Hungerspelen (privat rollspel)Emiiii

Min Handledare granskar mig med en blick som man granskar ett djur som ska på utställning. Jag har på mig en EXTREMT flickaktig klänning med en pastellrosa nyans. Den smiter åt kring midjan och har en djup urrinning ((trevlig fantasi cecilia..)). Håret är utsläppt men har ett diadem som är gjort av trådrullar. Tråden sitter fortfarande kvar på rullen och den glittrar i vitt och rosa. Just det, glömde jag att berätta att jag hade rosa rosetter i håret? Min designer avbröt min handledare i sitt granskande i ännu ett försök att övertala henne att det nästan inte hade något alls att göra med mitt distrikt. Men min handledare sa bara:
-Jag satsar inte på att det har något med hennes distrikt att göra, eller för den delen att hon ska bli bra på att hantera vapen. hon gav honom en skarp blick och fortsatte: -Jag satsar på att hon ska spela charmig och söt så att hon får många sponsorer. Tror du verkligen att hon ens skulle överleva en enda dag där ute? sa hon sarkastiskt. Nädu, den här outfiten passar henne perfekt. punkt slut. Jag suckar och går iväg för att.. bara komma bort och låtsas att jag inte är där. Men sen kommer jag ihåg att jag ska ut på vagnen med de snövita hästarna om bara tre minuter.

Jag ser verkligen ut som en oskyldig liten flicka. jag ler och vinkar, ler och vinkar gång på gång. publiken vrålar inte utan ser mera nöjt på mig och ger ifrån sig upphetsade ljud. Trevligt.

Nu börjar distrikt etts vagn i sakta mak rulla fram mot utgången, följd av tvåans.
Man hör tydligt när vagnen rullar ut, för alla andas in och börjar sedan applådera och skrika. Jag antar att det är flickan från ettan som lamslår alla med sin perfektion.
Mer applåder när tvåan glider ut med sina gladiatorrustningar eller vad det nu är, därefter trean med underliga metallkonstruktioner, fyran med vad som liknar glänsande fiskfjäll över sig, femman med eldfärgade dräkter (inte vet jag hur de tänker).
Sedan börjar min vagn åka ut, och med ett brett leende på läpparna hälsar jag folkmassornas jubel.
Jag vinkar och ler och försöker se änglalik ut som det är meningen, med jag är inte säker på att någon egentligen ser mig, bara min kostym och den svävande glorian, trots att de skriker som vansinniga.
När min vagn sällar sig till de andra ler jag lite skadeglatt när jag ser flickan från distrikt åtta komma rullande bakom två träd.
Hon ser inte alls nöjd ut, trots att hon ler och vinkar som jag.
Nian och tian med jägar- och djurutstyrslar tittar jag inte mycket på. Inte heller de koltäckta tolvorna får min uppmärksamhet.
Jag fortsätter att se på den besvärade åttan när en söt flicka med solrosor på sig glider förbi bredvid en monstruöst stor pojke.

Jag knuffade till pojken från mitt distrikt och tittade rakt fram och väntade på att den skumpiga fula vagnen skulle stanna

C:\Users\Ella\Pictures\2012-04-17\002.JPG
C:\Users\Ella\Pictures\2012-04-17\001.JPG

Nu är alla vagnar ställda i en halvmånformig rad, och president Snow hälsar oss alla välkomna till huvudstaden.
Sedan rullar vi in i träningscentret under publikens jubel. Där inne står en senig men ändå muskulös kvinna med kort hår och väntar på oss. Hon presenterar sig kort som Atala, huvudtränare, och berättar att våran första träning börjar imorgon då vi ska få mer information.
Min mage kurrar tyst och jag inser att det är middagstid. När jag börjar gå mot utgången rusar Anna fram till mig.
"Ååh, du var så underbar!" tjuter hon upphetsat, "Låt mig visa dig till vår våning så kan vi prata mer om hur treevligt allt ska bli!".
Framme vid hissen pressar hon in en knapp med numret 6 på. Snabbt börjar den röra sig uppåt och jag gapar överraskat. När hissdörrarna glider upp visar sig en våning med en korridor som löper igenom och leder till sju rum.
"Det här är vår egen våning" piper Anna. "Där är ditt rum och Udairs, efter dem kommer handledarnas varsina rum, sen är det mitt såklart och två rum som är allas, ett för TV och ett för matservering."
Jag andas in snabbt och försöker ta in allt, när hissen plingar och Udair kommer ut med handledarna på varsin arm.
"Ja, då är vi alla här, någon som är sugen på flamberad entrecote?" säger Anna. "Jag är i alla fall vrålhungrig säger hon och vänder sig om, varefter vi följer henne som hon är mamma och vi är hennes ankungar.

