Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Rowan kände ett litet stygn av dåligt samvete över sitt första lilla utbrott på sonen. Under andra omständigheter hade det ju enbart varit goda nyheter, och självklart gladdes han ju åt faktumet att Aiden skulle bli far. Kanske hade han varit lite för hård på sonen? Å andra sidan så hade sonen också tabbat sig så fort Rowan lämnade honom kvar hemma vid makten. Lite fick han ju också sota för det. Han suckade smått, kanske mest för sig själv och över sina funderingar, och såg sen på sonen igen.
”Bra.” Det lät åtminstone inte som om tanken på ett frieri var helt främmande för sonen, så det var ju åtminstone positivt. Det betydde att tanken redan slagit honom. Han hoppades också att han verkligen skulle tala om för Thessa så snart som möjligt, dels så ville han inte behöva hålla det hemligt för henne, särskilt inte nu. Kanske främst dock för att han ville kunna prata med henne om det.
”Vill du berätta själv eller att jag är med?” Frågade han, i en något mjukare ton än tidigare. Den ursprungliga chocken började väl lägga sig så att han kunde lugna ner sig något. Tänka lite mer strategiskt kring det hela. Vad han skulle göra med Royse… Rowan var inte helt säker själv ännu. Han var inte heller säker än på hur pass mycket han skulle blanda in Aiden. Han ville inte riskera att förvärra något med att blanda in sonens humör mer, men å andra sidan så vore det bra för honom att även vara inkluderad i att lösa röran han orsakat.
”Vad jag förstått så innebar Gwens förlovning ett stort stöd till Royses anspråk på tronen. Om han har mitt och Vrales stöd istället så kanske det väger upp den brutna förlovningen och stödet därifrån.” Det var åtminstone vad Rowan hoppades på, Vrales stöd borde ju väga ganska tungt för Royse och särskilt efter kriget mellan dem. En möjlighet för Royse att stärka den ansträngda relationen dem emellan skulle innebära en bra start för honom som kung.


Adriana slog ihop boken och lade ner den i knät. Hon hade bett en tjänare att leta reda på Philip och skicka honom till deras kammare, men nu hade det gått en stund. Hon hade inte lyckats minna sig vad han sagt stod på agendan idag, om han hade möten eller vad han skulle ägna dagen åt. Kanske tog det tid för tjänaren att lokalisera honom. Hade han fått några aningar ännu tro? Han måste ha märkt att hennes mående inte direkt hade varit på topp om morgnarna det sista. Hon trodde dock inte att han dragit den kopplingen. Varför skulle han? De hade väl båda trott att det aldrig skulle ske igen. Det hade tagit tid för Adriana själv att inse att hon återigen var med barn. Där och då när läkaren berättat om att hon inte skulle kunna bära ett barn igen hade det varit hemskt, men med tiden hade sorgen lagt sig. De hade redan sina fantastiska söner, som hon gladdes något enormt över. Nu visste hon knappt vad hon skulle känna. Hon var glad - det här var en glädje hon aldrig förväntat sig att få uppleva igen. Men de båda blev äldre. Philip hade kanske inte varit den bästa fadern med deras andra söner, skulle det vara detsamma nu? Han hade ansträngt sig med Drew, så hon trodde och hoppades att något kanske sjunkit in hos honom.

