Sorgens tider [SV]

Sååå fint och såå braa!!!♥

Kapitel 74 - Percy Weasley

Jag hade nyss mött henne, men gillade henne redan väldigt mycket. Såklart menar jag Audrey, som redan nu, på mindre än fem minuter lustigt nog hade glömt bort mitt namn två gånger. Hon hade tydligen gått i elevhemmet Ravenclaw, ett år under Penelope och mig. Hennes raka blonda hår var uppsatt i en hästsvans. Det var snäppet ljusare än Penelopes. Audreys ögon var till skillnad från mina bruna ögon istället blåa. En gäspning trängde fram.
"Är vi så tråkiga?" frågade Penelope och log retligt åt mig. Jag skakade på huvudet.
"Nej då, inte ännu" svarade jag henne. Det blev tyst ett tag. Alla tittade åt olika håll. Jag såg ut genom fönstret. Efter vad som kändes som timmar, men säkert vara var minuter reste sig tjejerna upp ifrån bordet vi satt vid.
"Följer du med ut och går en runda?" frågade Audrey, blygt. Jag visste att jag ville, men om jag svarade för fort skulle de säkert tro att jag var beroende av att vara tillsammans med någon, att jag inte vågade möta ensamheten och alla tankar den förde med sig.
"Ehh.. visst" sa jag och såg ner i bordet medans jag reste mig upp.

Snön föll tungt över gatorna. Mina skor var redan genomblöta, eller dyngsura som man också kunde kalla det. Vi hade ju endast gått ca 50 meter, så det var ju mitt eget fel för att jag inte köpt bättre skor.
"Hur går det med din brors affär?" frågade Audrey nyfiket. Så det var därför Penelope frågat om vi skulle träffas idag, med sällskap av en av hennes kompisar. Så att Audrey skulle få reda på mer detaljer om George. En besviken känsla träffade mig. Alla ville alltid veta hur det gick för George. Han var ju så mycket intressantare än alla andra i min familj tillsammans.
"Det går väl framåt antar jag" muttrade jag fram. Hon verkade fatta att jag helst inte ville prata om George, men trots det slutade hon inte.
"Det var Georges tvillingbror som dog i kriget va? Det var väl han Fred? Eller är det jag som misstar mig?" fortsatte hon. Jag nickade. "Jag var nog en liten beundrare till dom, att dom var så modiga och gjorde sådana saker. Väldigt kreativa och smarta, då dom kunde uppfinna allt det där. De skulle kunnat passa bra i Ravenclaw, om dom inte varit så fjantiga då och då förstås. Men det var ju sorgset att Fred dog, George blir nog aldrig sig lik igen, även om det var ett tag sen nu. Det var du som såg han dö va?" Audreys prat som verkade pågå för evigt plågade mina öron, och ögon. Hur okänslig kunde hon vara? Jag fick anstränga mig till det yttersta för att inte gråta inför dom, och det krävdes mycket för att klara av att nicka medans jag ansträngde mig så.
"Det måste ha varit väldigt jobbigt att se sin yngre bror dö? Är det sant att du försökte döda han Rookwood som gjorde det? Tror du det gjorde ont för Fred att dö eller gick det helt smärtfritt? Eller vad såg det ut som? Han dog väl av att en vägg sprängdes i bitar? Är det sant att.." jag orkade inte lyssna på henne, så jag avbröt henne, med en skakad röst.
"Håll klaffen! Fattar du inte vad du håller på med? Är du ett sånt jävla okänsligt kräk som hans mördare är? Va? Du borde väl fatta att jag inte vill lyssna på allas dumma frågor om honom dag ut och dag in!" jag kunde inte hålla inne tårarna. Audrey såg på mig. Hon såg ledsen ut, men även smått stolt. Varför?
"Du måste släppa taget om honom, Percy. Du tror väl inte på allvar att jag inte visste vem du var, och att jag inte förstod att det inte var värst roligt för dig att höra allt jag sa, men jag sa det för att du skulle inse att du måste släppa honom. Han är aldrig borta. Han finns här hos dig, som ett stöd du inte kan se eller höra eller känna. Ett stöd som du känner när du väl behöver det. Tro inte att jag vet hur det känns att förlora syskon, för det vet jag." rabblade Audrey upp snabbt, nästan så snabbt att jag inte uppfattade hennes ord. Penelope bara stod där, bevittnade scenen som hände framför hennes egna ögon.
"Så du menar att du och Penelope planerade det här? Att ni skulle få mig att komma ihåg allt det där när jag äntligen lyckats få honom ur tankarna?" fräste jag emot henne.
"Han fanns där i ditt undermedvetna hela tiden, du vill bara inte acceptera det" sa hon med lugn röst. Audrey såg på mig med sina blå ögon. "Släpp taget om honom, Perce. Han klarar sig själv, jag lovar dig det. Släpp taget" viskade hon intill mitt öra. "Bara slappna av och säg hej då till honom". Jag följde hennes instruktioner. Några sekunder senare spreds ett leende på mitt ansikte.
"Du lyckades" viskade hon innan hon gav mig en kram.
_____________
Dåligt avslutande för Percy, men aja, hope you enjoy it

Åh, vad vackert skrivet. ♥

Jättefint!! ♥
Du är verkligen bäst, vet du det?

Bara jag som tyckte att jag plågade Percy lite? o:

Näe bäst är Joanne Rowling you know

TACK ♥♥♥♥♥

Haha ja kanske det, men du är bäst här på Mugglis iaf ♥

Wow! Vilket kapitel!!!

supermegabra!

GOSSHHH jag vill inte att du ska sluta D:

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer