Sorgens tider [SV]

Misstänker att du inte läst så noga, det kommer inge mera.

var det epilogen????

Nej, men jag håller på att skriva epilogen. Det är det avslutande momentet du vet..
Fast epilogen kommer jag nog jobba med ett tag, vill få ett riktigt bra slut.

Sitter här igen, som när det började och lipar. Den får inte vara slut ännu! Men du får ta tid på dig.

Den är superb i alla fall :'

Superduperbra! Vill verkligen inte att den snart ska vara slut!

Tack allihopa, och ja, nu kommer epilogen...

Epilog ~

Sjön glittrade till i solljuset. En man med rött hår och många fräknar stod och kastade sin långa skugga över en ytterst liten bit utav sjön. Mannen var ingen mindre än George Weasley. I mugglarvärlden var han inget. I trollkarlsvärlden däremot var han en utav dom två som hade tjänat massvis med pengar på skämtartiklar och den som blivit kvarlämnad av sin tvillingbror i kriget emot Voldemort, mer nämnd som Du-vet-vem eller Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn.

Den här mannen var jag själv. Jag stod som förstenad med en väldigt speciell sten i handen. Efter några eftertänksamma minuter vände jag försiktigt på den. Inom loppet av några sekunder stod en likadan man brevid mig. Vi log emot varandra.
"Hur går det med barnen? Fred II, jag gillar verkligen namnet där, George, och Roxanne? Och för att inte glömma: Hur är det med Katie?" frågade tvillingbrodern till mig.
"De mår bra. Fred II går ju sista året på Hogwarts nu, och Roxanne i näst sista. Stolt över dom är jag ju såklart, men de har inte ärvt våran talang vid den skämtande zonen, men quidditchen ligger riktigt bra till. Fred II är ju som jag sagt tidigare slagman, som du och jag var, och Roxanne är jagare precis som sin mor" sa jag. Fred skrattade åt mig, jag tog den skämtande zonen väldigt hårt. För jag hade ju velat att de skulle bli som jag och Fred hade varit. Vi började utav ingen anledning alls promenera upp emot slottet som även var en skola, vid namn Hogwarts. Där även jag hade gått som ung. Eleverna som var ute hälsade glatt på mig. De såg inte Fred.
Plötsligt hördes ett skrik inifrån slottet. Jag började av ren instinkt springa emot vart skriket kommit ifrån. Jag kände igen det. Roxanne var min enda tanke när jag lika plötsligt fick stanna då det stod en främmande man och höll fast henne med trollstaven riktad emot mig.
"Pappa!" skrek min dotter, och jag drog snabbt upp trollstaven.
"Lamsl..." mina ord drunknade i smällen ifrån väggen. Jag flög bakåt, och bland det sista jag såg var Freds namn som var inristat i golvet, och Roxanne som kom springandes emot mig. Sedan var allt svart. När jag slog upp ögonen såg jag Roxanne ligga över något som såg ut som jag själv. Det tog några sekunder för mig att inse att jag var.. död.
"Fred?" frågade jag, och bakom mig svarade en röst.
"Du har dött, ja. Det var likadant för mig" svarade Fred.
Jag hade dött på samma plats och på samma sätt som Fred hade gjort. Vi var återförenade igen, efter alla dessa år.

So Freaking Amazing! ♥

Det var inte de slut jag väntat mig men jag gillar att de fick vara tillsammans ♥

Soul: Tack ♥

Cara Riddle: Jag gjorde dig inte besviken va? :c

Men det får länka en ny FF NU:3