Aiden pustade ljudlöst ut. Trots skadan som han orsakat så skulle det bli bra igen. Iallafall var det så han kände. Han litade på sin far. Han var säker på att Rowan skulle tala vett i Royse. Men han sa det inte högt. Det passade inte att han fortfarande uttryckte sig illa om den blivande kungen av Oriagate. Han hade redan sagt och gjort nog.
När frieriet kom på tals log han och bet sig läppen för att inte le alltför brett. Tanken på att fria till Gwen och mer, att hon, förhoppningsvis, skulle säga ja, gjorde honom både överlycklig och virrig. Knäna ville vika sig under honom och pulsen ökade i tempo. Det var förmodligen tecken på att det här var viktigt för prinsen av Vrale. Han hade totalt fallit pladask för Gwen. Han föreställde sig de två leva lyckligt i resten av deras dagar. Men så hörde han Rowans fråga och kom tillbaka till verkligheten igen. Han talade om Thessa. Det stack till i magen på Aiden. Han skulle inte komma undan att inte berätta för sin mamma. Han försökte för en sekund sig på det, men sköt undan tanken. ”Ja, du kan.. du kan vara med.”, sa han tvekande och rörde tafatt sitt mörka hårsvall. Kanske det skulle underlätta något om Rowan var där. Aiden visste, även fast Thessa nog inte skulle erkänna det för honom, att Rowan gav henne ett lugn, bara att finnas där vid hennes sida. Han var hennes klippa.
Han suckade. ”Måste jag?”, frustrerat höll han sig om näsryggen med tumme och pekfinger. ”Jo, du har rätt! Klart jag ska. Men du är med.”, sa han och viftade ogillande med handen.
Han lugnade sig något när han hörde Rowan berätta vad han skulle tala med Royse om. Han nickade instämmande. Han höll med. Vrales stöd borde vara betydelsefullt med tanke på ländernas historia.
”Okej, vi går till mamma först. Så får jag det överstökat.”, muttrade han blandat med en suck. Han hade redan börjat röra sig mot utgången till rummet. Han gick med stora steg, som om han hade bråttom att få det överstökat med. ”Sen..”, ett leende skymtades på hans läppar. ”.. Ska jag prata med Gwen.”


Dörren till rummet öppnades och bakom hördes Philips röst innan han ens satt sin fot därinne. ”Adriana, vad är det? Jag har viktiga saker för mig!” Philip visade sig inne i rummet. Han muttrade och stängde dörren bakom sig när han fick syn på henne med boken i sitt knä. Som på en sekund hade han glömt bort sitt dåliga humör. Han var glad över att se Adriana. Hon verkade iallafall ha väntat på honom. ”Eller ville du bara ha en paus?”, frågade han och ett lurigt leende syntes på hans läppar samtidigt som han närmade sig henne. Han hade alltid varit attraherad av Adriana. Hon var en skönhet, det var inget snack om saken. Hade hon kallat hit honom för att hålla henne sällskap? Han gjorde en ansats att ta tag i hennes handled, men hejdade sig. En känsla av osäkerhet sköljde över honom. Något stämde inte. ”Nej.. vänta nu.”, Philip stannade upp i en rörelse och tittade granskande på Adriana uppifrån och ner, som om han letade något utstickande med henne. Men när han inte fann något så såg han upp på henne igen, fortfarande skeptisk. ”Du vet något. Du döljer det för mig. Vad är det?”, sa han och rynkade pannan.

Rowan kunde inte låta bli att le litet åt pojkens svar, han kunde förstå hans oro över att berätta för sin mor ändå. Det var en tudelat sak att berätta om trots allt, nyheten i sig gladde Rowan men det var nog snarare sättet Aiden skött det på som inte var det bästa. Dels var det väl inte optimalt att hon blivit gravid innan de hunnit gifta sig, men det fick lösa sig. Desto värre var väl hans lite klumpiga sätt med Royse. Rowan hoppades att det inte skulle vara alltför stor skada gjord, att det skulle gå att lösa något med honom. De kunde verkligen behöva stärka relationen till Oriagate efter kriget, och det här hjälpte inte direkt till. Han fick ställa sitt hopp till att de skulle kunna stötta Royses anspråk på tronen och på så vis skaffa sig en bundsförvant i honom. Om inte så låg dem sämre till nu, men det fick bli ett senare problem. Först och främst fick de prata med Thessa. Han följde sonen ut ur rummet och vidare mot sin och Thessas kammare, såg lite granskande på sonen under tiden.
"Du älskar henne verkligen, inte sant?" Frågade han mjukt, tyckte sig förstå mer och mer på sonen hur mycket Gwen faktiskt betydde för honom. Han slog av på takten då de närmade sig rätt dörr, knackade snabbt på dörren - mest för att låta henne veta att han var påväg in - innan han öppnade dörren för att kliva in.

Adriana suckade lågt för sig själv då hon hörde Philips röst. Skulle han vara på ett sånt härligt humör nu dessutom? Hans... hetsiga humör var ju rätt vida känt. Inte för att hon var nån ängel själv heller, men hon hade nog inte riktigt varit på hans nivå ens under nån av graviditeterna när hormonerna härjat som värst. Nånstans var det väl lite det hon älskade med honom också, och irriterade sig självklart lika mycket på. Lika snabbt som han hade till att brusa upp, lika snabbt hade han till att mjukna och visa sina bättre sidor. Hon lade boken helt åt sidan på bordet intill stolen och såg upp på honom då han klev in. Kunde inte hindra ett lätt skratt från hans lilla kommentar.
"Du är inte riktigt klok du." kunde hon inte låta bli att le smått, mycket riktigt visade han verkligen upp de där humörsvängningarna. Han kände henne alltför väl också, tillräckligt väl för att förstå att något stod på. Nåväl, ingen ide att dra ut på det. Hon såg lite forskande på honom och dröjde något innan hon svarade.
"Jag är med barn igen." Sade hon sedan, nästan något nervös över hur hennes make skulle reagera på nyheten.

