rollspelare & tippest prs

”Ska jag klä på mig?” Frågade hon sedan leendes, ville ju inte att det skulle bli för jobbigt för honom. Hon väntade inte på svar utan reste sig upp och tog på sig en morgonrock. Hon satte sig på soffan igen och log svagt för sig själv, hade uppnått det hon ville. ”Måste du sitta då långt bort?” Frågade hon sedan, älskade att mysa med honom. Visst skulle de säkert mysa innan de sov men hon ville ha honom nära sig så mycket som möjligt, lite klängig tyckte hon att hon fick vara ändå.

Tack gode Gud. Henri höll typ på att dö där ett tag. Han hällde upp mer vin i sitt glas och tittade äntligen upp på Sophia.
”Du sitter också långt bort”, svarade han avvaktande då han inte var redo att resa sig ännu. Han svalde hårt när han tänkte på situationen och hoppades att det skulle försvinna snabbt. Typ inom en sekund. Han tog en klunk av sitt vin och tittade upp på de tända ljusen i taket.

Sophia log svagt och himlade lite med ögonen men lät det vara, han fick hoppa närmre när han kände för det. Hon drack lite av vinet och såg sig omkring i kammaren, började känna sig lite oklarare än vanligt men hon var inte riktigt redo att ge sig än.

Det lugnade sig. Kanske inte så lugnt att han egentligen skulle ta bort kudden och resa sig, men han gjorde det ändå. Det vad i varje fall inte heltydligt. Han slog sig ner på soffan tätt intill Sophia och lyfte sitt glas från bordet.
”Hur känns det?” frågade han med ett höjt ögonbryn innan han drack upp innehållet från glaset.

Sophia la sina ben mellan hans och lutade sig mot honom. Hon drack lite mer av sitt vin men la undan glaset efter.
”Till mitt försvar, jag har inte ätit någon middag.” Log hon och pussade mjukt hans käke. Hon drog med fingrarna över hans bröstkorg och log för sig själv, han gjorde henne verkligen galen. Det var omöjligt att hålla varken händer eller läppar i styr nära honom.

”Det är ditt eget fel”, sa han och tittade henne i ögonen. ”Förstår inte hur du tänker när du ger dig av sådär helt ensam.” Han varken fick eller skulle få för sig att rida in till staden på egen hand - det krävdes att minst en vakt skulle följa med honom. Dock så hade ju Sophia inte hans mor som sin mor - alltså den mest överbeskyddande kvinnan som någonsin vandrat på jorden, men ändå. Det var riskabelt för en drottning att göra sådant.

Sophia rynkade på pannan och kollade på honom, hade inte alls förväntat sig ett sånt svar. Hon fnös tyst till och skakade på huvudet.
”Det var skönt, ingen här vet ens vem jag är. Jag tyckte det var... kul att vara som alla andra. Eller lärorikt kanske. Det kändes som klostret igen där rang inte spelar roll.” Mumlade hon och ryckte lite på axlarna. Hon tyckte inte alltid om att vara kunglig, att få låtsas vara vanlig några gånger hjälpte henne ganska mycket då hon annars blev väldigt vresig.

Han la armen runt henne samtidigt som han lyssnade. Kunde inte relatera alls - visst hatade han att vara kunglig ibland, men han ville ju inte vara vanlig heller.
”Men det är fortfarande farligt”, sa han och placerade en kyss på hennes nyckelben. ”Det finns sjukdomar där... Och om folket överhuvudtaget misstänker att du har pengar så blir de som vildar.” Hans far skulle dödat honom om han fick reda på hur han pratade om sitt egna folk. Men Gud, vad Henri inte brydde sig.

”Okej, förlåt. Jag ska inte ut själv igen.” Mumlade hon och smekte hans nacke. Hon pussade hans tinning och slöt ögonen i några sekunder. ”Men ditt folk är väldigt trevliga så du borde inte tala så illa om dom.” Log hon och kysste mjukt hans kind istället. Hon la armarna om honom tillslut och lutade kinden mot hans axel.

Bra, tänkte han för sig själv. Ville inte säga det högt för då kanske hon skulle tro att han var överbeskyddande. Vilket han faktiskt var, men det skulle han inte erkänna.
”Trevliga? Okej”, svarade han och knäppte upp de två sista knapparna på sin skjorta innan han lutade sig fram mot bordet för att hälla upp vin i de båda glasen.
”Du har väl inte gett upp redan?” frågade han och flinade lätt mot henne innan han sträckte fram glaset mot henne.