Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna nickar. Det var inte enkelt att veta vad man skulle göra och kunde göra i 13. Självklart inte. "Undra om Beetee är klar med de andras vapen också?" undrade Johanna sedan, för att bara få något att prata om då ingen verkade komma på något att göra.

"Vapen?" ler Cato glatt och Thalia nickar, "Ja, du vet sådana där som gör ont och dödar?" säger hon sockersöt och lägger huvudet oskyldigt på sned. Cato skrattar roat, "Ja, jag vet vad det är och sluta spela oskyldig det funkar inte längre." flinar han men vänder sig mot Johanna, "Vad för vapen?" frågar han nyfiket.

Johanna flinar åt Catos nyfikenhet. "Jo, Beetee har hållt på och gjort special vapen åt oss. Alltså är vapnet utrustat med speciella funktioner. Till exempel att man kan trycka på en knapp på ett armband så kommer vapnet tillbaka till en om man kastat eller tappat det. Eller om det går sönder så skulle det gå att växa ut igen, om det nu fungerar, och att de är väldigt lätta men fortfarande lika vassa och lika stor yta som ett normalt vapen" förklarar Johanna. Cato verkar bli ytterst glad över den informationen, men det är han inte ensam om. Den enda som verkar lite nervös över det är Peeta. Johanna vet dock anledningen. Han är inte särskilt bra med vapen, det hade hon sett under hans spel.

Thalia lägger armen om Peeta, "Du ska inte vara ledsen att du inte klarar av att hantera vapen. Det gör ju dig mycket bättre än oss, vi har alla dödat men inte du, du är bäst av oss alla." säger hon tröstande. Och det var ju till viss del sant, han var bättre än dem, sin vägran att döda. Visserligen tyckte även Thalia att man ibland var tvungen, som för att försvara sig och sina nära.

"Men Beetee kommer göra något vapen åt dig också, vare sig du är duktig eller inte. Vi måste lära oss. Annars får du ha automatvapen" säger Johanna enkelt. "Mitt och Thalias vapen är redan klara, tror jag. Om han inte justerar något på dem nu i efterhand, för vi har tränat med dem. Det gjorde vi igår" fortsätter hon sedan, lite gladare.
"Kan vi inte gå och kolla?" bad Cato. "Jag hittar ju inte här så jag, eller ja vi, behöver ju eran hjälp" muttrar han sedan. Cato verkade inte gilla att be om andras hjälp.

Thalia flinar mot Cato och kunde inte låte bli att reta honom, "Ahw, behöver lilla Cato hjälp?" säger hon med smått barnslig röst och lägger huvudet på sned. "Du är så död. Thalia." muttrar han illsket mot henne och hon gör stora ögon. "Nämen är jag? Jag som tycker jag känns högst levande." flinar hon och han muttrar något ohörbart och de börjar gå mot Beetees avdelning.

Johanna skrattar åt Cato, som verkar bli arg av det Thalia sa. Eller jo självklart blev han arg, han hade ju alltid varit en lättretad person, det visste hon. Men han brukade faktiskt inte bli så arg när Thalia retade honom. Johanna funderade på att säga något sarkastiskt eller surt eller bara något, men hon höll tyst. Mest för att hon inte ville göra någon av dem arga.

På bättre humör för att retat upp Cato, går hon glatt genom korridorerna mot Beetee. Hon visste att Cato inte skulle förbli arg på henne så länge, han visste att hon skämtade. När de passerar en annan korridor ser Thalia ett par vitklädda personer, doktorer och Thalia stelnar till likblek i ansiktet. Det var inte ens säkert att de skulle åt henne men efter hennes utbrott i matsalen...och doktorn hon slog ner, Thalia var rädd, men hon behärskar sig och flyr i alla fall inte hals över huvud.

Johanna ser Thalia frysa i stegen, och då ser hon de vitklädda doktorerna. Johanna puttar undan Katniss som gått före henne och kommer snabbt fram till Thalia och lägger en beskyddande arm om henne.
"De ska inte träffa dig, då hade de inte gått åt andra hållet" säger Johanna, och pekar på att de vitklädda doktorerna gick åt ett annat håll.

Thalia andas ut ett darrande andetag då hon ser att Johanna hade rätt. Egentligen hade hon inte varit ikontakt med doktorer förr, innan spelen. I 11an var doktorn allt för dyr och de fick gå till en gumma, Thalia hade legat i hennes kök på bordet i en vecka efter att hon blivit piskad. Och förutom det hade hon inte varit i kontakt med henne, Thalia hade alltid satt en stolthet i att klara sig själv.
Hon vänder sig om och ser på Johanna, "Jag ser det, tack." ler hon smått och förbannar den räddsla som aldrig funnits där förr.