Svart EMO

Heejjj... Här kommer ett nytt kapitel för jag har SÅÅÅ tråkigt just nu. Och som jag sa, det kommer inte va vartannat inlägg från Nicks perspektiv, vartannat Kimberlies, utan nu kommer ett till kapitel med lilla Nicholas

Kapitel 9

Nicholas

Nästa dag var jag helt i mina egna tankar. Jag gick utan att se mig för (vilket ledde till en massa knuffar och arga elever) och var helt frånvarande. Det var en dystert grå söndag och alla var på någorlunda dåligt humör, eftersom det skulle vara lektioner nästa dag (måndagen alltså).
Jag funderade och funderade, men det fanns inget riktigt svar... Ni kan väl gissa vad jag funderade på. Flickan Black, såklart. Hon verkade precis som vanligt, men hon tittade på mig med en underlig blick varje gång hon såg mig. I början blev jag tomatröd i ansiktet och tittade bort, men nu stirrade jag bara tillbaka. Ingen av oss vek undan, bara stirrade på varandra. Jag vet inte vad hon ville, men jag försökte lista ut vad som gömdes i hennes tankar. Till slut vände hon sig om och begravde näsan i sin bok.
Irriterad och nyfiken försökte jag fånga hennes blick igen, men hon satt med ryggen mot mig. Hennes ryggtavla nästan skrek ut att hon ville vara ifred och den som närmade sig skulle få stryk. Samtidigt blev man väldigt nyfiken...
Jag reste mig och gick ifrån lunchen med tankarna på annat håll, då jag krockade med någon. Någon bekant...
-Nämen, är det inte skitungen?
Jag blängde på Blaine.
-Vet du vad? Jag tänker inte göra dig illa här i korridoren framför alla andra. Men du ska få stryk, viskade han.
-Och?! Jag skiter väl faan i vad du vill göra med mig. Du är bara en idiot som tror du är så jävla populär och cool!
Och efter att ha skrikit det gick jag därifrån med bestämda steg.
Jag satt och funderade framför brasan i uppehållsrummet då Pete och Keit kom in. Jag hörde hur de viskade och stirrade på fåtöljen där jag satt. Men jag fortsatte stirra in i de dansande lågorna, tänka och fundera på allt som hänt på Hogwarts än sålänge, och bara undra, undra vad Black skulle gjort om jag inte stoppat henne...
-Hrm, hrm.
En harkling. Jag ignorerade den.
-Hrm, hrm.
Högre den här gången. Jag vände mig inte om, men sa ett skarpt:
-Ja?
-Ehh...jo...
Jag kände igen Petes röst.
-Du vet vad du gjorde mot Blaine? frågade Keit.
Jag var tyst.
-Jo, jaa... Jag vet att Blaine inte tyckte om det... Inte alls... Men vi, öh, jag menar jag, tycker det var coolt.
Jag kunde inte tro mina öron. Stod Keit där bakom mig och sa att han tyckte det jag gjort mot Blaine var coolt? Efter allt som hänt mellan oss?!
-Jag visste inte att du var så stark, menar jag... Och det är många som tycker det var riktigt bra av dig...Alltså, jag menar, Blaine är ju inte så snäll...
Det var nog. Här stod Keit, efter att ha lämnat mig för den där jävla idioten Blaine, och sa att HAN INTE ÄR SÅ SNÄLL???!!!
-Keit, sa jag, lite förvånad över vilken kall och kylig röst jag hade även om jag var så upprörd.
-Jag vet att du inte tycker om att slåss... Jag ville inte vara oschysst, sa Keit snabbt.
Som om han inte varit oschysst nog.
-Keit, sa jag, nu med lite skälvande röst.
-Jag hoppas jag inte antydde att du var typ elak och ond, nej, jag menade bara...
-KEIT?!
Nu skrek jag. Tur att vi var de enda i uppehållsrummet.
-Keit Moore, står du här och.. och... antyder att efter alla dessa veckor du varit med Blaine... så har du tyckt att han var ELAK?!
Min röst darrade.
-Va? Nej... Eller jo... Alltså, jag trodde du också ty... stammade Keit.
-Står du här och säger att han inte är så snäll?! frågade jag med ansträngt lugn.
-Jag menade inte att göra dig upprö...
-MENADE INTE ATT GÖRA MIG UPPRÖRD, VA?! skrek jag. SÅ DU MENADE INTE ATT GÖRA MIG UPPRÖRD NÄR DU LÄMNADE MIG FÖR DEN DÄR JÄVLA BLAINE-IDIOTEN?! DU MENADE INTE ATT GÖRA MIG SÅRAD?! INTE ATT GÖRA MIG LEDSEN?! NEJ, DU VILLE BARA MITT EGET BÄSTA, ELLER?! Jag gav till ett ondt, kallt skratt, och det kändes som tusen iskärvor rev inuti mig.
-DU LÄMNADE MIG FÖR DEN DÄR...DEN DÄR... DEN DÄR ONDA KOSSAN, BARA FÖR ATT JAG VAR I SJUKHUSFLYGELN ÖVER NATTEN?! VAD ÄR DET FÖR VÄN?! OCH SEN KLÅR JAG UPP HONOM, OCH DÅ KOMMER DU TILLBAKA, SOM OM INGENTING HAR HÄNT, OCH SÄGER ATT JAG VAR COOL SOM GJORDE DET! VET DU VAD?! DU VILL BARA VARA MED DE SOM HAR MAKT, STOR MAKT, SOM POPULÄRA BLAINE ELLER SMARTA PETE ELLER JAG, SOM KAN SLÅSS...
Jag tog ett djupt andetag. Allting var tyst. Jag bara satt där och tog djupa andetag, hörde Pete och Keits snabba små inandningar.
Jag ställde mig långsamt upp och stirrade på Keit med en brinnande blick, samtidigt som den var lika kall som kallaste is, den riktigt KASTADE vassa iskärvor och livsfarliga eldlågor på honom. Han var helt chockad, bara stirrade på mig, rädd, och jag bara fortsatte obarmhärtigt att titta på honom. Sedan började jag gå mot honom, hörde hur Pete flämtade till, men jag ställde mig bara nära, nära Keit.
-Moore, du är ingenting. Ingenting. En dag kommer du lida, lida och önska att du aldrig lämnade mig... Du ska få ångra att du och ditt jävla arsle sprang till Blaine...Tro mig, andades jag i hans öra. Sen gick jag ut ur uppehållsrummet och lämnade Keit och Pete som utbytte vettskrämda blickar.


