Är du kär?

ja :c
tack, jag ska komma ihåg det om det behövs

Japp, det finns det! Tyvär så kan jag inte säga vad han heter, eftersom vissa i min klass är medlem här.

Jajamensan.

Har ingen, har inte haft någon sen jag gick i femman och då var jag ihop med kille i ett år utan att vi pratade med varandra.
Vi går, tyvärr, fortfarande i samma klass.

Ja
Ally Regins ♥

Jag antar det...

Yes

Alltså... det är äckligt svårt att veta om man är kär, när man aldrig har varit det förut. Kärlek är inte direkt något som jag har haft överflödiga mängder av, vilket gör det hela lite krångligare och främmande för mig. Och faktumet att jag både älskar, avskyr, avgudar, och framförallt stör mig på personen som "ger mig fjärilar i magen" gör verkligen inte den minst sagt konstiga situationen bättre.

Det är helt ologiskt att jag skulle tycka om den personen på det sättet, särskilt med tanke på omständigheterna. Det är verkligen helt... sjukt olikt mig. Det värsta är att en ren jävla slump på julafton fick mig att inse detta, och upptäckten gjorde mig totalt förkrossad.

Jag har verkligen försökt tänka ur olika perspektiv kring det hela, och har kommit fram till att det verkligen inte är inbillningar, att jag är kär i denna person alltså. För... inte fan sitter man väl helt frånvarande med sina vänner framför en skräckfilm och fantiserar om att få älska denna person, som inte har någonting som helst med det hela att göra..? När man hör kärlekslåtar? Känner sig ensam? Är beredd på att offra tusentals kronor för personen? Jag tänker till och med på denna person när jag är mörkrädd och ska sova. Listan kan göras väldigt lång, och jag blir så fruktansvärt arg på mig själv när jag inser detta.

När jag inte får prata med personen, så längtar jag som fan. Nästan för mycket. Jag har gett den personen så enormt mycket av min tid, och den har ju gett minst lika mycket tillbaka. Det förstör mitt liv, och jag har många gånger försökt lämna personen. Men, det är svårt. Antingen så lyckas dennes kärlek få mig att komma tillbaks till ruta ett igen, eller så kommer jag krypandes tillbaka med egen vilja.

Åh, jag tycker om personen så mycket. Den får mig att le, skratta, gråta, bli arg, känna lycka, glädje. Den får mig att känna mig omtyckt och älskad. Men det kommer aldrig bli vi två. Det går inte, på grund av ett antal anledningar. Det här är kanske min första kärlek, och jag är tvungen att försöka glömma den. Trevligt.

Nu ska jag stänga mina känslosamma portar och aldrig någonsin nämna det här vedervärdiga fenomenet igen. Love is hard, back to hatin' ~

Ja, jag är kär... jätte kär!!

Kär är jag knappast, men någons leende känns i hjärtat haha.