Älskar du mig?

Jättebra!

Absolut!

Det blir inget idag, orkar inte skriva mer. Förlåt, kommer nog inte mer förrän imorrn eller på onsdag. Hoppas ni kan vänta lite ♥

Du ska inte säga förlåt för att du inte orkar skriva, ta din tid

Ingen fara! Vi kan vänta!

jag kan vänta i år!

God nyhet, kapitlet kommer idag. Ursäkta för att ni fick vänta ett tag, ville bara skriva kapitlet så bra som möjligt. Det dyker antagligen upp i eftermiddag!

Yey!!!

helt azome♥

Här kommer äntligen kapitlet!

Kapitel 5: Matvrak och spontaniteter

Neville…
Ron, Hermione och Neville satt nu i matsalen i väntan på Luna och Harry. Neville hade berättat för de andra två att Luna hade tänkt leta efter Harry, vilket hade gjort Hermione åtminstone en aning lugnare. Men nu satt hon med sin bok Hogwarts Historia i knäet och glodde irriterat på Ron som tog åt sig av kycklingen.
- Hur kan du sitta och vräka i dig när din bästa vän är saknad?! Sade hon skarpt mellan hopbitna tänder. Neville ville fråga henne hur hon kunde sitta och gnälla på Ron när både Harry och Luna saknades. Men han höll tyst, för Hermione var ingen man ville munhuggas med. Dumbledore stod och talade borta vid lärarnas bord, men Neville orkade inte lyssna på vad rektorn sa, utan satt och stirrade på den stora matsals-porten istället. Efter bara några minuter så öppnades en av dörrarna och Luna spatserade in med en blodfläckig Harry i släptåg. Hermione var nära på att flyga upp från sin plats, men Ron släppte sin kyckling och höll henne kvar med kladdiga fingrar. Harry slog sig ned bredvid Hermione som, utan någon vidare utfrågning av honom, reparerade hans skadade näsa. Luna klappade Harry på axeln och såg en frågande Neville i ögonen och log förnöjt, innan hon gick och slog sig ned vid Ravenclaw-bordet.

Efter middagen…
Efter att ha hört historien om Malfoy som krossat Harrys näsa och hur Luna kom till undsättning så kunde inte Neville sitta stilla särskilt länge. Han ville stampa Malfoy ännu hårdare i nyllet, men för att motstå frestelsen att gå fram till Slytherin-bordet så bestämde han sig för att gå ut på en långpromenad. Han ursäktade sig för sina vänner, önskade Harry lycka till och gick sedan genom matsalen och ut i korridoren. När han närmade sig ytterdörren så hörde han steg bakom sig. Han kollade bakåt och såg Luna komma skuttande mot honom. Han log och stannade för att vänta in henne. När hon kom fram till Neville så stannade hon till och fattade hans hand, vilket gjorde honom ytterst förbryllad.

- Har du något emot att jag följer med ut? Frågade hon med andan i halsen. Han tänkte precis svara när hon istället släpade med honom ut utan att verka bry sig om något svar. Hon gick med honom ner till sjön, där hon sedan släppte hans hand och ställde sig för att se ut över vattnet. Neville stod förvirrat kvar några meter ifrån henne och förstod inte riktigt vad som hade hänt.
- Vad var det här om, Luna? Frågade han. Hon vände sig mot honom och slog ihop händerna medan hennes ansikte sprack upp i ett stort flin. Hon gick fram till honom och rufsade till honom i håret.
- Jag tänkte att du kanske skulle glömma att du var arg om jag gjorde något huvudstupa? Vill inte att min glada, trevliga Neville ska gå omkring och se ut som om han förlorat trollstaven. Hon såg ut över sjön igen och något glänste i hennes ögon, något som Neville aldrig sett hos henne förut. Hans hjärta tog ett litet skutt när han såg det uttrycket och hans mage blev varm. ”Tack för att du är just min vän, finaste Luna…” tänkte han för sig själv där han stod bredvid sin vän, som plötsligt fattade hans hand igen. Han blev lika förvånad denna gång, men höll det inom sig. Han längtade inte tillbaka till den stora matsalen där Draco fanns, han ville bara stå här och njuta av ögonblicket han tilldelades. Men en annan känsla bubblade i hans mage, en känsla han inte riktigt förstod.