag spänt.
"Matt Voilance." sa kvinnan uppe på scenen.
Jag såg Matt en bit bort. Han var alldeles blek i ansiktet. Min bror, bara 14 år! Jag visste precis vad jag skulle göra.
"Jag är frivillig", ropade jag.
Allas ögon vändes mot mig. Matt stirrade mest av alla.
"Jag ser att vi har en frivillig", sa kvinnan uppe på scenen. "Kom upp hit"
Några vakter tog tag i mig och förde mig upp mot scenen.

Olivia:
Jag var helt förlamad av skräck jag kunnde inte röra mig tills några fredsväcktare förde mig till scenen. När jag kom upp såg jag mig på skärmen jag var helt vit. Jag bara stod där. sen när hon hade ropat upp pojken så var jag tvungen att röra på mig eftersom vi skulle skaka hand. Sen när allt var klart förde fredsväccktare in oss i rättens hus för att ta ett sista farväl av våra familjer.

"Simon! Alec!" piper jag lyckligt och kramar om dem. "Alyss...må-måste duu åka?" stammar han fram. "Ja Sim. Tuvär så måste jag det" säger jag kvävt. Alec gräver ner sig i min blus och blöter er den med stora tårar. "Jag kommer sakna dig" mumlar han syftande. "Och jag kommer sakna er. Ni vet skogen utanför Lungbers fält? Där finns det ett pa blåa och röda bär som kan läka örter. Ni vet vilka, och de stora gröna är ätbara och ni vet resten" babblade jag desperat medan tiden tickade iväg. En fredsväcktare kommer och talar om att tiden är ute. "Lova att du vinner" skriker Simon gråtande medans han försvinner ut genom dörrarna. "Jag lovar..."

Olivia:
När jag kom in i rättens hus så tyckte jag att det var ganska fint jämfört med vad jag bodde i. Jag leddes in i ett rum och pojken i ett annat. När jag kom in satte jag mig i en soffa sen kom min familj in. - Tre minuter, sa fredsväktaren och stängde dörren.Jag kastade mig i min familjs famn och började gråta.Sen gick Tim med mig till soffan så jag fick sitta lite. Min mamma och pappa följde också efter. - Så så du ska inte gråta, viskade Tim i mitt öra för att trösta mig. - Me-e-n d-et, snyftade jag. - Jag blev ju vald, skrek jag tyst. - Du kommer inte att dö, sa min pappa plötsligt. - Du kan ju så mycket om ätliga växter och sånt, fortsatte min mamma. - Det har nog gått tre minuter nu så vi ska nog säja Hej då, sa Tim och strök bort min lugg ur ansiktet. - Hej då, sa jag och kramade om alla. - Nu lovar du att komma hem, sa Tim och kysste mig på kinden. - Lova det, sa mamma och strök mig över håret. - Jag lovar, sa jag tyst. Sen kom en fredsväktare och föste ut de.

Jolie--------------------
"Damerna först", sa Nivena som stod uppe på scenen i en grön dräkt.
Jag höll andan när hon vek upp lotten.
"Jolie Cavabien"
Jag stelnade till, allas blickar vändes mot mig. Några fredsväktare förde mig till scenen. Sedan ropades killen upp. Men jag lyssnade inte. Jag stod bara och stirrade ut mot publiken. Jag hittade inte min mor.
När killen från mitt distrikt hade kommit upp till scenen, så gick vi mot rättens hus för att få ta farväl av våra familjer.
Min mor rusade fram till mig och slog armarna om mig snyftande.
"Nej, nej, nej, inte du också", snyftade hon fram.
"Det är okej mor", sa jag
"D-du får inte dö!", grät hon fram.
"Jag ska inte" , sa jag. Fast det var det ju såklart att jag skulle dö. Jag hade ingen chans att överleva.
"Lyssna på mig", sa mor och tittade mig rakt i ögonen. "Du måste vinna, jag klarar inte av att förlora dig också, lova!"
"Ja, jag lovar", svarade jag.
"Tiden är ute", sa fredsväktarna och förde ut mor.
"Jag lovar, jag ska vinna!", ropade jag efter henne.

"Och nu ska du få träffa dina vänner" sa en fredsväcktare kort. Vendela kom gensast in rusade tilsammans med Gillia och William. Vendela slog dramatiskt armarna om mig och viskade "Försök bara...snälla försök" mumlade hon och vaggade mig fram och tillbaka. Hon släppte mig och stälde sig en liten bit bort. Gillia var min absolut bästa vän i skolan. Hon tvingade sig att le sogset. "Alyss, även om det inte ser ut så nu... är du defenetivt chans att vinna. Du är smart stark och otroligt duktigt på växter och att kasta spjutbåge." sa hon allvarligt och gav Vendela en orolig blick. De hade alltid hatat varandra djupt och det enda som kunde få de att samsas var jag. Wiliam såg ytterst sårbar ut när han klev fram till mig. Han gav mig en stor kram och torkade bort tårarna på mena kinder. "Här" sa han och gav mig en svan av trä. "Jag har gjort den själv. Den ger tur" sa han. Den hade en vacker snidad hals och vingarna var vackert detaljerade. "Tack" jag jag och mötte hans blick. Han tog bort ennu en tår och föstes ut.

Greg---------------
"Ni har tre minuter", sa fredsväktaren och föste in min familj i rummet.
Mor och Leo hade tårar i ögonen. Matt var alldeles blek. Mor sprang fram till mig och omfamnade mig.
"Åh, gubben, det du gjorde var väldigt modigt. Vinn nu", sa hon snyftande.
"Jag ska försöka", svarade jag.
sedan kramade Leo mig. Far lade en hand på min axel och mumlade
"Du kan vinna"
När Matt kom fram till mig så tittade han mig i ögonen. Han verkade bara kunna få fram två ord.
"Vinn, lova."
"Jag lovar", sa jag.
Sedan brast Matt i gråt och gav mig en kram Jag kramade honom tillbaka och kände att tårarna började tränga ut ur ögonen. Jag försökte blinka bort dem.
"Tiden är ute", sa fredsväktaren och föste ut min familj. Matt gav mig en sista blick. Sen var han borta.

"Dammerna först" sa den smala och 'vackert' klädda kvinnan som varje år ropar upp nya deltagare. Hon grävde i skålen ett tag tills hon tog en lapp och veklade ut den. Ann sneglade på Annie som stod nervös bredvid, sen fick hon ögonkontakt med Mike. "Annie Swann" sa kvinnan. Ann stelnade för ett ögonblick till medans Annie på rangliga ben gick mot scenen. Sen blev det fart på Ann, med en hastig blick på Mike, en plan hade dykt upp i bådas hjärnor, sprang hon på stadiga ben ut och ropade "Jag är frivillig!" Annie vände sig om och fick en hastig kram av Ann, som sedan gick upp på scenen. Ann ställde sig med en stadig blick mot publiken. Kvinnan harklade sig, "Jaha" sa hon "Och du heter?" "Ann Jackson" sa Ann. "Okej, pojkarnas tur!" Ann fick återigen ögonkantakt med Mike. "Andreas Willson" en mager pojke, ungefär 12 år, gick mot scenen. Strax hördes Mikes röst "Jag är frivillig!" Pojken sprang förbi Mike och sa ett hastigt tack innan han sprang till sin mamma. Mike gick upp på scenen och sa också sitt namn. Vi skakade hand, båda ruvandes på samma plan och samma tanke.