Gör man vad som helst för kärleken?

Nej då det gör jag aldrig

Vad bar!!!

Super bra!

merraaaa♥

Tack till er båda

här har ni nästa kapitel och jag hoppas det är uppskattat

Jezebels blick var fäst på platsen som hon precis försvunnit ifrån. Ännu en gång hade hon glidit ur händerna på honom, det var som om han försökte fången vinden. Hur mycket han än försökte kunde han inte hålla kvar henne, hur mycket han än ville hjälpa henne kunde han inte. Men han förstod henne, hur hon måste känna sig när alla drar i henne och försöker styra hennes liv. Hon var ju trots allt en människa och inte en marionetdocka. Jezebel vände blicken mot Voldemort som såg rasande ut och sedan på Remus som verkade se mer sorgsen ut, tillslut såg han på Draco som såg helt förkrossad ut.
”Ge tillbaks hennes son och låt henne vara” skrek Voldemort och Jezebel och Remus kunde precis stoppa honom från att hoppa på Draco ”släpp mig” morrade han och Remus släppte genast när han kom på vem han höll i men Jezebel gav sig inte. Voldemort hade kunnat vara djävulen själv men han tänkte inte låta honom döda Draco.
”Dör han försvinner Fai för alltid och då kommer hon aldrig prata med dig igen” sa Jezebel ansträngt. och Voldemort slutade att försöka slita sig loss.
”Men han har inte rätt att göra så” morrade han argt.
”Nej det har han inte men det finns inte mycket vi kan göra och just nu vill hon inte ha vår hjälp. Hon har rätt och du vet det” sa Jezebel lugnt.
”Ja jag vet, det barnet har alltid haft en stark vilja” sa Voldemort och såg hatiskt på Draco som sjunkit ihop på golvet och bara stirrade ner i sina händer.
”Trodde du verkligen att hon fortfarande älskade dig Malfoy?” sa Remus kyligt och försköte möta Dracos blick men han vände bort den och undvek att svara.
”Varför plågar du henne?” sa Jezebel
”Allt är hans fel” sa Draco tyst och Jezebel fattade att den blonda mannen syftade på Voldemort
”Mitt fel? det är du som skadar henne” sa Voldemort argt och gick mot Draco men Jezebel gav honom en varnande blick, han skulle stoppa Voldemort igen, inte för att han brydde sig om vad som hände med Draco men han var tvungen att ge henne tillbaka sin son.
”Det var du som gav mig märket och störtade min familj i fördärvet” spottade Draco fram och reste sig ”Jag var tvungen att bygga upp vårt namn igen och hon hjälpte mig”
”Det var inte gratis, du tvingade henne! Du har brutit sönder henne! ser du inte det? hon skrattar inte, hon ler aldrig, hon är fångad i ett mörker och det är ditt fel!” sa Remus kallt.
”Varför lägger du dig ens i? Du har ingen rätt till det” sa Draco argt.
”Vi bryr oss om henne så vi har all rätt i världen” sa Voldemort.
”Det gör jag med!” sa Draco och Jezebel kunde inte låta bli att skratt.
”Du bryr dig inte alls! Du är besatt av henne men det är inte samma sak” sa han kallt men Draco verkade inte förstå det.
”Jag gör som jag vill” sa han kallt och transfererade sig bort från platsen och Jezebel suckade, han hatade att han inte kunde göra mer för henne.
”lika bra att vi med försvinner. Hon kommer inte tillbaka dit och hon vet vart hon kan hitta oss” sa Remus och de andra nickade. Voldemort och Remus försvann och han antog att de återvände till sina hem. Jezebel såg på huset och suckade. Hur många mer hus skulle han behöva besöka för att hitta henne, hur många gånger skulle hon behöva sväva mellan liv och död innan han kunde rädda henne, hur många tårar skulle hon behöva fälla för att någon skulle förstå. Han suckade och önskade han kunde göra mer. Hon förtjänade bättre, hon förtjänade att få ha ett eget lyckligt liv. Han koncentrerade sig på sin lägenhet och snart transfererade även han hem till sig.

