Leandra Glacier och spelet om liv och död~ [THG-fanfic]

SHIIIIT!!!!♥♥♥

Awzome

Ny läsare

Bevakar

Omg

Oj!!! Jättebra!

BRA!

Det där var så ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooootroligt spännande!!!

*dör*

Okej. här kommer ett helt sämst kapitel typ. Förlåt x_x


Kapitel 12

Plötsligt står jag på scenen.
Alla har uppmärksamheten fullständigt på mig.
Förvånade, förvirrade blickar.
Vissa är till och med rädda.
Juna är bland dem.
Hon sträcker mikrofonen försiktigt mot mig, utan att se mig i ögonen.
Vill hon inte acceptera att det är jag?
Det är knappt så att jag kan göra det själv.
Men illamåendet är borta.
Det är ganska sjukt, egentligen.
Men jag känner mig verkligen inte illa till mods. Kanske är det för att jag fortfarande inte kan förstå vad jag ställs inför.
Eller gör jag?
Jag har blivit en spelare.
Ett dödsoffer.
Från huvudstaden.
"Vad- och vad heter du, vännen?"
Nu står jag inför ett val.
Ska jag ljuga? Ska jag tala sanning?
Talar jag sanning... kommer regimen att bli arg på mig?
Svar: ja.
Men dö kommer jag ju göra vilket fall. Och jag gillar ju ändå inte regimen.
Varför inte göra det svårt för dem?
"Leandra Glacier."
Juna blir nästan likblek och ser ut att svimma.
Men nej, hon verkar bita ihop. Färgen kommer tillbaka i hennes ansikte och hon slutar skaka. Fortfarande utan att se mig i ögonen ler hon sitt gigantiska solskensleende och säger glatt;
"Fantastiskt! Leandra, du är alltså distrikt elvas första frivillig! Gratulerar! Nu är det dags att lotta ut din distriktspartner..."
Tack, Juna.

Juna börjar åter dramatiskt cirkulera över en skål. Denna gången är det pojkarnas.
Plötsligt kommer illamåendet igen och jag slås av en förfärlig tanke;
Tänk om Tanu blir dragen.
Det får inte hända.
Det får bara inte hända.

Juna attackerar nästan en lott så som ett rovdjur attackerar sitt byte.
Det finns bara en tanke i mitt huvud när hon vecklar ut lappen.
Det får inte vara Tanu, det får inte vara Tanu, det får inte...
"Max Oldfair!"
Jag andas ut.
Men direkt efter får jag dåligt samvete.
Det är ju jävligt synd om denne Max.
Men jag kan inte rädda alla. Jag får i alla fall vara glad att det inte var Tanus namn som stod på lappen.

En femtonårig pojke kommer fram ur folkmassan. Han är likblek i ansiktet och hans bruna ögon avspeglar endast skräck.
Jag kniper ihop ögonen.
Jag vill inte titta.
Men jag kan höra Junas tillgjorda röst ändå.
"Kom hit, vännen."
Åter igen vill jag ge henne en snyting.
Men det gör jag inte nu heller. Det vore dumt.

Men plötsligt hör jag en annan röst.
En bekant röst.
En alldeles för bekant röst.

"Jag anmäler mig som frivillig!"

Tanu kommer fram ur folkmassan. Än en gång blir alla förstummade. Jag med.
Vad håller han på med?
Vad fan håller han på med?
Juna ser förvirrat på honom innan hon välkomnar honom upp.
Han står där och flinar mot mig.
Vad fan håller han på med? Här står jag och hoppas på att han inte ska bli dragen, och så anmäler han sig frivilligt...
Jävla idiot.
"Vad fan håller du på med," mimar jag så diskret jag kan.
Han bara ger mig en road blick och vänder sig bort från mig.

Pucko.
Förstår han inte vad det här handlar om?

Eller är det jag som inte gör det?

Åhh, så jäkla vackert skrivet♥

Aww tack ówò

BRA!