Jag går runt i den stora våningen och tittar förbryllat på väggen, När jag börjar tröttna kom Damon mot mig med tunga steg "Har du kul?" frågade han och höjde ett av sina mörka ögon bryn. "Nej" sa jag "men jag kan inte vänta till vi kommer in till arenan, det kommer bli kul att slå in ditt huvud" tillade jag och vänder mig sakta mot honom.

Allt gick raaasande fort och snart satt jag och Zalsar inte i vagnar utan stod och beundrade glashissen. Avgrunden blev mindre, och snart när hissen var framme hoppade någon på oss.
Det var Zalsar som reflexmässigt sköt ut en knuten näve i luften. NÅgot som skulle krossat huvudet på vem som helst, till och med Loni...
Jadira, som fått knytrnävben i sin frisyr som stötdämpare ler osäkert och skrattar sedan muntert.
"Det ser ut att bli ett spännade hungerspel!" Säger hon berömmande och till och m ed något belåtet. Gåshud kruper upp för mi n nacke och jag ser spännt på Jadira.
"Jag ville bara säga att det snart är mat..." Skrockar hon glatt och traskar med hoppsasteg mot matsalen. Hoppsasteg?! Jag fryser till, Zalsar ser mer ursinnig ut, och jag kan nästan höra hur han tänker att det var synd att han missade det översminkade ansiktet.

Inne i matsalen sitter andra spelare, flickan från distrikt 8 ser fullkommligt depprimerade ut bredvid sin spelledare som verkar tala om kryddan i maten. En rödhårig ganska gammal ungdom ser vansinnigt stint framförsig och börjar påminna om de 2 spelledarna som sitter (eller snarare ligger) ihopsäckade vid bordet ((likheten var stirra rakt fram om du är förulämpad)).
Jadira verkar på något sätt lite mera... spännd med de andra speledarna i samma rum.

"Någon som vill ha kyckling?-eller kanske en liten portion lammgryta?" Jag inser snabbt att jag måste äta, även om jag -kanske inte riktigt- hungerstrejkar. Detta kan vara min sista måltid, för om jag tänkt rätt är jag chanslös på areenan. Jadira kikar försiktigt på mig när jag börjar sleva pumpa kokossoppa i en talrik.
"Du, Elsami...du vet Zalsar, ni känner väl varandra?" Frågar hon långsamt. Förbryllat skakar jag på huvudet, jag har bara sett Zalsar 1 gång innnan slåtterdagen: På åkern.
"Inte, men vet du möjligen varför han hänger vid Roxanne?" Ennu en gång skakar jag på huvudet vid hennes försiktiga frågor.
"Nähä..." Mummlar hon uppgivet , mest för sig själv.
Då hör jag ett vrål: " JAG ÄR TRÖTT PÅ ER NU!" Eller något liknande vrålar flickan från distrikt 6 plötsligt. Det som hände där näst hann jag inte se, men det var tydligen imponerande. Trött sätter jag mig mitt emot Vidar. Dem här hungerspelen driver vem som helst till vannsinne. Vidar stöper ned sin gaffel i en renskavsfylld potatis., det låter rätt högt i den nu efter flickans utbrott tystnad. Han ler snett. Jag förstår mig inte riktigt på honom, men jag tycker han var den mest normala person jag mött sedan spelen börjat.

