Från elände till lycka

Va söta ni är som kommenterar! Tack


18. Blackouts

”God morgon Mira.” Lilys röst hördes från ett avlägset ställe. Mira öppnade ögonen och ljus strömmade från sovsalens fönster.
”Hur hamnade jag här?” Frågade Mira.
”Ett vanligt ’god morgon’ tillbaks hade varit trevligt.” Log Lily lite retsamt.
”Nej, allvarligt. Hur hamnade jag här uppe?” Frågade Mira förvånat, hon hade ingen aning om hur hon förflyttat sig från stora salen och upp till sin säng.
”Öhh… du gick hit med mig, Jane och Ebony igår kväll, om det är det du menar?” Undrade Lily och såg nu lite oroligt på Mira. Mira kände sig lite olustig, hade det verkligen varit så?
”Gjorde jag?”
”Jaa… Det var inge större fel på dig då, men nu när jag tänker efter så var du ovanligt tyst”, fortsatte Lily, ”hur så? Mår du inte bra?” Undrade hon.
”Nja, jodå. Det var inget.” Sade Mira lite undvikande. Lily ryckte på axlarna och bytte samtalsämne.
”Tja, snart är det ju jullov. Det ska bli skönt att få komma hem.” Log hon. En klump i Miras mage började växa. Är jag tvungen att resa hem på jul? Suckade hon. Men Lily svarade på frågan innan Mira ens hade sagt den högt.
”Jag åker i alla fall hem, men vissa stannar ju kvar på Hogwarts. Jag vet! Du kan ju besöka oss i Godric’s Hollow!” Utbrast hon.
”Ja, det skulle vara trevligt.” Log Mira.
”Efter jul i sånt fall, för vi firar jämt jul med familjen.” Fortsatte Lily. Och helt plötsligt var julen något att se fram emot.

Men Mira var fortfarande bekymrad över sin blackout. Var hon sjuk på något vis? Dagarna flöt på och Mira upplevde ibland att hon kunde befinna sig på något ställe utan en aning om hur hon kommit dit, det hände också att hon fick höra om vissa saker hon hade sagt men att hon själv inte kom ihåg när hon sagt det. Lily, Jane och Ebony hade också börjat lägga märke till Miras frånvaro.
”Hur är det med dig egentligen?” Hade Ebony frågat efter ett plötsligt uppvaknande på en lektion i örtlära.
”Jag vet inte.” mumlade Mira som var rejält skrämd, ”Vad hade vi för lektion innan den här?”
”Trollsryckskonst.” Svarade Ebony.
”Aha.” Miras ben skakade och hon kände hur hon fick svårt att andas. För hon hade inget som helst minne av den tidigare lektionen. Men så hörde hon en melodi från sitt halsband, som hon nu bar hela tiden, och ett lugn svepte över henne.

jättebra!!
jag tror jag vet vad som får henne att bete sig som hon gör

Hjälp det här är ju hur bra som helst! ♥

Super bra!

Åh så underbart super bra, mer tack

Okej, jag känner att det var ett tag sedan jag lade upp ett kapitel... xD Varsågoda


19. En gång för mycket

På väg till sista lektionen för dagen befann sig de fyra Gryffindorflickorna i en korridor på femte våningen.
”Skynda er nu. Vi är sena.” Uppmanade Lily. De skyndade sig runt ett hörn.
”Hörrni, jag måste verkligen gå på toa.” Utbrast Mira.
”Måste du verkligen nu? Kan du inte vänta.” Frågade Jane. Mira skakade på huvudet.
”Jaja, skynda dig då. Vi kan tala om för Professor Black varför du är sen.” Suckade Lily.
”Ja, hon brukar ha överseende med dig.” Log Ebony. Mira slank in på toaletten och de andra flickorna skyndade iväg mot lektionen. När Mira var klar såg hon sig sedan i spegeln och upptäckte att hon var ovanligt blek. Hon började känna sig en aning orolig igen. Varför har jag blivit så konstig? Hon hann knappt tänka tanken innan hon kände synen avta och hon blev trött. Nej! Inte nu igen! Tänkte hon panikslaget. Hon försökte ta sig ut i korridoren men lyckades inte. Hon föll ihop på golvet, fortfarande kämpandes hörde hon hur en svag melodi svävade ut från sitt smycke. Med den sista kraften hon hade försökte hon slita loss halsbandet vilket ledde till att det sjöng ännu högre.
”Nej… jag vill… inte.” Försökte Mira och hörde sången brusa ännu högre.

