To show their courage [Hungerspelen] [sv]

Jättebra

Spännande!

Jag läste redan igår, men jag glömde kommentera. Men det var jättebra! ;D

Hej hörni!
Jag måste säga att jag placerade mitt skrivbord på en otroligt bra plats när jag möblerad om i mitt rum, för iaf så är det så lättare att skriva än när man stirrar in i en grå vägg, haha. Men i alla fall så har jag fått lite bra idér nu. ^^ Och jag har beslutat att vi ska få följa Warren också, en ny karaktär. ^^
Enjoy!


Del 9

Warren Ellis, distrikt 3
”Prisma, skärp dig!” ryter Warren till sin distriktspartner.
”Men du fattar ju ingenting!” skriker Prisma. ”Cloe gillar dig! Hon verkligen gillar dig!”
Clothilda Turpin. En klasskamrat till Prisma och Warren hemma i trean.
”Det gör hon inte…”
”Tro mig, Warren! Snälla tro mig! Cloe är störtkär i dig. Du borde prata med henne!”
Warren har ingen aning om hur deras ”bråk” startade och nu har han heller ingen aning om vad det handlar om. Warren hade berättat för Prisma om sina planer att ge sig på karriäristerna. Det skulle ta hans liv, förstås, men det var det fan värt. Prisma hade börjat skrika åt Warren att han inte bara kunde ge upp sitt liv, och nu har hon börjat radda upp en massa meningslösa argument för att Warren skulle ha något att kämpa för. Det var så hon nämnde Cleo. Warren har alltid gillat flickan med det vackra leendet och rödblonda hår i hemlighet, men aldrig trodde han att hon hade känslor tillbaka.
”Varför gör du detta, Prisma? Varför vill du att jag ska leva?” frågar Warren trött.
”För…för att…” Prisma verkar inte veta vad hon ska svara men det hindrar henne tydligen inte från att fortsätta skrika. ”För jag tycker om dig!” får hon tillslut ur sig. ”Det har jag alltid gjort. Du är en toppenkille, Warren. En av de bästa jag har träffat.”
”Vänta, handlar detta om mig och Cloe eller om mig och dig?”
”Jag vet inte, jag bryr mig inte! Men jag vill inte att du ska dö!”
”Om jag ska leva, måste du dö, Prisma.”
”Jo, tack, jag vet det.”
Dem blir tysta. Och Warren kan äntligen hålla jämt tempo med Prisma nu när hon slutat störta genom skogen. Solen har gått upp och trots att deras vatten redan är slut är Warren glad att dem båda har överlevt första dagen på arenan. Han drar sakta handen genom sitt yviga blonda hår. Det var nio ansikten på himlen i natt. Lika många som blev slaktade vid Ymnighetshornet, enligt kanonskotten som kom där efter. Så det verkar som om karriäristerna har låtit dem andra vara. Men ännu större risk att dem går ut idag och jagar.
”Vi borde inte ha skrikit”, mumlar Warren. ”Om karriäristerna är i närheten…”
”Slår du ner dem?” föreslår Prisma ironiskt och får ett muttrande till svar.
Dem har lämnat lövträden bakom sig och framför dem höjer sig en stor, stor sten.
”Kolla, en grottgrej!” Warren pekar ut krypinet under den utstickande stenen.
”Mysigt”, muttrar Prisma men skiner snart upp. ”En väska!” Den lilla blå väskan ligger vid grott öppningen och Prisma plockar upp den. Hon kastar den till Warren. ”En väska betyder människa, dem kan vara tillbaka när som helst.”
”Drew!” hörs en röst inifrån grottan.
”Eller så är dem redan här! Prisma, spring!”
Utifrån grottan kravlar sig en lång kille ut. Fyran. Karriärist! Med ett spjut!
Utan något vapen ser Warren det som bästa utväg att fly.
”Spring!” upprepar han och greppar tag i hennes hand medan han springer.
Ett svischande ljud. Ett skrik. Prismas skrik. Hennes hand som släpper hans. Den vaga dunsen av en kropp som faller till marken.
”Prisma!”
”Spring, Warren”, flämtar Prisma tyst och tar långa rassliga andetag. Spjutet sticker ut genom hennes mage på ett groteskt sett. ”Spring och lev. Hälsa Cloe från mig.”
”Jag lämnar dig inte!”
”Det gör du visst.” När Warren fortfarande inte rört sig viskar Prisma inte längre hesa meningar. Hon skriker. ”SPRING! LEV!”
Warren springer. Snart hörs ljudet av en kanon som avfyras. Han försöker torka bort tårarna som gör det så svårt för honom att se. Han springer. Och han lever, än så länge. Men det gör inte Prisma Kelly.