Thessa satt vid spegelbyrån och tittade tillbaka på sin spegelbild. Såg den inte helt eftersom hon var borta i tankar över resan till Garkhauth. Det var alltid blandade känslor att återvända dit. Det fanns så otroligt mycket historia där. Det kändes som om hon hade levt två liv, nu när hon såg var hon befann sig idag. Hon hade kommit så långt. Varit med om så mycket.
Det var fint att se de bekanta ansiktena. Straker och Galthran särskilt. Mycket i Garkhauth påminde henne också om Clavius. Det var märkligt att han hade funnits och varit en så stor del av hennes liv. Och nu fanns han inte längre.
Resan hade varit så fin att få dela med hennes favoritperson- Rowan. Hon slutade aldrig överraskas av hans kärlek till henne. Hon hoppades bara på att hon kunde visa minst lika mycket tillbaka. Tanken fick henne att känna över magen där det lilla livet växte. Snart skulle deras familj bli ännu större. Och fyllas med ännu mera kärlek. Hormonerna och gjorde sitt- Thessa blev rörd och tårögd, så nära till gråt, men ljudet från knackningen på dörren hindrade henne. Hon ryckte till och harklade sig. ”Ja?” Hon vände på sig, så att hon kunde se mot dörröppningen. Där stod Aiden med Rowan efter sig. ”Hej, Aiden. Är du här? Jag trodde du var ute med Kai.”, sa hon och log varmt när deras blickar möttes.
Aiden verkade inte lika glad över att se Thessa, men det var på grund av nervositeten. Det hade börjat knyta sig magen på honom. Han tyckte att det var både varmt och kallt i luften. Det blev svårt att andas. Han samlade sig något när han tänkte tillbaka på samtalet med Rowan. Det här var hans chans att visa att han tog ansvar och att han skulle ställa saker tillrätta.
Thessa verkade ana att det var något som bekymrade Aiden- hon tänkte på kallelsen de fått när de varit i Garkhauth. Handlade det om det? ”Hur är det, Aiden?”, frågade hon och tog sig ner från pallen hon suttit på och gick fram ett steg åt deras håll. ”Nej, mamma. Jag måste få säga det här medan jag kan det.”, sa han. Förvånad över hans stadiga ton, stannade hon upp. ”Javisst.”, sa hon. ”Jo.. jag..”, Aiden letade efter orden, bråkade med känslorna inombords. ”Det gick inte så bra med Royse. Pappa ska prata med honom. Men jag.. jag måste berätta en sak för dig.” Han svalde och flackade med blicken. Han ville inte se på sin mamma när han sa det, men han visste också att hans beteende skulle få honom att framstå som osäker. Därför riktade han tillslut blicken mot hennes ansikte. ”Gwen är gravid. Jag ska fria till henne.. ikväll faktiskt, när vi ska iväg med Kai tänkte jag.”, sa han. Nu var det sagt, nu kunde han inte ta tillbaka något.
”Oj.. Ja. Det var en del information må jag säga.”, sa Thessa och satte sig ner på sängkanten för att återhämta sig. Hennes förstfödde skulle alltså bli förälder. Och med Gwen. Hon var en fantastisk kvinna som hon gillade väldigt mycket. De verkade så kära. ”Jag hade väl hoppats på att ni skulle ha förlovat er först innan hon blev gravid.”, sa Thessa. Hon var glad för Aidens skull. ”Men jag är glad att du berättade för mig. Har du någon plan på hur du ska fria till henne?”, frågade hon då. Aiden verkade lättad över Thessas reaktion. Han sänkte axlarna och pustade ut. ”Jag måste skaffa en ring.”, erkände han. ”Jag tänkte.. att du kanske kunde hjälpa mig med det?” Thessa log. ”Det är klart jag hjälper dig. Då måste vi vara snabba om du vill att smeden ska hinna göra det till ikväll.”
”Jag hade hoppats på att det kunde vara mormors ring.”, sa han. Thessa ryckte till. Kände han till den? Han måste ha lekt med smyckena när han var yngre. Det var en kär ägodel för Thessa att minnas sin mor. Men det var klart, det var såna här tillfällen som de skulle användas. ”Det var min mammas ring.. Det är klart att du ska få den. Om Gwen vill ha den förstås.” Thessa reste sig upp för att gå efter smyckeskrinet på spegelbyrån.