”Professorn, förlåt att vi kommer försent.” Miss Potter log ursäktande mot Amanda. Så lik Ginny. Tänkte hon roat.
”Det gör ingenting, var är Miss Mist?” Frågade Amanda.
”På toaletten, Professorn.” Amanda nickade.
”Då så, kan vi börja. Idag ska vi försöka oss på lite mer teori.” Eleverna suckade.
”Det är dessvärre inte jag som bestämmer hur kursen ska utföras, om ni har klagomål så råder jag er att ta upp det med rektor McGonagall.” Amanda såg roat eleverna skruva på sig oroligt.
”Nå, regeln om transformativa djurarter. Någon som kommer ihåg?” En elev räckte upp handen.
”Ja, Miss Davies.”
”Visst är det regeln om ryggradslösa respektive däggdjur när det gäller förvandling av dem?” Sade hon osäkert.
”Alldeles riktigt.” Sa Amanda. Lektionen förflöt, men Mira verkade inte komma tillbaka. Amanda insåg själv att hon brydde sig allt för mycket om flickan, men det kunde inte hjälpas. Så med en halvtimme kvar bröt hon.
”Så, jag tror att det räcker med teori för den här gången. I hinken ligger det sniglar, med det ni har gått igenom och förhoppningsvis antecknat vill jag att ni ska försöka er på att förvandla dem på något vis. Jag är strax tillbaka.” Amanda gick in mellan bänkraderna mot Miss Potters plats.
”Skulle vi kunna tala utanför?” Frågade Amanda. Flickan nickade och följde oroligt Amanda ut ur klassrummet. Väl ute i korridoren såg Lily Potter väldigt orolig ut.
”Du är god vän med Mira, eller hur?” Frågade Amanda, hon brydde sig inte om att använda efternamn nu.
”Ja, professorn. Men jag vet inte vad hon är.” Lily lät orolig.
”Brukar hon vara frånvarande på lektionerna?” Frågade Amanda. Lily skakade på huvudet.
”Inte så här, hon brukar vara ovanligt tyst ibland, som om hon inte var där. Men aldrig har hon smitit från en lektion förut.” Det hördes på rösten att Lily också var orolig. Och Amanda funderade febrilt på var som kunnat få Mira att hoppa över lektionen.
”Vet du var Mira kan ha tagit vägen?” Lily skakade på huvudet återigen.
”Hon har inte mått så bra under de senaste veckorna, professorn. Hon säger att hon får blackouts ibland och jag kan märka det. Hon blir stirrig och går knappt att tala med.” Lily lät nästan hysterisk, ”Vad har hänt med henne, Professorn?”
”Jag vet inte säkert, var såg du henne senast?” Lily pekade mot en dörr i slutet av korridoren. Amanda skyndade sig dit och ryckte upp den. Hon flämtade till. Mitt på golvet låg Mira, hon såg ut att vara medvetslös. Hennes naglar hade klöst på stengolvet och de var alldeles blodiga. Amanda sprang fram till Mira och böjde sig ner över henne. Lily skrek till någonstans bakom henne.
”Miss Potter, kom inte in hit. Gå tillbaka till klassrummet och säg åt dem att ni slutar för idag.” Lily protesterade inte hon vände sig om och det hördes springande steg som tydde på att hon skyndade sig tillbaka mot klassrummet.
Amanda lyfte upp Mira i sin famn och skyndade sig ut, hon var tvungen att ta med Mira till sjukhusflygeln. Trots att Amanda var liten och lätt var hon mycket stark och flickan i hennes famn var lätt, Amanda blev knappt andfådd av att föra henne två våningar upp.

Steg. Dunk, dunk, dunk. Och en klänning som smidigt frasade. Mira kände bara smärta i sitt huvud och sången som skallrade inom henne. Hon lyckades öppna ena ögat och hon såg att hon låg i famnen på professor Black.
”Aj, sången…” Mira förmådde sig inte att säga mer. Professorn såg oroligt ner på henne och Mira svimmade igen.

ÅHHHHH vad bra den här är!!!!!!!!!! ♥♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 3 33< 3< 3 <♥ ♥ 3 < ♥♥<e3 U.N.D.E.R.B.A.R FF!

Jättebra!
jag tror det är halsbandet som påverkar Mira.
Jag kommer att tänka på Ginny i andra boken för hon får också blackouts.

Jag kommer också svimma om du inte skriver mer ♥

Det tror jag också!
Super bra skrivet