Hermione's tvilling (SV)

Vrf skulle vi inte??
Du skriver ju så himla braa!
Meeeeer!!! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Förlåt så hemskt mycket för att jag inte skrivit på jätte länge, men nu är jag tillbaka. =)
Här kommer ett till kapitel:
__________________________________________

Hermione:

Hermione var riktigt gråtsvullen när hon steg av sin vagn, det enda som hade hindrat henne från att ta tåget tillbaka hem förut var tanken på att hon aldrig skulle få se Harrys vackra ansikte igen.
Det var rätt så lustigt, förra året hade Hermione inte alls tänkt på Harry på det här sättet.
Men nu kändes det som att hon aldrig skulle kunna leva sitt liv utan honom.
Hur hade det här egentligen gått till, hade det hänt något speciellt med henne under den här sommaren?
Eller hade hon helt enkelt fått en allvarlig sjukdom?
Och allt det här med Maddie, hon verkade också blivit sådär plötsligt kär i Harry.
Hade de drabbats av samma sjukdom?
Hermione suckade, det här året skulle inte sluta bra.
Det kände hon på sig.

När hon hade stått där en stund och tänkt på alla dåliga saker som hennes liv hade burit med sig hörde hon en röst bakom sig viska lågt:
- Hur är det? Du ser rätt hängig ut, om jag får säga det.
Hermione kände en glädjeström åka genom kroppen, den där rösten kände hon igen.
Det var en vacker killes röst.
Hon tittade upp och såg honom där framför sig, Harry.
Det tog en lång stund innan hon hade återhämtat sig.
Det var verkligen Harry! Sedan fick hon förvånat fram:
- Varför är inte du med Maddie? Jag trodde att ni satt i samma vagn förut?
- Det gjorde vi också, svarade Harry snabbt. Men sedan tänkte jag att du kanske behövde min hjälp mer än henne. Och ja, då gick jag hit.
Hermione fick hindra sig själv från att utropa ett glädjetjut. Harry verkade ju inte vara ett dugg kär i Maddie!
Snarare tvärt om.
- Och var är Maddie nu då? Undrade hon.
- På väg upp till slottet, skulle jag tro. En ganska bra idé för oss också, svarade Harry med en blinkning.
Till sin fasa förstod Hermione att de måste ha stått här i över en halv timme och pratat.
- Vi kommer att missa sorteringen! sa hon oroligt. Och McGonagall kommer säkert att vara jättesur på oss, du vet ju hur hon är.
- Ta det lugnt, svarade Harry lugnande. Jag har redan skickat ett brev till McGonagall med Hedwig där jag skrev att vi kommer att komma lite senare.
Hermione log, detta var ju som i sagor. Prinsessan hade bekymmer, prinsen sköt som bort dem.
- Tack så mycket, Harry, svarade hon hjärtligt. Du är min hjälte.
- Alltid redo, sa Harry och gjorde en rätt så töntig gäst med handen.
Hermione skrattade, och skrattet smittade av sig.
Snart låg båda dubbelvikta på marken och skrattade ihjäl sig.
När de äntligen hade skrattat klart gick de mot Hogwarts, tillsammans.
___________________________________________________

Hoppas att ni tyckte kapitlet var bra!♥
Och att ni kan förlåta mig för att jag inte skrivit på så länge.

Det var ett jättebra kapitel. Och dedt gör inget att du inte har skrivit på länge. Du hade säkert idétorka. Eller mycket att göra i skolan.

Bra kapitel som sagt var!

Jättebra!
trodde nästan du slutat skriva

Jättebra!

Tack till alla som kommenterat.♥

Professor McGonagall: Jag hade nästan slutat, men sedan så tänkte jag att jag skulle ge skrivandet en chans igen.
Och ja, nu är jag tillbaka. =)

Bra!
för dena är en väldigt bra fanfiction.
det var typ det första jag läste så jag får en mysig och uppspelt känsla när jag läser den

Kul att höra!

Jättebra och våga inte sluta skriva! ♥

Gud vad bra, skönt att du börjat skriva igen.♥