Tredje Världskriget

"Inget, men du vet lika mycket som jag." fräser hon tillbaka och tar åter tag i henne.
"Jag föddes troligen på gatorna. Vet inte vilka mina föräldrar är. Hamnade i ett kriminellt gäng som jag kom ur när jag var runt elva. Men de tog hand om mig så gott de kunde, som liten höll de mig tyst med droger. Sedan har jag levt själv och ett år innan du fann mig fick jag sjukdomen." svarade hon av ilska rabblade hon upp hela sin barndom.
"Vad mer kräver du att veta?" morrar hon fram med blixtrande ögon.

Hon var fortfarande irriterad men mjuknade en aning och fortsatte undvika hennes blick.
"Det blir bra!" Fräser hon men viskar sedan.
" Men jag förstår fortfarande inte vad du menar med det där om hur de behandlar mig här..."

"Bra då." sa Nike fortfarande lika förbittrad men söker hennes blick åter.
"De behandlar dig....som en...ja....prinsessa. De bugar, de följer din minsta vink, du är annorlunda till sättet." säger hon och sänker till sin blick.

"Jaha..." Säger hon och får en känsla av klarhet.
"Jo, men av någon anledning får jag allt jag vill ha då." Hon orkar uppriktigt inte vara arg längre men undviker ändå Nikes blick.
Av någon anledning får hon den där känslan igen. Den som hon inte kan beskriva. Ocj det stör henne!

Nike ser på henne, varför mötte inte Akhiti hennes blick?
"Ja självklart, du tillhör makten, som presidenten han fick också allt han ville." sa hon och hennes ton var nu lugnare.

"Tja, alla förväntar sig att jag ska prata så." Säger hon och försöker ännu en gång gööra ett halvhjärtat försök att fly.

Nike släppte henne men verkade mer sorgsen och övergiven när Akhiti ville bort från henne. Hon sa inget utan började lösa upp sina flätor medans hon går mot fönstret.

Akhiti gick lungt till sitt rum men så fort hon kom innanför dörrarna andades hon andfått och la sig på sängen.
Hon visste inte vad som hände med henne men hon gillade det inte!

Nike satte sig vid fönstret och löste upp flätorna. Hon lät det nu rödlockiga falla och sedan såg hon bara ut genom fönstret och undrade vad det var med Akhiti. De hade aldrig bråkat så förr.

Akhiti försökte lugna ner sig.
Hon fortsatte måla på sitt träd. Istället för att det blev sådär fridfullt som det skulle ha blivit såg trädet mera förvirrat ut.
Löven fick klara färger och barken på trädet blev en oreda.
Bilden blev fortfarande fin men den fick en helt annan känsla.