Hämligheter och familge hemlighetre

Nej, hon var inte vampyr då, det blir en förklaring till det i nästa kapitel

Öhum... Okej... Frö typ den ända möjligheten för en vanlig människa att klara Emmett är väl om det skulle vara världens starkaste man typ...

Sorry att jag inte har skrivit men har haft två prov att plugga till och har ytligare ett till men ska försöka skriva ett kapitelJ

Kapitel 14

När jag fortsatte upp för trappan så såg jag inte att Rosali stod mitt i väggen så jag gick rakt in i henne.
“ Kan du inte se dig för eller??” sa Rosali i en redig irriterad torn.
“ Förlåt, men jag såg dig inte”
“ Så nu är jag osynlig också!!”
“ Nej men jag tänkte på en sak”
“ PÅ vad då?? Kanske på hur roligt det är att vara vampyr eller??”
“ Nej, jag tänkte på…. Vänta lite!”
“ vad då??” frågade Rosali lite undrande.
“ Du är avundsjuk på mig eller hur??”
“ Ja, lite” medgav hon.
“ Varför är du det?”
“ För du kan bli människa när du vill, men jag är fast så här hela tiden!”
“ Nu är det så här att jag är inte redigt en människa” sedan började jag bäryta för henne att en vanlig människa kan inte få saker att för svina, flyga genom att knäppa med fingrarna.
“ Det vet jag men du kan välja själv när du ska vara vampyr eller inte”
Just när jag skulle svara på hennes fråga så hörde vi en hög smäll och sprang ner för trappan och där hittade vi ett trasigt bord och en över lycklig Emmett.
“ Vad har hänt?” frågade jag Edward.
Men innan Edward han svara så sa Emmett.
“ Jaga klådde honom i arm brytning”
“ Vad bra att du kan klå någon” sa jag på skämt och sedan gick jag upp men innan jag han sätta foten på trapp steget så ropade Emmett att dan innan jag skulle åka hem så ville han ha en retur match mott mig och självklart så sa jag ja till det.

Hinner inte skriva mer och sorry för att det blev så kort har lite andra saker att göra i kväll

Lite stavfel, men inget stort fel på det ju

Här kommer nästa kapitel ( är faktiskt mitt bästa kapitel enligt mig då )


Kapitel 15
På lördags morgonen vaknade jag av att solen sken igenom mitt fönster. Så jag gick upp och tog på mig ett par jogging byxor och en T-shirt sedan gick jag ner till köket och gjorde i ordning ett par smörgåsar och när jag kollade på klockan så var den bara halv åtta men var, var all? Plötsligt kom det ner någon och det var Alice.

“ Hej Alice, vart är alla?”
“ Dom är och gör sig i ordning inför kvällen” sa hon milt.
“ Vad ska ni göra i kväll?” frågade jag.
“ Vi ska ut och jaga” sa hon som om det inte var någonting.
“ Okej, tack Alice” sedan gick jag upp till mitt rum och satte i gång min dator och tog fram en stor bunt med papper. När klockan närmade sig två så knakade det på min dörr.

“ Ja, kom in!” ropade jag medan jag kollade på mitt papper.
“ Jo, Rosalinda du skulle inte vilja följa med” sa Carlisle lugnt.
“ Nej tack, för jag måste göra mina läxor som jag tog med mig” sa jag och pekade på den stora högen med papper.
“ Okej, lycka till då” sa Carlisle.
“ Ja, desamma”
Sedan gick han och några minuter senare hörde jag dörren stängas och jag var ensam. En halv timme senare stötte jag på en svår matte upp gift och som tur var så fick man ann vända mini räknare men vad var den?? Rosalinda öppnade västa lådan som hon fick syn på och började leta igenom den men det ända som fans i lådan var pennor, papper, sudd och en svart liten påse och Rosalinda tog upp den och öppnade på sen och i påsen fans någon ting som var sand liknande. Hon gick till Carlisles arbetsrum men hon viste ju redan att han inte skulle vara där men skulle skriva ett lite meddelande så at han kunde jobba på det senare och så gick hon till baks till sina läxor efter att hon hade skrivit meddelande. Rosalinda vaknade av att en dörr öppnades men hon hörde att det var Emmett som talade så hon somnade om och hon vaknade inte fören klockan åtta när solen kom i hennes ansikte. Det fösta hon mötes av när hon kom ner för trappan var Alice som gav henne en bamse kram.