Mitt skrik ekar mot väggarna i matsalen och utan att veta hur det gått till står jag upp med mina öron röda av ilska.
Camian rycker till och vaknar upp.
"Du är inte den enda som har problem" svarar hon lika ilsket.
"Men det är tänkt att du handleda mig, men du äter inte ens!" mumlar jag.e
"Ja ja, jag ska handleda dig. Bara du slutar skämma ut mig offentligt" svarar Camian.
"Som om du ändå brydde dig om något annat än din drog" fnös jag medan mina öron sakta återtog sin vanliga färg.

När vi alla återvänt till våra rum och jag inspekterar den stora TVn som täcker en hel vägg med sin skärm knackar det ljudligt på min dörr.
Jag går fram och öppnar, och där utanför står Camian med ett buttert ansiktsuttryck och nykammat hår.
"Du ville ju prata taktik" säger hon och går förbi mig in i mitt rum och slår sig ner på en skinnsoffa.
Med en uppgiven suck sätter jag mig mitt emot henne. "Mitt första råd är, lita inte på någon, ingen alls. Bara en kan överleva, och varje bundsförvant innebär i slutet en kniv i ryggen.
Försök att finna mat och sovplats så du överlever det första dygnet, gärna en bäck om det finns. Ta inget från ymnighetshornet, och spring så snabbt du kan åt motsatt håll när gonggongen ljudet.
Och trots att du ser ut som ett helvete så får du försöka att skaffa dig sponsorer. vi får jobba mer på din image senare". Allt detta säger hon i ett andetag.
Jag känner hur min ilska byggs upp vid ordet om mitt utseende, och undrar om jag föredrar den tysta, stirrande Camian framför denna bitska och ilskna.
Slutsatsen blir i alla fall att jag har bättre chanser att överleva nu när jag inte längre är ensam, trots att rådet hon gett mig tvingar mig att förlita mig fullt på mina sponsorer, min kunskap och henne då jag är på arenan.
Bättre än morflinist, intalar jag mig lugnt, och när Camian stegar ut och jag lägger mig i sängen med kläderna på känner jag mig lättare till sinnes än innan.

Jag ställer mig upp och går in till Damons rum, 'så vänligt av dig att komma prinsessan' säger han när han ser mig komma in 'kom och sätt dig vet jag' säger han och klappar på sitt knä. 'över min döda kropp' svarar jag och tittar misstroget på honom, 'det kan vi ordna säger han och rycker på axlarna, "men vi måste prata taktik och äta något.... eller någon haha" säger jag för att lätta up den hårda stämmningen mellan oss. 'kom då' svarar han och ställer sig up och tar tag i min hand, 'rör mig inte' fräser jag och skakar av hans hand. 'så ja surpuppa' säger han och går till matsalen medans jag följar efter honom och tittar misstänkt runt om kring. 'så ni kommer för att delta i middagen tillslut fröken Valentine och herr Colech och jag hetter Mianah Salfvh men kalla mig Mianah' säger en dam med en irriterad stämma. 'Ja' svarar Damon och sätter sig ner på en av de vackra röda stolarna med guldfärgade arm-och rygg stöd, 'typ' svarar jag snabbt och sätter mig brevid honom. 'ursäkta mig fröken Valenrine men ta genast ner dina armbågar från bordet!' nästan skriker Mianah åt mig, 'sorry, Ariana har inget bords hyffs' säger Damon och ler ett oskyldigt leende och dricker lite te. Jag tar genast ner mina armbågar från bordet och slår honom i magen så hårt som jag kan under bordet utan at bli upptäckt. Damon flämtar till och Mianah frågar genast om något är på tok, 'Nej teet är bara så varmt att det kändes som ett knytslag i magen, eller hur Ari' säger han och vänder sig mot mig. 'Men du borde test kyckling soppan, den är utsökt' säger jag och lyfter grytan och häller inhållet över honom. 'god, eller hur sötnos' säger jag och ställer mig upp och springer till mitt rum.