Skriva av sig-tråden

Är i en svacka igen.
De som inte orkar läsa långa, tragiska texter om en sjuk femtonårig flickas liv behöver inte öppna spoilern.



Tack till er som läste. Ni är guld värda. ♥

Incendio: Åh, jag vet inte helt vad jag ska skriva. Det känns som om det är en sånt läge när allt verkar omöjligt. Men någonstans i allt kaos finns det ljuspunkter. Ta till exempel det här: Du skriver här på mugglis...Du vet att det har "gått över styr". Är inte det en början? Okej, jag vet hur hemskt gärna du vill att det ska försvinna, men det kommer inte göra det av sig själv. Kanske dör det ut med tiden, men oftast tar det någonting väldigt extra för att det ska förändras. Du måste våga ta det ett steg längre än hit. Nu vet vi om det, men räcker det för att allt ska lösa sig? Räcker det att jag skriver ett svar till dig nu för att du helt magiskt ska sluta skära dig? Jag önskade att det vore så, men det är det nog inte. Det är inte okej som det är, det funkar liksom inte. Du kanske inte ser det nu (eller så gör du det, vad vet jag), men någon kommer du att inse vilket enormt problem det är och då ångrar man sig. Fundera lite över allting, är det såhär du vill ha det? Vill du att ditt liv ska se ut såhär? Ärligt talat finns det människor som verkligen vill "må dåligt", men är du verkligen en av dem? För det tror jag inte. Du är en helt fantastisk person, och det borde inte behöva vara såhär.
Jag vet att det är superläskigt att göra någonting, tro mig jag har suttit på precis samma sits med en massa ögon stirrandes på en. Men det är vägen man måste ta. Och jag vet att det sista du vill är att dina föräldrar blandas in. Men det går att undvika. Det går att ta sig ur detta utan att världen går under. Ta dig mod att tala med någon, och de kommer att lyssna på dig och respektera dig för de önskningarna du har. Var bara tydlig med vad dina villkor är. Folk vill hjälpa dig, inte göra saker och ting värre.
Jag tänker inte skriva, försök att sluta, för jag vet att det inte kommer hjälpa. Jag vill såklart att det ska bli så, och jag hoppas att det blir fallet. Men en tillsägelse räcker inte alltid, ibland bara triggar den till ännu mer.
Om du vill så får du skriva till i pm, så kan vi prata mer än i öppet forum! Om du vill och behöver så kommer jag att finnas.

Incendio: Det nyårslöftet var det bästa för dig. Hoppas du håller det.
Jag vet att det inte hjälper när man får ett "försök att sluta" inlägg, för jag har också skurit mig.
Jag ska bara tala om för dig att det bästa är att ta bort allt vasst från ditt rum. Och då lämnar du inte rummet på hela natten/kvällen. Men, man skär sig ju ibland i skolan. Där kan man inte ta bort alla vassa föremål.
Du får jättegärna uggla mig! ♥☻

Incendio:
Jag önskar jag kunde komma med något riktigt vist nu, men
försök ta kontakt med någon vuxen nu direkt, innan det blir bara värre och värre. Ring till bris eller vad som helst, men försök göra det så fort som möjligt.
Och du vet att jag alltid finns här. Du är stark! KRAM.


Finns alltid här för dig, och det vet du. ♥

Incendio: Liksom... Nu låter jag hemsk, men.... Jag kunde inte läsa din text för jag är så jäkla blodrädd så jag mådde lite illa, speciellt under det med pennvässaren, så det skippade jag... Sorry... Så mitt "svar" eller vad jag ska kalla det kanske bli lite osammanhängande för jag inte läste ett stycke, mne fick såna rysningar i handlederna osv så jag mådde illa, sorry Är jätteblodräd... D:

Men i alla fall! Jag vet knappt vad jag ska säga, men liksom... Usch! Det r hemskt... Liksom... hur kommer dte sig att du började... Cutta dig? Liksom.... Gah! Vet inte vad jag ska säga! Men liksom, hur började det egentligen? För jag har aldrig fattat varför vissa börjar göra det... Jag kan väl ändå förstå anledningen, men varför vill man skada sig själv och... Tömma sig på blod?
Men vad har egentligen hänt? Det måste ju finnas en grund och botten till att allt började, sen är det helt enkelt svårt att sluta... Men oh... Vet ju inte vad jag ska skriva D: Men fina du... Du kan skicka en uggla! Kanske låter LITE mer vettig då...

