Spoiler:
Tryck här för att visa!Där blåste Bagman i visselpipan. Jag och Harry sprang in samtidigt i den enorma labyrinten. Det gick inte att känna igen skolans quidditchplan längre, även fast jag spelat på den i flera år. Efter några meter skildes jag och Harry åt, han sprang åt vänster, jag åt höger. "Peka åt norr", hörde jag honom viska. Det kändes lite simpelt att det inte fanns ljudisoleringsbesvärjelser på häckarna, men jag hade inte tänkt på att göra en kompassbesvärjelse själv, och det var ingen dum idé. Jag följde hans exempel, men gjorde min ickeverbal så att Harry inte skulle börja gnälla om orättvisa när jag vann över honom. Efter några ytterligare svängar (höger, höger, vänster, höger) spärrades min väg. Det här måste vara en av de sista sprängstjärtsskrabborna, och den var nästan tre meter lång. Som tur var hade jag redan gissat att något just en sådan skulle finnas i labyrinten, och jag hade klurat ut bästa sätten att handskas med dem. Först blötte jag ned stjärten med Aguamenti och såg till att den varken kunde skjuta iväg sig själv eller spränga stjärten, men jag märkte genast att det knappt hjälpte. Även om den inte kunde spränga stjärten kunde den röra den, och den slog undan mina ben med en enda snabb rörelse. När den sedan rusade emot mig använde jag mig av det första jag kom på. Jag förvandlade ett tre meter långt odjur till en iller. Först fick jag nästan lite dåligt samvete, men sedan såg jag på resultatet och ville nästan kräkas. Om man tänker sig en enorm iller med en skorpionstjärt och snabel på magen, och båda har päls på sig, så är man ganska nära det här monstret. Jag förstod att den snart skulle hoppa på mig igen, och jag sprang förbi den och in i nästa gång. Där träffade jag Harry igen! Jag varnade honom för skrabborna, och vi skildes åt igen. Snart kom jag till andra hindret. En eld lika hög som mig själv rasade några meter fram. Hettan sved i ansiktet och jag kände svetten bildas i pannan. Jag kunde inte göra en tillräckligt stark Aguamenti för att släcka den här elden, och jag hade ingen aning om det ens gick att framkalla regn. Elden brann med mörkröda lågor på tjocka stockar. Där fanns lösningen! Om jag kunde förvandla stockarna till något som inte kunde brinna, som järnrör, skulle elden slockna. Professor McGonagall hade lärt oss göra trä till metall för åratal sedan, det var bara det att stockar var inte tändstickor och järnrör var inte synålar. Det tog mig tio minuter att genomföra förvandlingen, eftersom jag var tvungen att hämta andan efter varje stock. När jag var klar var jag noga att inte kliva på den brännheta metallen. Jag hade förlorat mycket tid. Nästa hinder kom snart, även om det jämfört med det förra knappt var ett hinder. Ett hundratal pixignomer kunde absolut vara jobbiga, men inte om de satt i en bur, och det var buren i sig som var problemet. Precis som elden så spärrade den vägen, och jag kunde inte bara förstöra den, för då skulle jag behöva tampas med pixignomerna. Även den här gången kunde jag som tur var använda en simpel trollformel. WINGARDIUM LEVIOSA! Jag blev nästan besviken när buren lät sig lyftas upp. Jag dirigerade buren så att den hamnade två meter bakom mig. Jag tänkte inte ha röjt bort alla hinder ifall någon annan tog samma väg. Jag sprang vidare, djupare in i labyrinten. Av någon konstig anledning var vägen nästan helt rak, och den verkade leda rätt in i mitten av labyrinten. Jag ägnade inte en tanke åt den uppenbara fällan, utan tänkte bara på seger. Därför märkte jag inte att marken skimrande i en kvadrat framför mig, och jag föll rakt igenom den kamouflerade luften. Det var inte ett jättelångt fall, men jag landade inte särskilt mjukt på den packade jorden. Jag skämdes, men återigen fick jag använda mig av Harrys skarpa trick. Jag hade också en kvast, och locka-till-sigbesvärjelsen är faktiskt inte särskilt svår. Min kvast kom inte lika snabbt som Harrys, men det är väl en nackdel med att sakna en Åskvigg. När jag väl var uppe ur gropen fortsatte jag på kvasten, för jag hade landat på ryggen och litade inte riktigt på mina lungor, och det hade varit dumt att ändå fortsätta springa omkring. Även fast det varit en fälla i slutet, så hade faktiskt den där gången varit till stor nytta. Snart förstod jag att det inte gick att flyga omkring i labyrinten och lämnade kvasten. Bakom nästa krök hittade jag Krum, men något verkade vara fel. Han såg på mig och höjde trollstaven. "Vad gör du?" ropade jag. "Vad tusan håller du på med?" Svaret blev bara ett ord. "Crucio!" Smärtan var värre än något annat, det kändes som ett fall på hundra meter från kvasten, men det kändes konstant. Plötsligt kom Harry ut från en häck och lamslog Krum. Det blev en kort diskussion om hans galna beteende innan vi för tredje gången tog olika vägar. Jag haltade efter skrabbor, falluckor och förbannelser, men jag var ganska säker på att jag var nära pokalen. Några minuter senare såg jag glans framför mig - pokalen! Jag sprang för allt jag hade och såg Harry nära, men det var jag som skulle vinna. Plötsligt ropade han till: "Cedric! Till vänster om dig!" Jag hann precis slänga mig framåt, men snubblade till när en stor svart skepnad kom ut ur en sidogång. Jättespindeln vände sig mot Harry efter att den modige dumskallen försökt lamslå besten. Harry testade flera besvärjelser men de hjälpte inte ett dugg. När jag samtidigt som honom försökte var det först då som spindeln vacklade till och föll ihop. Harry var skadad och jag frågade hur han var. Jag var den som skulle nå fram till pokalen först, men det kändes fel. Harry skulle ha den. När jag inte tog den märkte jag hur frustrerad han blev, och han sa åt mig att ta den. Sedan sa han att vi skulle ha den tillsammans, vilket faktiskt kändes okej. När vi båda sedan - exakt samtidigt - tog tag i pokalen kände jag välkänd känsla. Pokalen var en flyttnyckel. Vi landade på en mörk kyrkogård - båda lika förvirrade. Plötsligt hörde jag svaga fotsteg och drog fram min trollstav. En svartklädd kortväxt skugga närmade sig. Harry föll av någon anledning på knä och sedan hördes en röst säga: "Döda den andre." Pojken som överlevde eller Cedric Diggory. Inte svårt att gissa vem som var den andre. Chos namn flög runt i mitt sinne.
ÖPPNA INTE OM DU INTE ORKAR SCROLLA LÅNGT!
Ett inlägg i en fanfic jag skriver.
Mugglarportalen