This feeling I have...Could it be... love?

woho!

Yeah

Awesome!!!

meraa

Här kommer mer!
Tack för alla underbara kommentarer ♥

---

Kapitel 9 - Sammanträffande

Så kom kvällen. Äntligen fick jag lämna uppehållsrummet, och även Zeus, Simone och Olivier eftersom jag ursäktade mig med herrtoaletten.
”Ses snart, Scorp!” vrålade Zeus efter mig och ignorerade helt de ilskna blickar som ett par förbipasserande tredjeårselever från Hufflepuff gav honom. Han och Olivier fortsatte gå i riktning mot Stora Salen med Simone klängande från Oliviers arm. Jag orkade inte ens bry mig om detta faktum, inte inse att de två antagligen var tillsammans, pallade inte bli nyfiken. Jag öppnade trött dörren till toaletten.
Jag kom ut några minuter senare, suckade och började gå mot Stora Salen. Jag svängde runt ett hörn – och krockade rätt in i Rose Weasley.
”Aj!” väste hon när vi stötte ihop. Jag hostade till och snubblade ett steg bakåt. Rose själv hostade och gned sig själv över bröstkorgen. Jag anlade en lagom förorättad min och också en passande min av avsmak. Jag hoppades att det såg övertygande ut.
Rose svepte undan en hårslinga från ansiktet, gav mig en sur blick och böjde sig ner för att börja plocka upp böckerna som hon hade tappat i vår sammanstötning. Jag stod bara helt stilla, visste inte vart jag skulle ta vägen. En del av mig ville hjälpa henne, en annan ville springa iväg och en tredje ville att jag skulle gömma mig bakom boken som jag upptäckte att jag hade i famnen. Jag blinkade. Det måste vara Roses eftersom jag knappast hade med mig några böcker ner till middagen.
Rose reste sig upp igen, såg sig om och verkade förvirrad. Sedan upptäckte hon boken i min famn och såg ilsket på mig.
”Ge hit den där!” fräste hon och ryckte till sig boken. Jag ryckte själv bara på axlarna. Min hjärna verkade ha slutat att fungera. Rose såg förvånad ut över min brist på reaktion, men verkade sedan gaska upp sig. Med fortfarande trumpen – men också lite generad – min travade hon snabbt runt mig och försvann bort i korridoren.
Jag stod några sekunder och såg efter henne, innan jag kom ihåg vart jag var på väg och fortsatte mot Stora Salen.

---

Sry för kort inlägg men ska på träning ewe

azome!


ha kul på träningen!

superdupermegabra!

Awesome!

Tack så mycket Det hade jag ^^

Mer kommer nu eftersom ni är så fina allihopa som läser att jag vill lägga upp mer ♥

---

Kapitel 10 - Glöd

Rose Weasley

Jag lät håret skymma mitt ansikte då jag skyndade iväg från platsen där jag stött ihop med Malfoy. Varför var jag så generad? Okej, kanske för att våra bröstkorgar stött ihop, och eftersom jag var flicka så… Jag kände hur kinderna brände till vid den tanken. ’Herregud, sluta bry dig Rose!’ sa jag till mig själv och skakade undan håret från ansiktet. ’Maria väntar säkert på mig i uppehållsrummet’ fortsatte jag min tankegång och skyndade vidare genom korridorerna.
Då jag gått uppför den sista trappan, som för ovanlighetens skull stannade på sin plats tills jag kommit upp, kändes benen underliga som spaghetti och det bultade i tinningarna. Det kändes som om jag skulle kunna börja hyperventilera vilken sekund som helst. Vad var det för fel på mig?

Scorpius Malfoy

Zeus, Olivier, Henric – Oliviers störiga kompis – och Corini vräkte i sig mat bredvid mig. Jag motstod lusten att rynka på näsan men kunde inte låta bli att böja mig en bit bort, åt Simones håll. Lyckligtvis hade hon faktiskt bordsskick och var inte rädd för att rynka åt näsan åt de andra killarnas glufsande.
”Shit asså” mumlade jag till henne och himlade med ögonen. Hon log med sina illröda, färgade läppar och smackade med nyss nämnda innan hon svarade.
”Män alltså” flinade hon. Jag höjde på ögonbrynen och hon log bredare.
”Men du, Scorp, är i alla fall bättre än dem” fortsatte hon blidkande. Jag skulle precis svara då Olivier skrek rakt i mitt öra.
”Ey, Simone, kom hit baby!” vrålade han. Simone tappade genast allt intresse för en vidare konversation och studsade upp från bänken och fram till Olivier, som kysste henne och skrattade åt hennes röda kinder. Simone själv fnittrade och viftade med sina sotiga lösögonfransar som fullkomligen dröp av mascara. Usch. Det var motbjudande att se på. Visst vad Simone den av mina så kallade vänner som jag mest betraktade som en riktig kompis, men hennes och Oliviers förhållande var bara… äckligt. Hur kunde jag ha varit så ouppmärksam att jag hade missat detta de senaste dagarna? Hur kunde någon undgå deras gulli-gullande egentligen? Jag vände blicken mot kalkonen på fatet framför mig istället och stack gaffeln i den med nästan mordisk blick. Middagen från helvetet.
VälkommentillhelvetetjagheterDjävulen.
Skit.

Middagen tog äntligen slut, i alla fall för mig. Olivier och Simone var de enda som hade gått därifrån tidigare än mig, och av att döma av deras ansiktsuttryck så skulle de tillbringa den närmsta halvtimmen med att stå och hångla någonstans.
Trött vek jag undan in i en annan korridor då jag såg nyss nämnda personer stå i ett hörn och nästan äta upp varandra. Korridoren var mörk, endast några få facklor lyste upp den gråa stenen i väggarna och golvet. De spred ett spöklikt sken över blocken, ett sken som tycktes bli allt mörkare och dystrare ju närmare Slytherins uppehållsrum man kom. Snart var jag framme vid den slemmiga väggen som kännetecknade ingången till uppehållsrummet.
”Salazar Slytherin - den främste av Hogwarts grundare ” yttrade jag med monoton röst och steg in i det grönskimrande rummet. Genast sjönk jag ner i samma fåtölj som tidigare och drog upp benen mot hakan. Samma obehagliga känsla igen. Jag började fantisera om morgondagen, speciellt om örtläran av någon anledning. Jag rynkade pannan. Sen när gillade jag örtlära? Vad jag mindes hade jag aldrig gillat det. Jag motade bort tanken på örtlära och försökte tänka på hur äcklad jag var av Simones och Oliviers förhållande. Men så plötsligt – när jag precis fått alla tankar på örtlära ur huvudet och ersatt dem med motbjudande bilder av Simone och Olivier – poppade en ny tanke fram, oemotståndlig och ostoppbar. En tanke som involverade en brunröd hårman och ett par blåa ögon.
Och tanken på Rose Weasley ville inte lämna mig.

---

Gick det för snabbt? owo