Jag är kär i en bokkaraktär. It sucks so freaking much, and still it is so awesome.
Jag kommer aldrig få träffa honom, men samtidigt är jag lycklig. Jag menar, jag blir inte sur på att han blir ihop med någon annan, jag vill bara att han ska ha det så awesome som möjligt. Jag behöver inte oroa mig för att han inte ska tycka om mig. Jga kan träffa honom om och om igen genom att bara öppna boken. Jag kan gråta och skratta åt honom och med honom, och han kommer inte tycka jag är konstig för det.

Stryk 'it sucks so freaking much.' It is pretty awesome. ♥



Leo Valdez ♥

Haha! I know the feeling! xD Sån är ja typ gällande Ron Weasley.............. O.O

Well...

Majis, det började mer eller mindre när jag gick i sexan(går i nian nu). Då var jag mobbad, mina föräldrar separerade och det kändes som att det inte fanns något ljus i livet. Jag fick mer eller mindre hjälp av en psykolog, men egentligen fick han mig bara att må sämre. Sista mötet med honom så fick jag höra ''Jag tror inte att det är så allvarligt som du tror. Jag tror bara att du överdriver.'' Det tog rejält på mig.
Men i alla fall, sen slutade jag med självskadebeteendet som då inte var så himla seriöst, det är inte på samma nivå som det är nu.

Det var i vintras som jag började på allvar igen. I december minns jag att jag skar in ett hjärta på mitt lår, för att jag kände mig oälskad. Det avgick ett tag, men sen i mars, då det började kaosa i mitt förhållande började det igen. Killen jag var tillsammans med, slutade prata med mig. Jag fanns inte. Och det tog riktigt hårt på mig. Och under perioden mars-maj blev det ungefär 30 cuts. Och nu, i början av oktober lider jag av extrem ångest och självhat. Jag hatar mig själv. Jag är rädd för mig själv. Sitter här med runt 65 ärr/cuts. Åhh.

Jag är så jävla less på att vara i den här situationen hela tiden.
En tjej från Australien som var i USA samtidigt som jag förra året från och med januari kunde inte bo kvar hos sin familj. Min värdmamma var hennes kontaktperson och hon var ofta med oss pga olika saker. När jag åkte hem hade min värdmamma bestämt sig för att inte ha några fler hos sig. I augusti får jag höra att Australienaren ska flytta in för att hon itne kunde bo kvar ohc ingen annan ville ha henne. Jag har inga problem med det, skulle vara avundsjuk på vem som helst som flyttade in.
Nu fick jag detta från min värdmamma efter att vi hade pratat på Facebook om Glee och Grey's och allt där emellan:
"I need you to stop hating Rachel. I know you well enough to know your not happy she's still with me. But it really hurts her feelings bc she liked you a lot. She wants to talk to you but she didn't know how. She can't and never will replace you."

Jag har aldrig hatat tjejen. Jag har inget emot att hon är där, och sa att jag bara är avis och skulle vara det på vem som helst, men är inte direkt så att jag säger något eller agerar på ett annat sätt mot tjejen.
Och när jag frågar vad det är jag har gjort och att jag inte förstår får jag:
"She wants to be able to still talk to you and she's scared you're mad. She liked you a lot.

The comment and not having room for you broke her heart. Plus she knows deep down the only reason I have her is bc no one else did. She's really insecure. You at least come from a great family. She comes from a family who are jerks"
Jag har dock ingen great familj. Älskar dem men den press jag ständigt är under och de skrik och bråk som pågår i detta hur näst intill dagligen är inte en great familj. Vill inte gå in mer specifikt då det går i från ämnet. Och sen när är det bara hon som är osäker, det är jag med och de vet de båda två.

Såå, nu sitter jag här och gråter. Har svarat att jag börjar bli riktigt trött på att det alltid är jag som gör saker fel och att jag måste rätta till allt. Är framförallt riktigt trött på att ständigt höra från andra vad andra tycker om mig.
Jag är bara riktigt jävla trött och känner hur en av de personer som har inspireerat mig och betytt mest för mig i hela mitt liv försvinner i från mig bara för detta.

Guys, I hate my life just nu.