”Du låter förvånad.”, sa Philip som trodde att hon gått i hans fälla. Nöjt sträckte han sig efter henne och rörde vid hennes midja när hon var tillräckligt nära. Men när han hörde hennes ord stannade han upp och drog undan händerna, som om han bränt sig. ”Vadsägerusaru?”
Philip for upp och gick undan, inte säker på att han skulle storma ut eller kasta något. ”Gravid? Men hur- du var ju.. Det var ju..” Philip drog frustrerat med handen genom det ljusa håret. ”Är det mitt barn?”, sa han då, visste att det var en kall fråga och förmodligen visste han svaret på det- att ja, Philip var far till barnet. Men historien hade han inte glömt. ”Vem mer vet om barnet?”
Tankarna rusade hos honom. Det gick upp för honom att det skulle bli en tronföljare. Här hade Philip en chans att uppfostra barnet precis som han ville och det barnet skulle bli näste kung. Såklart att det skulle vara en pojke, Adriana födde ju bara söner. ”Hur länge har du vetat?” Han gick fram till Adriana igen. ”Det här är min chans att göra rätt.”

Rowan dröjde sig kvar just innanför dörren, ville hellre hålla sig lite mer i bakgrunden i stunden. Ge stunder mer bara åt Thessa och Aiden, dessutom hade han nog att tänka på. Aidens avslöjande hade inte direkt varit väntat, långt ifrån, och det var en blandning av känslor inom honom. Självklart var han glad för sonens skull, visst hade han mycket kvar att lära men Rowan var övertygad om att han skulle bli en bra far. Samtidigt var inte timingen av det hela perfekt, och han hade hela röran med Gwens bror att reda ut. Han hade dock hopp kvar om att det inte skulle vara alltför svårt att lösa, Vrales stöd borde betyda en del för honom. Om inte fick de bara försöka hitta en annan lösning, och Royse borde väl vara klokare än sin far och inte gå emot Vrale alltför mycket. Dessutom måste väl även han kunna se hur lyckliga Gwen och Aiden var tillsammans, det kunde ingen förneka. Dem passade bra ihop, och han tvivlade på att någon här hade något ont att säga om Gwen. Han log smått när Aiden avslöjade hans idé om ringen, det var en fin gest att kunna använda den. Kanske en traditionell tanke, men på ett sätt kändes det också väldigt passande att just Aiden förde den vidare till sin blivande fru, som ju också en dag skulle ta över som drottning. Det kändes fint på något sätt. Han fick också erkänna att han gladdes över att de skulle ha ett bröllop att fira inom kort, ett stort sådant dessutom - självklart fick de ju se vad brudparet ville ha, men det skulle nog bli en utmaning att hålla det alltför litet när det var kronprinsen som skulle stå vid altaret. Det var en udda tanke, att båda deras barn snart var både gifta och föräldrar, särskilt som de snart också skulle bli föräldrar igen. Tänk vad tiden gick, och tänk hur mycket som hänt under den tiden, Rowan blev nästan lite rörd av tanken. Det kändes fortfarande inte alls länge sedan de varit små barn.


Adriana kunde inte låta bli att le smått av Philips första till synes förvånade reaktion. Inte konstigt, det var ju inte direkt något de planerat. Ett leende som dock snabbt svalnade av hans fråga. Visst, den tiden i deras liv var kanske inte något hon var stolt över, men det var länge sen nu och han borde veta bättre än så. Bara det att han hade mage att ifrågasätta det gjorde henne ilsken, och hon kunde först inte bestämma sig om hon skulle ta betet och fräsa något tillbaka eller låta honom själv inse hur dumt det var. Troligtvis spelade ju hennes hormoner in något i det hela också. Dem tog också hem vinsten i debatten.
”Är det vad du tror om mig, att jag ligger runt och sen skvallrar runt till halva riket? En normal far hade kanske varit glad i första hand.” Påpekade hon med viss skärpa i rösten. Mjuknade kanske något, men inte mycket, av att han sen verkade åtminstone lite mer positivt inställd till det.
”Jag insåg det rätt sent, så inte alls länge, några dagar.” Sade hon och glädjen gjorde sig påmind inombords igen, trots den tidigare irritationen mot honom. Hon hade aldrig trott att de skulle gå igenom det här igen, att hon skulle kunna bära ett barn igen. Med tanke på hur turbulenta de senaste åren dessutom hade varit, så hade hon också hopp om att det skulle göra gott för hela deras familj att få in ett nytt litet liv.

