Jag älskar dig Severus!

Mer. mer, mer!

Fy fan vad du är bra! *tittar avundsjukt på dig* Längtar så efter fortsättningen!

Jag är mållös! Det var ett superbra kapitel! Och roligt att läsa ur Snapes perspektiv!


Jag längtar till nästa kapitel! Applåder till dig dessutom, din syn på kritik är bra och det syns att du inte är rädd för att tänka på saker och ting.

Fortsätt i samma trevliga stil!

jätte bra älskar den

Kapitel 10

Harry får snabbt komma in till ett privat rum och de gör allt de kan för att rädda honom. Snape sitter ute i ett av väntrummen och bara skakar i hela kroppen. Han får inte dö ifrån mig, han får inte! Det känns som om han sitter i timmar i det trånga väntrummet och varje sekund känns som en lång pina.

”Mr. Snape?” säger en röst. Snape lyfter på huvudet och ser en läkare stå framför honom. Snape reser sig så snabbt upp att han blir yr i hela huvudet och måste sjunka ner igen i den hårda trästolen.
”Hur är det med honom?” säger Snape med en liten dold darrning i rösten.

”Vi har lyckats lokalisera giftet i hans kropp och han kommer att överleva”, säger doktorn lugnt till Snape. Snape drar en suck av lättnad.
”Kan jag få träffa honom?” frågar Snape.
”Han har ännu inte vaknat, men du får gärna sitta hos honom!” säger läkaren, ”följ mig!”. Snape följer efter läkaren in till ett liten ljust rum.

Han ser Harry ligga på en säng blekare än han någonsin sätt honom.
”Herregud!” viskar Snape. Han går fram och sätter sig bredvid Harry. Snape tar Harrys bleka hand i sin och tittar på hans kritvita ansikte.
"Du får inte lämna mig Harry!" viskar Snape med tårarna rinnande nedför kinderna, "förstår du inte att jag älskar dig!".

Harry minns bara att han varit uppe i sovrummet och sen plötsligt fått svårt att andas. Han förstod av lukten att han var på ett sjukhus. Han försökte röra på sig men det gick inte! Han kunde höra och förnimma svaga rörelser. Han känner någon sätta sig bredvid honom och ta hans hand. "Du får inte lämna mig Harry!" hör han en röst säga, "förstår du inte att jag älskar dig!".

Den rösten! Han visste vems röst det var! Men det är inte möjligt. Sa Snape precis att han älskade mig? Harry log inombords men hade svårt att tro på vad Snape precis sa till honom.

Han försökte öppna ögonen och efter en stunds kämpande öppnades äntligen hans ögonlock. Han såg Snape sitta bredvid honom med tårar i ögonen. "Severus", viskade Harry och log.

Snape höjde snabbt huvudet och tittade in i Harrys ögon. "Du är vaken!", viskar Snape och kastar sig över honom. Harry fångar honom i sina armar och känner hur en varm känsla sprider sig ut i hela kroppen. "Jag älskar dig också!" viskar Harry i Snapes öra.

Snape höjer huvudet och ger honom en förvånad blick. "Hörde du vad jag sa?" säger Snape förvånat. Harry ler och nickar åt honom. Snape tittar en stund på honom innan han ler stort och tittar kärleksfullt på honom.

Harry fylls av en lycka som han aldrig har känt innan. Han ser in i Snapes mörka ögon och stryker bort ett svart hårstrå från hans ansikte. Han drar ett finger längsmed Snapes kind och ner för halsen.

Han känner en pirrande känsla krypa i hela kroppen. Han lutar sig fram och kysser Snapes bleka hals. Han hör Snape ge ifrån sig ett litet stön. Snape känner Harry le vid hans hals. Harry lägger en hand runt halsen om Snape och ger honom en kyss som var så eldig att Snape trodde han skulle brinna upp.

Plötsligt hör båda någon flämta till förvånat bakom dem. Både Harry och Snape vänder sig mot dörren. Harry känner hela kroppen frysa till is och han blir rädd. I dörren står Ron och Hermione med chockade miner!

Asbra! Oh gud vad ska dem säga? Så spännande =D

Oh jag vill veta hur det går! Mer mer!

Fantastiskt bra! =D

Gud vad bra.
Längtar redan till nästa.
Men stressa inte.

Mer mer mer mer ! xD