Hoppas det var ett bra kapitel!

Snälla gör ett till kapitell för jag vill veta mer.

Haha, jag orkar inte just nu... Kanske, kanske kommer ett till ikväll

Super bra Meera

Sorry att jag inte skrivit på två dagar, men nu kommer ett gottgörande kapitel:

Kapitel 10

Kimberlie

Jag var uppriven. Chockad. Söndertrasad.
Jag var DÖD.
Okej, okej, inte bokstavligen. Men psykiskt. För igår kom ugglepost. Ett brev. Ett mardrömsbrev.
Ett illvrål.
Och det var inte vilket illvrål som helst, utan det var ett illvrål till mig från mina föräldrar.
Och det handlade naturligtvis om min elevhemsplacering.
Jag borde ha fattat det. Hur skulle det vara möjligt att Albus Dumbledore, en simpel skäggig tokig man, kunde övertala mina föräldrar, två ondhjärtade (oj vänta, just ja, de har inga hjärtan) Blacks, att låta deras dotter, Kimberlie Black, gå i Ravenclaw?
Jag ska inte neka att jag verkligen började hoppas. Ärligt talat vet jag inte vad det flugit i mig på sista tiden. Igår kom jag på mig att stirra på den där blonda killen, Nott eller vem han nu var. Eu.
Jaja, tillbaka till ämnet. Mitt lilla välkomna illvrål anlände med resten av posten. Eftersom jag är genomond (eller i alla fall hoppas på det) ville jag verkligen se vem det röda kuvertet var till, och kunna stirra på honom/henne med en överlägsen min när det exploderade. Tyvärr så fick jag aldrig avfyra min åh-gud-vilken-nörd-som-får-ett-illvrål!-min. Eftersom det var mitt illvrål.
Först, när ugglan landade bredvid mig, trodde jag det hade blivit ett misstag. Du kanske skulle ha tänkt: ”jaha, det är till tjejen bredvid” eller ”oj, den måste ha landat fel, den ska vara till personen mittemot”. Men ingen satt bredvid eller mittemot mig, så det kunde helt enkelt inte ha varit ett misstag. Därför tog jag brevet från ugglan, väldigt misstänksam, och tittade på adressen. Japp, där stod bekräftelsen.

