Asgeir - Voldemorts Högra hand

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

asså, jag älskar dina berättelser, man kan nästan se scenerna framför sig och känna det som karaktärerna känner!
waah, sjukt bra!

jättebra!!! herre gud vad bra!!!!!!!!

Tackar!
_______________________

Kapitel 3, Avslut

Ugglan stod vid fönstret och nyfiket på mottagaren, vars händer fumlade med brevet innan han lyckades sprätta upp det. Snabbt hade han fiskat upp brevet och börjat läsa det, medan han läste det så började tårar välla fram ur ögonen på honom - för andra gången på samma dag:

Asgeirr
Arbetsrummet
Aequitas - Herrgård

Käre Asgeirr, vi ville bara informera om att såret i din broders sida tämligen är kritiskt. Vi har hittills inte funnit ett botemedel och han förlorar snabbt blod - vi kan nog bara hålla honom vid liv i en kort framtid. Vi ber är därför att infinna er och ta ett sista farväl av din broder, innan han försvinner från jorden.

Sankt Mungos

Känslan av vanmakt växte upp inom honom, ilska och frustration byggdes upp av rädslan. Det sista han ville var att bli ensam, med ett vrål i vanmakt tog han upp glaset från det lilla bordet och slängde in det i väggen. Med ett kras splittrades det och bitarna flög ut över golvet. Bordet som glaset hade stått på lyfte han upp och slog sönder mot sitt skrivbord. Smärtan, den var enorm och han visste inte hur han skulle handskas med den. Bestämt lyfte han upp trollstaven och riktade den mot sin fåtölj, som snart hade spritt sig över stora delar av arbetsrummet. Fortfarande arg, ledsen och frustrerad stormade han ut ur rummet. Men innan han gick ut tittade han tillbaka en gång på sitt arbetsrum, som nu var en enda röra av trä, stoppning och glas, nu visste han. Materiella saker spelar ingen roll, det som spelar någon roll är att ha människor man tycker om runt sig. Pengar kan man inte finna lycka i, helt plötsligt kände han ett avund mot dem som hade sina nära tätt intill sig - men som inte hade pengar. För han var det tvärtom, alltid rik och evigt ensam, var det hans dom? Om det var så, så skulle han ändra den domen, han skulle förgöra den, likt allt annat som hade korsat hans väg. Snabbare än någonsin så tog han sig igenom det jättelika huset, ut på gården och ut ur grindarna innan han försvann med en knall. Just då förbannade han att han hade skyddat huset med ett transferensskydd - från början tänkt att hålla ute lönnmördare, nu höll det honom borta från hans bror.

Med en knall dök en man upp på en liten gata, framför en butik med en ful skyltning. Han böjde sig framåt och viskade mot glasrutan, som om han väntade sig att den skulle svara - vilket den gjorde, innan han försvann in gick in genom glaset, som om det vore gjord av en substans gled han igenom det.
När Asgeirr hade kommit igenom möttes han av ett stort vänterum, inredningen var till stor del vit och en liten del av människorna där hade även vita kläder - det var personalen. De andra människorna såg konstiga ut, förmodligen förhäxningsskadade eller på något annat sätt i sådan nöd att dem var tvungna att uppsöka vård på Sankt Mungos. Irriterad över allt folk knuffade han sig fram till disken och när han kom fram fick han ett hatiskt ögonkast från kvinnan bakom disken.
"Varför tror du att vi skulle tillåta dig att gå före alla andra?" Frågade hon bitskt. Detta fick Asgeirr att flina, innan han började skratta - ett kallt, dött skratt.
"Känner du inte igen mig?" Frågade han hotfullt, men när hon tittade oförstående på honom, så drog han upp rocken till armbågen på sin vänstra arm. Innan han stoppade den under näsan på henne och där kunde man se en dödskalle, en dödskalle med en orm som tunga. Svart som döden och inbränd i hans hud, evigt märkt av ondskan. Sköterskan svalde och ett osäkert, tillgjort leende dök upp i ansiktet på henne
"Vem ska du besöka då?" Frågade hon och hennes bitska röst hade helt plötsligt blivit artig.
"Min döende bror och jag har bråttom, han heter Zack." Svarade Asgeirr henne, korthugget.
"Åhja, ja jag följer dig dit.., sa hon, sedan så kastade hon huvudet bakåt och skrek, "Marie! Kan du ta över här en kort stund!". Förvånad över att en sådan späd varelse kunde ha en sådan röst, följde han efter boterskan. Dem gick upp för en trappa, förbi några rum, innan dem tog vänster i en korsning och längst bort fanns det ett rum där hans bror tydligen låg. Asgeirr kände sig däremot inte hemma under denna vandringen, allt var vitt, eller i alla fall obefläckat. Dem hade byggt den här byggnaden genom blod, genom att ta hand om andra som blödde. Asgeirr däremot, hade byggt sitt hus genom blod - genom att döda andra människor. Skillnaden var stor och det kändes, känslan av att byggnaden stötte bort honom var enorm, enorm och obehaglig.