”Här.”, sa Thessa och märkte först nu att hon hade blivit rörd av hela situationen. Hon höll ringen med båda sin händer mellan tummar och pekfingrar och betraktade smycket. Det var en enkel ring i en mörk färg med en smakfull ädelsten som gav skenet av att den var värdefull. Och det var den för Thessa. Hon tänkte på sin mamma som inte längre fanns kvar. Och Clavius som faktiskt hade gett hennes mamma ringen. Han fanns inte heller längre. Att de två ens hade varit ett par.. det var så.. Och tiden verkade gå så fort.. Nu skulle Aiden och Gwen ha barn och gifta sig.. och Thessa var gravid och.. Det verkade alltid hända något. Hon vaknade upp ur tankarna när hon kände en tår rinna ner för hennes kind. Hormonerna hade garanterat gjort sitt. Hon snyftade till i samma stund som hon kände Aidens hand om hennes axel.
Hon tvekade inte ens- hon vände sig om och kramade om sin son, så gott hon kunde med den ganska stora gravidmagen. Strax därpå släppte hon taget och betraktade sin son med handen placerat på hans kind samtidigt som hon såg in i hans vackra ögon. Samma blick som hans pappa hade. ”Åh, Aiden. Du har blivit så stor.”, sa Thessa och torkade bort tårarna med sin fria hand. Hon sänkte handen strax därpå och räckte över ringen åt honom. ”Här. Ta den. Men tvinga henne inte att ha den. Gwen kan få välja sin egen ring om hon vill.”, sa hon och såg på då Aiden vilade det lilla smycket i handflatan.
”Tack, mamma. Jag tror att hon kommer gilla den. Jag ska inte tvinga henne.”. De sista skrattade han fram. Han kunde inte föreställa sig att Gwen skulle neka ringen, men han förstod att han skulle lita på sin mamma här. Kanske han skulle fatta senare. Han var bara glad att han hade berättat för sin mamma och att hon verkade glad för deras skull.
Aiden gjorde en ansats att vända sig om och gå därifrån, då Thessas ord hejdade honom. ”Aiden. Jag är stolt över dig. Jag älskar dig.”
Aiden stannade och vände sig om för att se på sin mamma en gång till. ”Jag älskar dig också, mamma..”, mumlade han och kanske lite för snabbt. Han anade att det hade med hennes hormoner att göra, att hon betedde sig såhär. Och minnet av ringen förstås. Den var ju viktig för henne.
Det kändes lite pinsamt att erkänna sin kärlek för sin mamma och särskilt när hans pappa också fanns i rummet. ”Vi ska ta väl hand om ringen, mamma. Oroa dig inte.”
”Ta hand om Gwen, Aiden.”
”Det ska jag. Jag lovar.” Han log brett.


Philip stannade upp och försökte ta in det han nyss hade hört. Det kändes som att han upplevde ett gammalt minne när han hörde hennes vassa ord. Dessutom gick det upp för honom att han hade sagt för mycket och gått över Adrianas gräns. Han skämdes för en sekund över det. Men lika fort snurrade det till i huvudet. ”Några dagar? Oj.”, kraxade han och försökte lista ut hur länge det skulle ta innan barnet skulle födas. Det var svårt.
”Hur.. hur mår du då?”, sa han och mindes något om att Adriana hade haft både lättsamma graviditeter som någon svårare också. ”Jag tror att vi måste ha gjort något rätt om vi har välsignats med en graviditet.” Han mjuknade något. ”Som sagt, det är min chans att göra rätt.”

