Narnia

Andrew kände sig redan för trött för att arbeta. De måste kolla efter ett annat jobb, tänkte han medan han åt den lilla brödbiten de fått och druckit ett glas vatten. Eller snarare en mugg vatten då det de drack ur inte var glas.

Slåtterdagen närmade sig med stormsteg, Sam och Andrew fick inget annat jobb, men de vande sig. Efter två veckor såg de lika avmagrade och bleka som resten av befolkningen. De hjälpte Johanna så gott de kunde och tränade henne med, då hon ville det.

Det var slåtterdag Sam och Johanna stod bredvid varandra bland tjejerna de som var 15 medans Andrew stod bland killarna de som fyllt 16.

Den numera ytterst magra Andrew stod tillsammans med en massa killar som var lika gamla som han. Inte för att han snackade med dem, de kände inte ens varandra. Borgmästaren höll tal om kriget som hade orsakat spelen, och sedan var det dags för tanten från Huvudstaden att välja namn. Först ut var flickorna. "Johanna Mason", ropade tanten ut. Trots att han visste att hon skulle bli vald så var det hemskt. Och hennes taktik överraskade honom trots att han visste att det skulle hända. Men hennes skrik var så hemskt. Det verkade så äkta..

Sam hörde namnet och liksom de andra vändes allas ansikten mot Johanna. Och Johanna föll i gråt, starka bitska Johanna föll i tårar som en liten flicka. "Jag vill inte, vill inte." hörde man henne snyfta och fredsväktare knuffade sig fram mellan flickorna för att kunna få fram Johanna som verkligen såg liten och ynklig ut.

Andrew kunde riktigt se förvirringen spridas. De trodde väl aldrig att någon skulle gråta sådär. Än mindre Johanna Mason. Det tar i alla fall en bra stund för dem att få henne upp på scen. Det gick desto fortare med killen. En av de nära honom fick gå upp. Sedan talade borgmästaren igen och så försvann de in i den stora gråa byggnaden bakom dem.

Dörrarna stängdes om Johanna och killen och folksamlignen blandades. Familjer återförenas, kramas och skrattar av glädje att barnen klarade sig ännu ett år och beklagande till Mason familjen och pojkens familj.

Andrew letade efter Sam i folksamlingen som nu var en enda röra. De skulle väl ändå säga några sista ord till Johanna? Han hoppades de skulle hitta varandra så att de hann med det. Throy, Wren och Mr Mason var antagligen redan inne i byggnaden.

Sam letar efter Andrew men hinner inte förrän en fredsväktare tar tag i henne och låser armarna bakom henne. Sam skriker till av chocken, men inser vad det beror på. Då de hämtade Johanna syntes även hon på skärmarna och hennes röda hår gick inte att missa, hon hörde inte hemma här. Sams försöker sparka sig loss, vilket leder till hådare tag om henne och händerna bakbinds, "Du hör inte hemma här, det ska vi a reda på." hotar mannen med en väsning och Sam hoppas bara att Andrew ska hålla sig därifrån, trots allt stack han inte ut lika mycket som hon.

Andrew hör hennes skrik innan han såg henne. Ögonblicket efter ser han hennes röda hår och sedan ett par fredsväktare. Det var nästan så att han inte kunde förmå sig att röra sig framåt. De kunde inte ta henne med sig, hon hade ju inte gjort något? Andrew får en knuff ifrån någon bakom honom. "Flytta på dig, grabben", hör han någon bakom honom säga. När han vrider på huvudet ser han en fredsväktare. Men fredsväktaren tar honom inte med sig. Tydligen märkte de ingen skillnad på honom och de andra invånarna här.

Sam tas upp på scenen, alla skärmar är nu släckta så det är bara för 7ans befolkning detta sker. "Tystnad." ropar mannen i en mickrofon och hans röst höjs fler gånger om och alla tystnar och ser på dem. "Någon som käner igen inkräktaren." säger han och pekar på Sam som är fasthållen, hängande mellan två fredsväktare medans ännu en löser upp hennes flätor och hela hennes knallröda hår syns för hela befolkningen.