Vilket super bra kapitel du skriver verkligen magiskt

Och bara för att jag är jätte snäll har jag ett kapitel till åt er

Hon vaknade av att någon rörde henne och hon slog genast upp ögonen.
”Det är ingen fara lilla vän” sa Pomfrey och hon såg sig förskräckt omkring i rummet och upptäckte till sin lättnad att hon var i sjukhusflygeln.
”Hur mår du?” sa en välbekant röst och hon vred på huvudet och mötte professor McGonagalls blick, trotts att det gått många år sedan hon var elev kallade hon fortfarande sin gamla föreståndare för professor.
”Jag har mått sämre” sa hon bara och såg ner i täcket. ”jag ber om ursäkt, det var inte meningen att svimma. Jag vill inte vara till besvär” sa hon lågt
”Men herregud du är inte till besvär, men du oroar mig” sa den nuvarande rektorn ”vad har du råkat ut för?”
”Draco” sa hon bara lågt och McGonagall flämtade till och Pomfrey tappade brickan hon bar på och hon ursäktade sig.
”Gjorde han det här mot dig?” frågade Pomfrey och hon nickade bara som svar.
”Kära barn, hur kan någon göra så mot dig? ja mot någon?” frågade McGonagall
”Det är en lång historia” sa hon bara och de såg på henne och hon började sakta berätta allt som hänt och när hon var klar hade både Pomfrey och rektorn tårar i ögonen.
”Varför pratade du inte med oss?” frågade McGonagall.
”För att ni drog er undan, hela orden när min far vann” svarade hon bara.
”Vi är ledsna för det” sa hon ursäktande ”men vad gör du här? fanns det någon anledning till att du flydde hit?” frågade McGonagall artigt
”Jag ville prata med Sev” sa hon lågt och McGonagall såg först konstigt på henne men nickade sedan
”Jag följer dig till kontoret” sa rektorn. Hon reste sig långsamt ur sängen och höll på att ramla ihop men hennes före detta föreståndare tog tag i hennes arm och stödde henne på färden mot kontoret och upp för trappan. Snape sov när de kom in och men Dumbledore var vaken och han väckte sin vän som såg surt på honom. McGonagall satte henne ner i en stol och lämnade sedan rummet
”Herregud vad har hänt med dig?” frågade Sev förskräckt
”Måste vi prata om det? jag ville bara få prata med dig utan att behöva tänka på det” sa hon lågt men Sev gav henne en genomträngande blick och hon orkade inte protestera och berättade för andra gången den dagen hela sin historia och när hon var klar såg Severus ut som om han ville döda någon.
”Hur kan han? han kan inte slå dig! och han kan inte låsa in er son heller!” sa han argt ”Tur för honom att jag sitter fast här” Severus kokade av ilska och hon kunde inte låta bli att le lite över att han ville frösvara henne. Dumbledore la en lugnande hand på Severus axel och den forne trolldrycksläraren lugnade sig lite.
”Jag önskar verkligen jag kunde vara hos dig just nu” sa Severus och hon nickade och kände tårarna börja rinna. Det var inte rättvist att han var tvungen att vara död när andra levde.
”Gråt inte, det ordnar sig” sa Severus men hon bara skakade på huvudet och reste sig på vingliga ben och gick fram till fönstret. Långt där nere gick eleverna runt i snön och hon önskade hon var en av dem.
”Du kommer på en lösning det gör du alltid” sa Dumbledore och hon vände sig om och log mot dem
”Tack, det känns lite bättre” sa hon och tog bort håret från ansiktet ”jag saknar er båda två så himla mycket”
”Vi saknar dig med. Skolan är inte vad den var utan dig” skrattade Severus och hon skrattade lätt, han kunde alltid få henne att skratta, det spelade ingen roll hur ledsen hon var.
”Jag måste gå nu, men jag lovar att komma tillbaka till er så snart jag kan” sa hon leende och de nickade
”Du vet vart du hittar oss” sa Severus och hon lämnade sakta rummet och mötte McGonagall i trappan, hon sa adjö till henne och samlade sina krafter och transfererade sig till Jezebel, hon ville bara att han skulle hålla om henne och sekunden efter att hon landat i hans lägenhet hade hon hans armar runt sig och hon andades ut och lutade sig mot honom.
”Det är bra nu” sa Jezebel och satte henne ner i soffan och hon lutade sig mot honom.
”mm bra” sa hon och svimmade åter av utmattning.

Jätte-super-mega-dunder-bra

Tack så mkt Amanda kul att du gillade det

Ååå bara sååå bra♥♥