Blake Edevane, distrikt 7
Blake sluter ögonen och lutar sig mot den täta väggen av jord. Han är öm i hela kroppen efter fallet. Solen silar ner på honom. Det måste vara morgon eller tidig eftermiddag. Blake vaknade för nån timme sedan och har ingen aning om hur länge han har varit utslagen. Vad han vet är att någon när som helst kan gå förbi och få syn på honom. Nere i gropen, och utan något vapen har han ingen större chans.
Rep biten räcker inte heller till och den mystiska metallsaken har han inte klurat ut vad det kan vara än. Någon sponsor gåva har han heller inte fått. Det förvånar honom inte egentligen, men han förargas ändå av att hans pappa har mer än tillräckligt med pengar för att skicka något riktigt bra till honom.
Ett lågt ljud gör att Blake tittar upp. I ett lyckligt ögonblick tror han att en liten fallskärm ska komma dalande ner till honom. Men när han öppnar ögonen skymmer något solen framför gropens kant.
”Vad gör du där nere?” muttrar en röst.
Det här är slutet, tänker Blake. Det är nu det tar slut.
”Jag f-föll”, stammar han, och stel av rädsla blickar han upp mot den stora killen med yvigt blont hår, två-tre meter ovanför honom.
”Vad roligt för dig, då”, säger han och låter totalt uttråkad.
”Döda mig inte”, mumlar Blake tyst och lyfter ryggsäcken som ett skydd för vapen som eventuellt kommer komma flygande.
Killen som verkar ha hört detta ropar högt i frustation. ”Jag ska fan döda dem där jävla karriärist skitarna!” skriker han. ”Dem ska dö så jävla mycket!”
Blake sitter skrämt kvar, vågar inte göra ett ljud ifrån sig i hopp om att killen ska glömma att han sitter där nere, som ett otroligt lätt byte.
”Fan, fan, fan!” skriker killen. ”Fan, Prisma. Fan, Cleo. Fan, Acton. Fan karriäristerna!”
”Hur är…?”
”Och vad fan sitter du där för?” Killen skriker fortfarande och Blake drar sig skrämt tillbaka. ”Vill du hänga med och döda lite karriärister?”
Blake mumlar något ohörbart till svar.
”Du är sjuan, va?” Blake nickar försiktigt. ”Härligt! Och den andra sjuan är väl med karriäristerna? Verkar som om du hänger med mig.” Han lägger sig på mage och sträcker sig ner mot Blake.
Förvirrat reser sig Blake upp och sträcker på sina vägrande ben. Han hivar upp ryggsäcken på ryggen och sträcker sig efter killens hand. Med Blakes ringa längd måste han ställa sig på tå och nästan hoppa för att nå handen. När han väl får tag på den ropar killen åt honom att klättra uppåt med benen. Blake gör som han blir tillsagd och snart känner han skogens barr klädda mark under kinden.
”Tack”, flämtar han. ”Jag heter Blake.”
”Warren”, säger killen kort. ”Imorgon dödar vi karriäristerna.”
Blake svarar inte utan går tyst vid Warrens sida.

Amy Trevena, distrikt 1
”Hur länge ska den där barnungen stanna här?” fräser Lucy.
Amy sätter armarna i kors och slutar för en stund upp med att packa. ”Hon stannar så länge som hon vill.”
”Amy. Vi kan fan inte sitta barnvakter samtidigt som vi dödar!” Lucy ser bort mot den lilla flickan som sitter i gräset en bit bort. ”Jag borde göra slut på henne direkt.” Lucy tar ett steg mot Lily men Amy hejdar henne kvickt.
”Jag och Lily stannar här och vaktar medan ni är iväg. Jag ser till att hon inte hamnar i vägen.”
Lucy muttrar ett ’okej, då’, och en halvtimme senare är de andra karriäristerna på väg därifrån.
Amy som fått som uppgift att bl.a. ställa i ordning maten går bort till lådorna vid Ymnighetshornet. ”Lily!” ropar hon. ”Har du lust att hjälpa mig?”
Lily kommer lydigt skuttande och Amy visar henne vart hon ska lägga all frukt och bröd.
Amy är helt upptagen med att sortera maten att hon först inte hör när någon plockar åt sig filtar och tändstickor en bit bort, men så ropar Lily till Amy och hon ser flickan vars famn är full av saker. Så fort flickan inser att hon är avslöjad släpper hon allting och i hennes hand blänker en kniv. Amy hinner inte få upp sin kniv i tid utan fumlar med knivens skydd. Flickans kniv kommer farande mot Amy. Men den träffar henne inte. Det borde den ha gjort. Men i vägen ställde sig Lily. Amy får av knivens skydd och hennes kniv träffar flickan i halsen, och hon faller till marken med ett skrik.
”Lily!” Amy slänger sig ner vid sidan av den lilla flickan. Ur såret i hennes bröst pumpar blodet ut. ”Det kommer bli bra, Lily. Allt kommer bli bra.”
”Det gör ont”, viskar Lily och hennes tårar färgas röda. ”Allting gör så ont.”
”Det kommer bli bra”, upprepar Amy. ”Blunda, Lily. Blunda och sov. Snart kommer du träffa din syster igen. Jamie hette hon, va? Snart kommer du och Jamie träffas igen, och allting kommer bli bra. Bara sov.”
Lily nickar. ”God natt, Amy.” Hon blundar, och öppnar aldrig mer ögonen.
”God natt, Lily.” Tårarna rinner ner för Amys kinder när hon hör kanonskottet. Snart hörs ytligare ett och den andra flickan är också död.

Jätte bra!

SÅ SJUKT BRA! (Förlåt för caps lock, men jag var bara tvungen att uttrycka mig) ;D

BRA1111

AWESOME 8D *Bevakar*

Lily D8

Hörni, tack så jäkla sjukt mycket! ♥
Har dock ingen vidare skrivlust längre, så denna ligger lite nere just nu, ledsen för det, men så fort jag får lite inspiration ska jag ta upp denna igen!
TACK ALLA SOM LÄSER OCH KOMMENTERAR! ♥

Jag väntar! Du kan ta det lugnt, du har i alla fall en läsare kvar!