Boterskan steg först in genom dörren, vilket fick mannen i sängen att titta upp, titta upp i tid för att se sin yngre bror stega in i rummet. När Asgeirr hade gått in, så gick boterskan ut och stängde dörren efter sig.
"Du ser förjäklig ut" Sa Zack med ett svagt leende på läpparna, i det annars likbleka ansiktet.
Asgeirr log lite svagt, men tårarna var på gränsen. Men han vägrade att gråta inför sin bror, sin äldre bror som alltid hade hånat det svaga - hånat dem som visade tecken på för mycket känslor. Men det var svårt, det var en klump i ansiktet och det stack i ögonen på honom. Svag i benen gick han fram till kanten av sin broders säng och trollade fram en stol med en loj viftning på sin trollstav. Zack log fortfarande svagt och det fick det att brista i honom. Med ansiktet begraven i hans händer började Asgeirr skaka hejdlöst, det var hemskt. Det här var helvetets alla plågor.
"Dumma, dumma lillebror. Har jag inte sagt att alla som gråter är mesiga? Jaja..det här är väll ett tillfälle man faktiskt får fälla en tår för. Tänka sig att jag är döende. Mannen som klarade år av plåga, gråt inte - jag gillar inte att se dig ledsen hur odräglig du än är." Sa Zack, det lät som att varje ord han sa kostade honom en stor portion ansträngning och plåga. Den yngre brodern tittade upp från sina händer, med tårfyllda ögon. Då fick han se sidan, den blödde fortfarande ymnigt och det förvånade honom, sår brukade aldrig vara ett problem för Sankt mungos.
"Får jag?" Frågade Asgeirr, Zack tittade misstänksamt på sin yngre broder innan han nickade, som klartecken. Med lätta händer lindade han av sin broders bandage och möttes av ett köttigt sår, ett sår som han kände igen många gånger om. Förvånat drog han fram sin trollstav och höll den mot såret medan han började mumla - Zack stönade av smärta när staven trycktes mot såret. Men hans andhämtning blev snart lättare och såret i hans sida hade slutit sig helt, blodflödet hade stannat.
"Vem?! Vem gjorde det där?" Frågade Asgeirr och paniken i hans röst var tydlig. Zack svarade inte, han tittade bara på sin yngre bror och var det rädsla man kunde se bakom de annars känslolösa ögonen?
"Vem?! Det där är en förbannelse gjord av mig! Ingen annan kan använda sig av den - för jag har inte lärt något den!" Skrek han ut i ren ilska, det här skrämde honom, lika mycket som det skrämde hans broder. Ilsket tittade han på sin broder, som öppnade munnen och sedan stängde den, men tillslut förmådde han sig att svara:
"Asgeirr, det var du som gjorde det. Jag vet inte hur, men det var du - på något sätt". Sa Zack och orden plågade honom mer än såret hade gjort.

___________________________

Hoppas det duger, personligen är jag väll inte jättenöjd. Men ja, hoppas ni kan njuta av det i alla fall!

^Det duger! Braaaa

Trevligt.

Vet du vilket flin jag satt med när jag såg att du lagt upp mer?!
Asså jag älskar den här! En av mina favoriter helt klart!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

det är världens BÄSTA ff för alltid!

Jag belv oerhört göad över ett nytt kapitel och jag är oerhört nyfiken på fortsättningen och hur du ska lösa det :p det ända som blev rörigt var grejen med att byggnaderna var byggda av blod kan vara för att jag är trött med xD men som sagt ett super kapitel o du ska defenetivt vara nöjd

Trevligt vad mycket positiva kommentarer angående det här kapitlet!

Cara Riddle

Jo jag kan hålla med dig om att den biten blev rörig - men det är bara att göra det bättre nästa gång i så fall! ^^

Tack till allihop!