Det var med ett stort leende om läpparna som Rowan följde Thessas och Aidens samtal. Det var så fint att se de ihop sådär, så nostalgiskt. Han hade blivit så vuxen, det var svårt att vänja sig vid tanken på att han skulle både gifta sig och bli pappa när det kändes som igår han var ett litet barn som sprang runt och lekte i korridorerna. Det var en märklig känsla - det kändes så nyss, men samtidigt också så länge sen. Det hade minst sagt varit en stormig tid i deras liv med kriget, och det hade nog alltid varit en liten sorg för Rowan att han hade missat Aidens födsel, inte kunnat vara där för Thessa när hon fött deras första barn. Istället var den tiden febriga minnen från fängelsehålan i Acrias skogar, minnen han hellre hade velat glömma. Den tiden kändes som en evighet sedan med så otroligt mycket som hade hänt sen dess, medan minnena från Aidens tid som barn kändes så nyss. Det var märkligt vad tiden kunde kännas så annorlunda beroende på minnena. Även en sån sak som hans eget bröllop - han mindes det som igår, men det hade hänt så mycket sedan dess. Se bara på hur vuxna deras barn hunnit bli. Närmast fanns väl kanske också stoltheten över dem. Trots att Aiden kanske hade kunnat skött det hela ett uns bättre, så var han ändå stolt över hur långt han kommit. Hur vuxen han var, och än mer skulle han bli nu när han skulle bli pappa på det. Både han och Jeanne hade blivit så vuxna. Något rätt måste de ha gjort som föräldrar. Även det kändes han nästan lite stolt över - för så många år sen, när Thessa först varit gravid med Aiden, hade han varit så nervös. Det viktigaste för honom hade varit att kunna ge barnen en tryggare uppväxt än han själv haft, och särskilt då när han var så ny i rollen som kung hade det känts nervöst. Det fick han dock ändå tro att de hade lyckats med.
Då Aiden hade lämnat rummet klev han fram till Thessa, gav henne en mjuk kyss och kupade händerna om hennes kinder.
"Han har blivit så vuxen." Sade han med ett mjukt leende, det kändes som om glädjen över beskedet kröp sig på honom mer och mer ju mer tiden gick.


Adriana försökte släppa hans första kommentar, det tog emot något kanske men hon kände sin make och visste ju hurdan han var. Det var nog mer regel än undantag att han talade innan han tänkte efter, och hon kände honom väl nog för att definitivt inte förvänta sig någon ursäkt.
"Enligt läkaren är jag strax i fjärde månaden". Tanken på att hon ens skulle kunna vara gravid hade ju inte ens slagit henne, så dem hade upptäckt det sent. Kanske att man kunde urskilja en början till bula om magen om man visste om det, men det skulle nog dröja en liten tid tills det blev tydligt. Så hade det varit för henne även de tidigare graviditeterna, magen hade börjat växa ganska så sent. På ett sätt kändes det dock skönt att ha upptäckt det så sent - de första månaderna var mest kritiska, och om hon hade vetat om det då hade nog ångesten över att förlora det ständigt funnits där. Hon var ju ändå något äldre nu, och med tanke på att dem inte ens trott hon kunde bli gravid kunde det väl lika gärna vara att hon också skulle haft svårt att behålla det också då.
"Helt okej, men det märks ju att jag inte är tjugo längre." Sade hon med ett snett leende, men det kunde definitivt ha varit mycket värre. Illamåendet fanns där, men överlag var det inte alltför illa. Det var nog först längre fram när det började bli tungt som det kunde kännas av mer. Hans kommentarer sen värmde dock, det gladde henne verkligen att han verkade vilja göra bättre ifrån sig denna gången. Hoppet fanns om att något ändrats hos honom. Hon log något mot honom och lade nästan omedvetet handen om magen.
"Jag hoppas det med, nu när vi fått en andra chans." Sade hon mjukt.

