(PM)Jag hatar din blotta existens

Jag glömde skriva att den var bäst! Tack!

SuperPerfektAwsomeUnderbartFantastisktMegaBästCoolt!
♥ ♥ It's loved by me... ♥ ♥

OH MY GOD!!!! SO FREAKIN' AWESOME!!!!!!!!
så himla bäst att Jean och Didier (stavning) blev ihop!!!!!!

Ingen orsak

ja gtänk teat t(omd etä rok ej attja ggör deth är också?) ja ghar aldr iglä stnå gonti ng likab ra för uto mhp! THIS STORY IS AWeSOME!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

mermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermermer!!!!!!
så bäst, stackars Jess och yes!

Jag vill bara säga att ni på den här ff:n är bäst!!!

jag kan bara säga att jag lääääääängtar till nästa kap. !!

Nu har den hemska sjukdomen idétorka slagit till igen, men jag tror att jag har fått till ett hyfsat kapitel... Jag ber hemskt mycket om ursäkt för förseningen! T_T
---------------------------------
Jean
”Vet du en sak?” Frågar Didier och vänder huvudet mot Jean som går bredvid honom. Fullmånens bleka sken ger hela skolans så välskötta trädgård nya färger och former. De frostbitna blad som ännu hänger kvar på de välklippta träden ser ut som de kanderade blad som farmor brukar göra på våren. Det är bara det att det inte är vår. Långt därifrån, det är början av december, och inte långt kvar till jullovet.
”Vad?” Undrar Jean och stirrar som förhäxat på hur månskenet på något sätt lyckas försköna Didiers redan vackra drag.
”Ibland känns det som om den här akademin bara är yta, tycker inte du också det?” Säger Didier och ler snett. Jean känner sig en aning förvirrad. Yta?
”Vaddå? Som en varg i fårakläder eller? Akademin låtsas vara på vår sida men egentligen sitter alla lärare och planerar sätt att äta upp oss på?” Säger Jean och fnyser hånfullt.
”Eller hur, nej skärp dig lite. Jag menar att den alltid beskrivs som en så’n underbar plats med så otroligt hög standard, men är den verkligen det? Jag menar, vi har inte lärt oss något som skulle kunna hjälpa om vi blev ivägsläpade och styckade.”
Jean rycker på axlarna, han orkar inte svara på Didiers resonemang som på senaste tiden bara har handlat om saker som inte är det de borde vara.

”Okej, nu står jag här ute i kylan längst bort i trädgården och fryser fingrarna av mig precis som du ville. Nu är du skyldig att förklara mig varför”, säger Jean och gnuggar sina kalla händer mot varandra.
”För att jag tänker ha en grillfest med dina avfallna fingrar som korvar”, säger Didier och flinar. ”Nej, men jag tänkte att du kanske ville smaka det som jag har fått tag i?” Didier drar fram en stor glasflaska med guldbrunt innehåll och Jean flinar brett.
”Whisky? Självklart, ge hit den”, säger Jean och tar tag i flaskan. Trots att Jean aldrig har öppnat en flaska förut går det förvånansvärt enkelt att bryta förseglingen och han för flaskan till munnen. Drycken bränner i halsen och till sin förvåning upptäcker Jean att han tycker om det.
”Hey, spara lite åt mig också!” Säger Didier och rycker åt sig flaskan från Jean och tar några stora klunkar innan han sjunker ner i sittande ställning och ställer flaskan på marken. Jean sätter sig han också. Benen darrar svagt och samtidigt som det känns som om hela världen är klarare är den samtidigt mer suddig. Bijou klapprar ilsket med näbben och lyfter skriande från Jeans axel. Jean ser Bijou försvinna längre och längre bort i fjärran, men bryr sig inte. Trots att de är sammanlänkade sitter de inte ihop.

”Fan”, mumlar Didier och lutar sig mot Jeans axel. ”Jag hatar det här stället.”
”Varför då?” Undrar Jean och tar ytterligare en klunk ur den stora flaskan.
”Varför tror du? Det är för jävla instängt och jag känner mig som en fånge inlåst i ett fängelse. Jag har fan till och med fångdräkt på mig!” Utbrister Didier och drar så hårt i sin sidenkavaj att sömmarna knakar. Jean suckar och nickar instämmande.
”Jag kan inte säga att jag inte håller med”, säger Jean långsamt. Är det bara han eller har hans röst börjat sluddra? Jean tar ytterligare en klunk av whiskyn för att försöka få rösten att sluta sluddra. ”Har du förresten hört ordspråket ’det du inte dör av gör dig starkare’? Jag tror att det passar bra här.”
”Ska vi prata ordspråk har du ett här: ’Ibland är medicinen värre än effekten’”, säger Didier surt.
”Fan vad du ska vara envis då!” Muttrar Jean och knuffar undan Didiers huvud från sin axel. ”Var tjurig om du vill, men låt det inte gå ut över alla andra! Det är…” Längre hinner inte Jean innan Didier har tryckt sina läppar mot Jeans, och plötsligt är all Jeans ilska som bortblåst. Det är ett under, hela Didier är ett under och Jean är glad att ha Didier i sitt liv.

Awsome sim vanligt!

SuperPerfektAwsomeUnderbartFantastisktMegaBästCoolt!
♥ ♥ It's loved by me... ♥ ♥

Ledsen att kopiera men det finns inget bättre att beskriva det med ;3