Hjärta av silver [SV]

Hoppas det kommer idag ♥ du anar inte hur glad jag skulle bli

Det kommer mer idag.

ny läsare här!
underbar fanfic ♥
*bevakar* *bevakar* *bevakar*

Yay! :3 ♥

Nu har jag gjort klart min uppgift!
Så nu kommer nästa kapitel snart! ;D

Yeehaaa

Ikväll?

Japp! Kan knappt vänta

8. Idioten utan hjärta och känslor

”Vad vill du?” Draco vände sig nonchalant om och tittade på henne som om ingenting hade hänt.
”Jag visste inte att du stod där, vad gjorde du egentligen?” Hon lade armarna i kors och försökte härma hans nonchalanta attityd, men man såg att hon var orolig i ögonen på henne.
”Jag hade bara vägarna förbi...” Draco var riktigt duktig på att ljuga faktiskt, så duktig så att han nästan trodde på vad han själv sa, men smärtan inuti var motbeviset.
”Varför skrek du så? Och varför gick du ifrån mig?”
”Jag märkte dig inte.” Men Dracos händer knöt sig till nävar och ögon blev en aning tårfyllda. Där sprack den lögnen.
”Okej då! Jag kom hit för att prata med dig och när jag hittade dig stod du och pratade med de där andra så jag väntade...”
”Och sen då, varför skyndade du dig därifrån?”
Blev hon tvungen att fråga så mycket? Han kunde inte ljuga för henne!
”För att... för att...för... att jag inte ville se...” Han sparkade med skon på golvet.
Han såg att hon blev arg, det slog nästan gnistor om hennes ögon så arg var hon.
”Vad Ronald och jag gör angår inte dig!” Hon blängde surt på Draco ”Vad ville du prata om då?”
”...Jag vet inte...längre.” Hon hade gjort honom förvirrad, häromdagen hade hon betett sig annorlunda, hon hade varit annorlunda, hon hade förstått honom.
Och nu stod hon och blängde på honom med hat i blicken, som han var van vid.
”Ron hade rätt, du har inga känslor du är en idiot.” Hon suckade ”Jag har ingen aning vad som hände vid sjukhusflygeln, där var du snäll och förstående. Som en riktig vän.”
”Men det är jag ju fortfarande! Vad har jag gjort!?”
Hon blängde fortfarande på honom, hur kunde det blivit så här?
Han behövde erkänna en sak insåg han, men hon vände sig om för att gå.
”Jag förstår allt igen. Du ville aldrig vara min vän, du ville bara vara ännu taskigare.”
Hon försökte springa men Draco tog tag i hennes arm hårt.
”Släpp mig, Draco.” Hon uttalade hans namn som om det vore ett ord värre än Voldemort. Han föste armen runt hennes midja och vände henne åt rätt håll. Sedan lutade han sig nära henne för att viska.
”Hermione, du är bara så annorlunda, du är den enda så verkligen verkar förstå mig.” Han avslutade meningen med stort allvar. Och han antog att hon hade fått något att fundera på nu eftersom hon stod med öppen mun. Han tryckte henne närmare och omfamnade henne med båda ärmarna. Hon gapade fortfarande han kände det mot hans axel.
”Jag vet att vi har bråkat i mer än fem år nu, så jag antar att jag är skyldig dig en ursäkt... så eh... förlåt.”
Hon klämde sig ur omfamningen och lämnade honom ståendes med armarna i luften.
”Hejdå, Draco.” Hon störtade förbi honom och knuffade till hans axel när hon sprang förbi.
Snyggt Jobbat Draco. Du är en sån idiot.
__________________________________________________

Okej det kapitlet kanske var lite tråkigt (och kort, men ni sa att det var ok!), dom pratade ju mest! Men ändå! I still hope you liked it

Och jag vill bara säga, de som läser är awesome! Tack! ♥

Kan du skriva mer?? *hundögon* man måste bara veta vad som ska hända!

Om du har tur hinner jag skriva ett längre kapitel idag, annars blir det ett imorgon! Tack för att du läser! ♥

Nu ska jag duscha först ehe...