Thessa höll tillbaka en snyftning. Han hade rätt. Aiden hade blivit stor, så snabbt. Hon mindes så väl när han var liten. Det vackraste barnet hon visste, hade hon sagt då. Tills Jeanne blev född. Då blev hon också det vackraste barnet hon visste. Alla sa att tiden gick så fort och för varje dag som gick så förstod hon det mer och mer. Hennes barn var vuxna nu.
Hon besvarade hans kyss och kramade om Rowans händer. En kram var otymplig och magen kändes i vägen för att komma nära. ”Åh, dumma hormoner..”, började hon muttra mellan snyftningarna eftersom gråten var nära igen. Hon höjde händerna för att torka bort tårarna som ville rinna över.
I samma stund högg det till i hennes mage så att Thessa böjde sig fram och jämrade sig högt. ”Aj! Vad var det?” Hon tog sig för magen. Strax därpå spred sig samma vassa känsla och Thessa stönade besvärat. ”Jag tror det är värkar! Barnmorskan.. Aj..” Hon kände igen värkarna som när hon fött både Aiden och Jeanne. Hon visste att hon var fullt gången. Den här graviditeten hade varit lätt och Thessa hade njutit mycket av den. När det var såhär nära så kunde barnet komma vilken dag som helst. Det verkade som att det hade valt att komma just idag.
Med ena handen på magen sträckte hon sig med den andra för att närma sig bädden. ”..Kan du hämta barnmorskan?” Hon flåsade nu. Försökte hålla sig samlad, men det var svårt när värkarna var så tätt inpå. Det var för få vilopauser.

”Ers höghet, Rowan!” Thessa tittade upp, för hon trodde för ett ögonblick att hennes önskan hade gått upp i uppfyllelse som i ett trollslag och barnmorskan skulle visa sig framför henne. Men det var en av tjänarna, som generat tittat åt deras håll när han upptäckt den kritiska situationen. ”Ursäkta att jag tränger mig på.. Dvärglorden Algir är här och letar efter dig, ers nåd.” Han nickade mot Rowan. ”Han säger att det är bråttom och att det är väldigt viktigt att ni två pratar.”

Thessa jämrade sig högt den här gången så att hon tappade balansen och föll framåt och tog emot sig med båda händerna mot den mjuka bädden. ”Jag tror barnet kommer nu….!”, nästintill vrålade hon.

Dvärglorden Algir lät inte denna situation vara ett hinder för att få träffa kungen. Han hade rest långt, han och Rowan var vänner och dessutom familj eftersom Ivor nu gift sig med Jeanne. Han hade ingen förståelse för varför han skulle behöva vänta på att få ha audiens med Rowan. Därför hade han klampat efter tjänaren, kort efter att ha reflekterat om just detta, och följt med till Rowan och Thessas rum. Rösten hördes innan han visade sig i dörröppningen. ”Rowan! Den förbaskade drakjäveln har satt sig på gränsen, på GRÄNSEN, mellan Bel Baduhr och hästfolkets rike!” Den korta herren visade sig strax därpå och stannade upp när han fick syn på Rowan, Thessa och tjänaren. ”Vad i hela-.. Thessa behöver du hjälp?”

Rowan rynkade pannan åt hennes plötsliga smärta, dock tog det några sekunder för att det skulle landa hos honom vad det handlade om. Rättare sagt tills hon uttryckligen sade det. Var det dags, nu?! Pulsen steg något ihop med oron.
"Nu?" Utbrast han först innan han kom till sans över vad de behövde göra. Få tag på barnmorskan, ja.
"ja, ja ja. Men vi får få dig till sängen först." Instämde han, lade instinktivt armen kring hennes midja för att stötta upp henne ditåt. De hann dock inte långt innan han hörde någon ifrån dörren och han såg snabbt ditåt. Vad gjorde Algir här? Förvirringen blev inte direkt mindre med att det också var något brådskande. Nåväl, inte mer brådskande än barnet som var påväg.
"Algir? Nej, du får be honom att vänta. Få hit barnmorskan istället." Bad han, Algir fick snällt vänta. I värsta fall kanske det var något Igor eller Aiden kunde göra så länge, fördriva tiden för besöket om inte annat. I samma stund kände han hur Thessa tappade balansen intill honom och fokuset drogs direkt tillbaka till henne igen.
"Thessa!" Utbrast han och lade återigen armen om henne. "Seså stå inte bara där, få hit barnmorskan nu!" Utbrast han till tjänaren igen, något skarpare än vad han först tänkt sig av oron. Han hatade den här delen, oron för både Thessa och barnet var nästintill outhärdlig samtidigt som han knappt visste sig råd i hur han skulle hjälpa Thessa bäst. Han ville göra allt för att stötta och underlätta för henne, men han visste knappt hur vilket på nåt sätt gjorde det ännu mer frustrerande. I samma stund hörde han ytterligare en röst ifrån dörren. Denna gången ytterst förvirrat.
"Drake, på gränsen, vad pratar du om?" Han försökte få ihop Algirs berättelse, försökte erinra sig om det var något han borde ha koll på men hittade inget i minnet. Sak samma just nu, han hade viktigare saker att tänka på.
"Dina drakproblem får snällt vänta Algir." tillade han sen, tyckte väl denna scenen borde tala nog för varför.