Till:
Kimberlie Black
Ravenclawbordet, Hogwarts

Och såklart stod det också:

Från:
Martha-och George Black
Grimmaldiplan 12, London

Med darrande händer hade jag öppnat illvrålet, och det kändes som om Stora Salens tak lyftes upp av skriket. Ungefär det här skrek det:

Kimberlie Black! Hur UNDERSTÅR du dig att svika dina stackars föräldrar såhär?! Du, av alla andra, som vi tagit hand om så bra och gett all vår kärlek till! Och nu, så går du-går du iväg och blir RAVENCLAWARE! Det är en sådan skam, sådan skam! Kunde du inte ens TÄNKA på hur det skulle kännas om du var i våra skor?! Ens egen dotter, en dotter av Black, som hamnar i ett annat elevhem än Slytherin... Jag kommer aldrig förlåta din oförskämdhet! Vi har levt med alla dina misstag, inte bara levt med de, utan också ACCEPTERAT de, men här går gränsen, unga dam! Du är inte välkommen tillbaka till vårat hus under ett enda av loven! INTE ENS SOMMARLOVET!


Jag trodde verkligen jag skulle dö. För det första kände jag oerhörd skam. Det var SÅÅÅ pinsamt att få ett sånt meddelande framför hela Hogwarts elever. Jag blev tomatröd i ansiktet och helt blöt av svett. För det andra så var jag skitförbannad. Tagit hand om mig?! ACCEPTERAT MINA MISSTAG?! Vad i helvete dillade de om?! De hade aldrig tagit hand om mig mer än man tar hand om ett marsvin! De hade varit jäkligt besvikna på att jag inte var en kille! De hade aldrig accepterat eller levt med mina misstag, utan att bestraffa mig för de varenda dag! De hade tyckt jag var ett idiotiskt problembarn med konstig verklighetsuppfattning, eftersom jag tyckte att vara EMO var okej, och till och med snyggt! De hade nära inpå DÖDAT mig när jag bestämde mig för att använda EMO-stil! Det var nog mest därför jag blivit EMO från första början; för att visa att jag vågade göra vad jag ville utan deras tillstånd. Plus; det värsta. HUR KUNDE JAG BESTÄMMA VILKET ELEVHEM JAG SKULLE HAMNA I?!
Det var hemskt. Men någon gång har jag läst en dikt, som jag då tyckte var fånig, men nu tycker är ett mirakel. Så här löd den:

Och ur kaoset talade en röst som sade:
"Le och var glad, ty det kan vara värre"
Och jag log.
Och jag var glad.
Och det blev värre...


