Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Bästa ff:en ever ju!!

Tack så jättemycket, allihopa! Det betyder otroligt mycket för mig. ♥
-
Sirius Black ~

Jag nickade instämmande, höll med James till fullo, och betraktade Remus. Han höjde ögonbrynen lätt, men ett roat leende lekte i hans mungipa, och han kunde inte dölja glimten i ögonen. Han såg trött ut, fårad, och jag anade att det kanske snart var fullmåne. Jag hade aldrig koll på när det var vilken måne, utom när det gällde läxuppgifter i Astronomin eller något. Men det var en vana jag skulle behöva ändra på, insåg jag, eftersom jag ju inte kunde låta Remus påminna oss. Det skulle han vara allt för blyg och ödmjuk för att våga göra.
”Som svar på din första fråga”, började Remus ironiskt och ryckte tillbaka mig till nuet och verkligheten. ”Så brukar jag förvandlas i Spökande stugan.” Peter pep till, men Remus ignorerade honom. ”Och det är alltså jag som är ’spöket’. Man kommer in genom en hemlig gång under det Piskande Pilträdet. Djuren… Så vitt jag vet väljer man inte själv. Men om inte åtminstone två av er blir tillräckligt stora för att kontrollera en varulv… mig… så får ni inte följa med när jag förvandlas. Och det är jag, och ingen annan, som bestämmer vad som är tillräckligt stort.”
Jag stirrade på honom, och visste instinktivt att de andra gjorde det samma. Varken James eller jag hade väl trott på historierna om Spökande stugan, men vi hade ofta retat Peter för hans skräck för huset. Remus hade alltid rodnat eller vänt sig bort när vi börjat med det, men jag hade aldrig riktigt undrat varför. Nu förstod jag såklart att det berodde på Remus vetskap om sanningen bakom spökhistorierna. Remus tycktes märka våra blickar, för han rodnade lätt och ruskade på huvudet.
”Något mer ni ville veta?” frågade han trött. Vi skakade på huvudet, och det blev tyst. Efter en stund drog Remus fram en bok, vilket inte överraskade någon av oss, Peter mumsade godis och jag startade ett parti knallkort med James. Vi hade spelat schack så många gånger under sommaren att vi tröttnat på det, och därför orkade vi inte med det för tillfället. Men ett parti knallkort gjorde susen, så det gjorde ingenting.
Tiden gick, och snart började mörkret lägga sig över landskapet runt tåget. Remus försvann då och då iväg för sina prefektuppgifter, men det gjorde oss ingenting alls. Han behövde vara ensam ibland, det förstod vi nu mer en någonsin, och dessutom kunde väl inte en runda för att se till förstaårselever vara så intressant. Det enda James verkade avundsjuk på var att Remus ofta tog rundorna tillsammans med Lily Evans, men varför inte? Lily och Remus hade varit goda vänner länge, och vad än James sa var jag säker på att till och med han förstod att det inte var något mer än vänskap mellan dem där två. Och även om det skulle vara det – Remus skulle aldrig göra så mot James. Han var inte sådan.
”Bäst vi byter om”, sa James efter en stund. När Remus återvände efter sin sista runda var vi alla tre ombytta och klara, så Remus bytte kvickt om han också. Jag utbytte blickar med James när jag såg ärren och dem färskare såren på hans överkropp, men sa ingenting. Remus hade fått stå ut med tillräckligt många kommentarer om ärren i ansiktet från illvilliga Slytherinare, och han behövde definitivt inte fler.
Tåget saktade in och stannade, och jag log. Äntligen tillbaka.

Yeey, det kom mer! du skriver super bra!

Katt, tack. ♥

supermegafoyawsome

Superduperbra!♥

Megasuperduperawsome!

Kan inte göra annat än att hålla med!

ÅZUM!!!!

Hihi ^^