“ Grattis Rosalinda!”
“ Tack Alice”
“Vi försökte att hindra henne men hon ville att vi skulle överraska dig på morgonen” sa Esme.
“ Det gör inget men kommer jag att över leva dagen?”
“ Jodå, det kommer du” sa Alice lika glatt som innan och så gav hon mig ett litet paket och jag tog upp det och inuti låg ett hals band som hade en metallring och inuit ringen var det en ranka som var gjord av diamanter.

“ Den har till hört din mor” sa Carlisle.
“ Åh, tack så hemsk mycket!”
“ Vi han inte köpa några fler presenter” sa Alice lite.
“ Men det gör ingen ting Alice” sa jag.

När klockan närmade sig tolv så sa jag att jag ville vara lite själv ett tag så jag sprang och sprang och plötsligt stannade jag i en lite glänta och satte mig på marken för att samla tankarna för det var så mycket som hade hänt de tre veckor jag varit här och jag har skälv märkt att jag har förändrat sedan jag kom hitt, plötsligt hörde jag något och när jag kollade upp så stod det en puma ca fem meter ifrån mej så jag reste mig och puman började gå i mott mig plötsligt skeende jag ett par kala händer runt mig och en sekund senare flög jag genom luften och slog i ett träd och allt blev tyst, sedan hörde jag Edwards förtvivlande röst ropa mitt namn.

“ Rosalinda, Rosalinda??!!” och sedan blev allt svart.

Det var det kapitlet den “ Spännande” fortsättningen kommer i nästa kapitel

Fyllde hon år eller? Annars bra Men vad menade du med: "skeende"?

Det skulle vara" skände" ( eller hur det nu stavas?)

^
Jaha! Kände! Okej Trodde först du menade nåt med som om en häst skenade xD

Har ingenting annat att göra så här kommer nästa kapitelJ


Kapitel 16

“ Kan någon hjälpa mig?” ropade Edward när han kom innanför dörren
“ Nämen vad har hänt?” frågade Esme med oro i rösten.
“ En puma attackerade henne nästan, men när jag skulle ta henne ur vägen så flög hon in i ett träd” sa Edward, just kom Carlisle in i rummet och tog och la Rosalinda i soffan och sedan kunde han meddela att hon nog slagit i huvudet och fort en hjärnskakning.

“ Så hon klarar sig Edward” sa Carlisle.

Rosalinda kände att någon lyfte upp henne och en stund senare hörde hon förtvivlande röster runtom kring sig och hon ville säja att allt var bra men hon fick inget ljud över sina läppar. När klockan närmade sig fem så började Rosalinda få till baks medvetandet.

“ Hur mår du rosalinda?” hörde hon Carlisle fråga.
“ Jag mår bra men jag har lite ont i huvudet”
“ Det kan jag nog förstå för du har fåt en liten hjärnskakning” sa Carlisle.
“ Mins du någonting av vad som hände?” frågade Esme lite straks bakom mig.
“ Det ända jag mins är att en puma var framför mig och sedan ett par kalla händer runt mig och sedan mins jag ingenting mer” och jag sa det medan jag kollade på Edward som stod båta i hörnet.
“ Du ska få ett glas vatten och sedan ska du få villa” sa Carlisle och Esme gick och hämtade ett glas vatten och Carlisle.
“ Förlåt mig Rosalinda” sa Edward när alla försvunnit.
“ För vad?”
“ För att du blev skadad!” sa Edward.
“ Det är fackiskt bara en hjärnskakning” sa jag, men innan Edward han svara så kom Esme till baks med ett stort glas med vatten som hon gav mig och sedan var jag ensam.



Det var det kapitlet det var kanske lite tråkigt men jag kom inte på någonting annat att skriva

Det var kanske inte ditt allra bästa kapitel, men det var ju ett sånt som måste vara tråkigt för hon har blivit skadad osv