Tjänaren hoppade till av Rowans ord. Han ville såklart inte vara till något besvär för kungen och ännu mindre det, nu när han klampat in i den här situationen. ”Eh, javisst, ja, genast, ers höghet.” Han bugade hastigt samtidigt som han vände om för att hämta barnmorskan. Men istället rusade han in i Algir som morrade högt åt tjänarens klantighet. ”Se dig för, din drummel!”, fräste han efter den olyckliga tjänaren som upplevde sig ha ställt till med ett riktigt besvär nu.
”Nej, men du förstår inte, Rowan. Den här draken kommer härifrån! Det är någon av dina, visst är det? Thorgrim var övertygad om det när han berättade för mig. Och en dvärgs ögon, den ska du veta, den är skarp!” Han hytte med näven för att ge eftertryck på sina ord.
Thessa flämtade där hon låg i en hög på sängen. Hon kunde inte röra sig, eller så ville hon inte. Det kändes som att bebisen kunde födas vilken sekund som helst och minsta rörelse hon gjorde skulle hjälpa till med det.
Tankarna rusade genom skallen. Hon försökte sätta fokus på något annat, så att hon skulle vinna tid. Så att barnmorskan skulle hinna hit. Hon ville inte föda utan hjälp. Rowan var här, men så var Algir också. Och Algir gjorde inte situationen bättre. ”Gå..”, flämtade hon, knappt att hon ens hörde sitt ord. Algir hade klivit fram till Rowan, fullt benägen att få hans uppmärksamhet. ”Den där draken är inte snäll. Den har ställt till besvär för både mitt rike och hästfolkets. Nu gjorde jag en tjänst och tog på mig ansvaret att hämta dig-..”
”Algir, gå härifrån!”, fick Thessa kraft till att äntligen ropa ut. Det följdes av ett kvidande. Plötsligt rann det blod nerför hennes ben. ”Var är barnmorskan?” Något i hennes försök hade lösgjort något i hennes kropp så att hon inte längre kunde hålla emot.
Algir hade vänt om efter Thessas order. Deras vilja hade tillslut nått fram hos honom. Det var inte läge för det här just nu. Men han var ivrig nog att bestämma sig för att hålla sig kvar ute i korridoren. Nästa chans han fick skulle han ta.
In i rummet skyndade en äldre dam in. Barnmorskan. Men i Thessas tillstånd hade hon knappt uppfattat det. ”Jag ska hjälpa dig, ers höghet.”, sa barnorskan samtidigt som hon lyfte, förvånansvärt lätt, i Thessa så att hon låg raklång på sidan i bädden. Thessa sa inget, hon försökte bara ta sig igenom värkarna. ”Vid nästa värk vill jag att du krystar.”, sa hon samtidigt som hon lade fram trasor och tappade upp vatten. ”Ers höghet, jag råder er att lämna rummet. Så att drottningen ska få vara ifred. Jag lovar att hon är i trygga händer.” Hon talade lugnt, men bestämt. Det var tydligt att hon visste vad hon gjorde. ”Nej, Rowan.. gå inte..”, flämtade Thessa utan att se åt hans håll. Barnmorskan protesterade inte, utan gjorde sig beredd på att hjälpa Thessa i nästa värk. ”Det kommer en värk..”, mumlade Thessa och tryckte på. ”Bra, ers höghet.”, uppmuntrade barnmorskan och böjde sig fram för att se efter. ”Bara lite till!” Thessa gjort allt i sin makt. Och plötsligt fylldes rummet av barnskrik. ”Bra, ers höghet.” Barnmorskan höll i det lilla barnet i sina händer och gick för att badda det rent med vattnet hon hade tappat upp. Genast var tjänare framme hos Thessa för att torka henne ren. ”Jag vill se mitt barn.”, flämtade Thessa och kände sig utmattad.
Barnmorskan, som torkade rent barnet på nolltid, gick fram till Thessa och placerade den lilla på hennes bröst. ”En flicka. Hon är så fin. Stark som sina föräldrar.”, sa hon och log varmt åt Thessa. Något ovanligt att se hos en annars så allvarsam kvinna. ”Håll henne försiktigt. Jag ska klippa av navelsträngen.”, berättade barnmorska och vände sig om för att plocka upp saxen.