Det låter ganska löjligt. Det var också min första tanke. Men jag tycker ändå om den. Det känns som om den tröstar vid hemska tillfällen. Som just det här. Så sedan illvrålet har jag mumlat texten till den här dikten så fort någon retat mig, viskat bakom min rygg eller något bara kändes extra jobbigt.
Jag var påväg till Trollkonsthistorian då professor McGonagall stoppade mig med ett konstigt ansiktsuttryck.
– Rektorn vill träffa dig på sitt kontor, Black, sa hon stramt.
– Öh, visst…
Jag följde professorn till Dumbledores arbetsrum. Där satt rektorn och rullade tummarna med ett koncentrerat ansiktsuttryck som fick mig att undra vad han tänkte på.
– God dag, Kimberlie. Minerva, om du kunde lämna oss ifred..? sa han trött.
– Självklart, Albus.
McGonagall gick ut ur rummet.
– Varsågod och sitt, kära du, sa Dumbledore utmattat.
Jag satte mig nervöst på stolen mittemot honom.
– Som jag har uppfattat det har dina föräldrar… öh… kontaktat dig nyligen?
Jag blev alldeles kall. Självklart kände han till illvrålet, och dess innehåll, men jag kunde säkert inte stanna där över sommarlovet. Hogwarts kände mer som ett hem än Grimmaldiplan någonsin gjort, även om jag inte hade några vänner. Allt var väl bättre än att vara med mina föräldrar.
– Ja, sir, sa jag stelt.
– Och de nämnde att du inte får komma hem under loven?
– Ja, sir.
– Inte ens under sommarlovet?
– Nej, sir.
– Hm…
Han funderade i några sekunder.
– Resten av loven är ju inget problem, men sommarlovet… Jag antar att du inte har det så bra hemma, eftersom du verkligen inte verkar vilja åka hem över sommarlovet?
Jag blinkade till. Dumbledore log.
– Det är många elever som inte har det så bra hemma som de borde. Ingen av dem har fått stanna över sommaren, och att låta dig göra det (missuppfatta mig inte) skulle få ganska många elever att klaga och skapa tumult.
– Du har rätt, sir.
Jag vet inte vad som fick mig att bli så besviken, jag hade ju inte ens haft något hopp.
– Om …
Mitt hjärta hoppade till.
– … det inte sker i största hemlighet.
– Ursäkta, sir?
– Om det inte sker i största hemlighet, sa han enkelt.
Ett ljus gick upp för mig.
– Skulle det kunna gå, sir? Frågade jag en aning ivrigare än vad jag hoppats.
– Alltså, inte för att det spelar så stor roll, lade jag snabbt till. Jag lät nog lite hoppfull ändå.
Dumbledore skrockade lågt.
– Det skulle kunna gå, om du inte berättar för någon av dina vänner, sa han.
– Jag har ju inga, hasplade jag ur mig. Jag rodnade.
Dumbledore granskade mig över sina glasögon.
– Det kan man aldrig vara säker på, sa han gåtfullt och slog ihop händerna.
Jag förstod att diskussionen härmed var avslutad. Jag reste mig och gick mot dörren, och kände Dumbledores blick i ryggen ända tills jag var utom synhåll för honom.
Jag hade inte insett att klockan redan var så mycket, ungefär 7 på kvällen, så jag skyndade mig för att undvika vaktmästaren på vägen till Ravenclaws uppehållsrum.
Just då kände jag en hand ta tag i min arm. Jag vände mig långsamt och förväntade mig det värsta, men framför mig stod bara en blek och nyfiken kille med kritvitt hår och förvånansvärt bruna ögon i kontrast till resten av honom.
– Vad gör du här? Frågade Nott skarpt.
Jag gav honom en blick, mätte honom och undrade om jag skulle berätta sanningen eller slå ner honom, men kunde inte förmå att göra någon av de sakerna. Jag var för glad och upprymd för fight, och varför skulle den där snorungen veta vad jag hade för planer för sommarlovet? Så därför sa jag bara:
– God natt, Nott.
Och jag lämnade honom häpen och nyfiken.


------------------------------------------------
Det var det. Hoppas ni gillade kapitlet. Förresten vill jag tillägga några saker: Den där dikten, den gillar jag faktiskt på riktigt, och jag har inte skrivit den. Jag vet, hel-freaky (att jag gillar den alltså) x) Och så skulle jag jättegärna vilja att (om ni vill ) ni rekommenderade den här ff:n till era vänner!

Super bra Jag kan nog rekommendera till några av mina vänner om du vill hjälpa mej Hjälper gärna mina vänner

Tack Vad ska jag hjälpa dig med...? Fattade nt den biten, sry, jag är trögtänkt...

Du är int enda som är trögtänkt här Joo jag undrade om du skulle vilja föreslå för dina vänner om min FF ?? Jag skulle vara jätte tacksam för det Det är typ ingen som läser den Joo 1 läser den... Skulle vara tacksam

Såklart! Du menar de på din forumsignatur?

Åzumig