Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Ja... Ja det gör vi...

Super bra kap, längtar tills nästa.

meraa

awesome


herregud sluta fylla mitt hjärta med stenar. Den är ju jätte bra ju och spännande. du måste skrive MER...

Här är ett nytt kapitel!!! Tackar jättemycket för era kommentarer!♥


Kapitel 35


Hermione


Draco reste sig upp och gick snabbt ut ur stora salen, samtidigt som Hermione satte sig ner vid Gryffindorbordet. Det var jobbigt att se honom, det gjorde så ont bara att se honom. Sen blir det inte direkt bättre att hon drömmer om honom…
Det enda som gjorde dagarna uthärdliga var faktiskt Harry och Ron. Ron och Hermione hade blivit vänner igen efter att Ron blivit förgiftad. Men Lavender Brown var inte särskilt förtjust idet och det var alltid mycket spänd stämning uppe sovsalen varenda kväll. Parvati försökte lätta upp det, men tystnade snart när hon upptäckte att det inte hjälpte alls.
Harry damp plötsligt ner vid Hermiones sida och Ron satte sig mittemot de båda.
”God morgon” sade Harry surmulet.
”God morgon munter, du är väl inte sur över att vi förlorade igår?” frågade Hermione och tittade skeptiskt på honom.
”Jo” svarade Ron i hans ställe och trots att han försökte dölja det, syntes ändå ett litet flin på hans läppar.
”Är det så konstigt då?! McLaggen gjorde så att vi förlorade igår! Hade han inte försökt att spela åt alla andra… Åh jävla idiot! Vänta bara tills jag får tag i…”
Där slutade Hermione att lyssna och kastade en blick åt Rons håll som nu öppet satt och flinade.
Hermione log ett svagt leende och drack lite av sitt te. Hermione behövde inte kolla på schemat för att veta vad hennes första lektion var, talmagi.
Hon kastade en blick på klockan. Hon började om en kvart.
”Jag går nu” avbröt Hermione Harry och reste sig upp.
”Öhum… okej. Vi ses sen!” sade Harry och försökte le, men det blev en grimas istället.
Hermione skrattade.
”Vi ses och jobba på det så kallade leendet tills vi ses igen. Hej då Ron!”
”Vi ses Hermione!”
Hon gick ut från stora salen och satte av mot femte våningen.


Draco

”Okej” började Blaise när han och Draco var utom hörhåll vid sjön. ”Vad är det som har hänt?”
Draco visste inte riktigt hur han skulle börja.
”Öhum… jo det är så här att…” och Draco började att berätta allt. Precis från början. Blaise avbröt honom inte en enda gång utan lyssnade ända tills Draco var färdig. Då var Blaise tyst i några minuter och tänkte igenom det han just hört.
”Okej, få se om jag har fatta detta rätt. Du har alltså varit kär i smut… mugglarfödda Granger sedan första gången ni sågs. Men din pappa sabbade det med en förbannelse som du bröt i början av förra terminen genom att kyssa henne. Och sedan dess var ni typ tillsammans, fram tills att hon gjorde slut med dig, för att du blivit en dödsätare?”
”Hon gjorde inte slut med mig för att jag var en dödsätare, det har hon vetat sen början. Hon gjorde slut för att jag skadat människor utan att tänka mig för…”
”Men du gjorde det ju inte med mening!”
”Jag vet…”
Draco kände sig lite bättre, nu när han hade pratat med någon om det.
”Tack Blaise” sade Draco.
”För vad?” frågade Blaise.
”För att du lyssnade.”
”Äh det var inget! Du behövde ju verkligen prata om det!”

Jättebra!

yo, meer

Jättebra och långt!
Mera

Skit bra!!!!!!!!

Jättebra