When the sun rise [Sv]

AWSOME!

Magda: Vad glad jag blir! Kul att du gillar den! ^__^
Hoppas att ni har haft/har en bra påsk!
__________________________________________________


Kapitel 49- 
Rose Weasley 

Jag andades lättat ut. Slutproven var äntligen över och trots att jag var säker på att jag gjort några dumma slarvfel var det skönt att det var gjort. Nu började det närma sig slutet på terminen och läxorna blev färre och färre för varje dag. Hogwartseleverna spenderade mer och mer tid ute på skolområdet, skrattande och pratande. Sommaren hängde i luften. I sjön lekte jättebläckfisken och frambringade både vågor och skrattsalvor. En liten bit bort från alla andra satt en pojke lutad mot ett träd och blickade ut över sjön och bergen. Jag styrde stegen mot honom. När jag kom fram såg jag ner på killen. 
"Får jag sitta här?", frågade jag. Albus såg upp på mig. Nickade. 
"Tack." Jag slog mig ner i gräset bredvid min kusin och studerade honom.
"Vad är det som bekymrar dig, Al?" Han ville fortfarande inte se på mig. 
"Du har varit så annorlunda de senaste veckorna. Sedan vi hittade stenen. Är du inte glad att farbror George ska få träffa sin tvilling igen? Hörde du vad Fred sa? George kommer i helgen! De har tydligen brevväxlat..." 
"Ja, jag hörde. Tur att jag hittade stenen, inte sant?", svarade Albus. Han försökte låta glad, men hans leende var ihåligt och nådde aldrig hans vackra, gröna ögon. De var frånvarande, dimmiga. Jag lade min hand på kusinens axel. 
"Berätta för mig. Jag skvallrar inte, det vet du", sa jag lent, med huvudet på sned. Jag hatade att se Albus såhär. Det slog mig hur han måste ha känt sig när han hittade mig, slagen av Slytherinarna. 

Efter några minuters tystnad suckade Albus. 
"Hur kunde pappa hålla det hemligt?", frågade han tyst. "Alla hans äventyr... Allt." Så blixtrade det plötsligt till i de vanligtvis så snälla, gröna ögonen. Han rätade på sig.
"Han har berättat för James!" Jag kunde inte hindra minen av förvåning som spred sig i ansiktet på mig. Harry hade berättat för James. En sommar hade de suttit ute hela natten och pratat. Det var i Kråkboet och följande morgon när Albus frågat vad de pratat om hade de utbytt en blick och sagt; "Quidditch!" 
"Albus, jag... Jag är säker på att han tänkte berättade för dig också!",  försökte jag. Albus gröna ögon mötte mina. De var inte längre dimmiga och uttryckslösa, det lyste av besvikelse i dem. 
"Hur kan du vara så säker på det, Rose? Han har en helt annan relation till James. James är äldre, han har fått både Marodörkartan och osynlighetsmanteln! Vad har jag fått? Va?!" Jag hade aldrig sett min kusin så frustrerad. Han var alltid den som var lugn och samlad. 
"Al... Han kommer prata med dig. Du vet det. Du är bara besviken på att få reda på det från någon annan", viskade jag. Min kusin suckade lätt.
"Du har rätt. Förstås", svarade han efter ett tag. Jag log. Albus tittade runt på området och hans blick fastnade en bit bort. Blicken hårdnade för en sekund, men mjuknade sedan igen.
"Vad är det?", undrade jag lätt. Albus skakade på huvudet.
"Tyckte bara att det såg ut som att Malfoy tittade hitåt, men jag måste ha sett fel. Han står med ryggen mot oss", svarade han och skrattade lätt åt sitt eget misstag. Jag såg bort mot Scorpius. Ett snett leende spred sig på mina läppar när jag såg hand ryggtavla.  
"Ja", sa jag till Albus. "Ljuset måste spelat dig ett spratt." 

AWSOME

Verkligen superbra♥

Lika underbart som alltid!

Sommarlov! Underbart, inte sant?
Nu är det det min sista uppdatering på When the sun rise....... SAD D': Men vem vet? Kanske börjar jag skriva en ny fanfiction någon gång när jag får tid? Hur som helst; Tack för att ni fortsatt läsa de här två åren. Det betyder massor!
Ha nu en superduper-sommar och läs och snacka HP så mycket ni kan! Det ska jag göra i alla fall!
Puss på er! ♥
__________________________________________


Epilog -
George Weasley

Skogen var tyst och mörk. Bakom mig försvann slottet i fjärran. Jag fortsatte längre och längre in. Fred hade varit väldigt specifik när han sagt att jag var tvungen att gå väldigt långt in i skogen. Var tvungen att vara säker på att jag var helt ensam och inte skulle stöta på någon. Då kunde jag öppna läderpungen som jag fått med mig. I den låg stenen. Stenen. Jag hade fortfarande svårt att smälta det faktum att Uppståndelsestenen faktiskt existerade. Jag hade inte trott dem först, när Fred, Albus och Rose hade skickat en uggla. Det som stod på pergamentet hade liksom inte gett någon effekt, men så hade jag visat det för Harry. Tyst hade den svarthårige mannen ögnat igenom det. De gröna ögonen rörde sig över pappret så snabbt att de blev suddiga och när han såg upp visste jag att Fred talade sanning.

Efter en halvtimmes promenerande in i den djupa skogen stannade jag. Snabbt såg jag mig om för att försäkra mig om att jag var ensam. Ingen levande varelse syntes eller hördes. Ingen människa, ingen kentaur. Man kunde inte ens höra fåglarnas ivriga kvittrande längre. Så sjönk jag ihop på den barriga och våta marken. Händerna darrade lätt när jag fipplade med trådarna för att få upp påsen. Utan att jag var medveten om vad jag gjorde stoppade jag ner handen och sökte med fingrarna efter stenen. En nagel stötte emot något hårt och så fanns den plötsligt i mitt grepp. Den var liten och kantig, som en diamant. Inte alls vad man hade förväntat sig.

"Är du okej, Georgie?" Jag slog upp ögonen och tvingades att blinka några gånger för att se i mörkret. Ljusa prickar dansade framför ögonen, men efter någon minut hade synen justerats. Där stod han. Där stod jag.
"Fred", svarade jag svagt och gjorde ett försök att omfamna honom. Tvillingen höll upp händerna för att hindra mig.
"Jag tror inte att det där är en så smart idé... Du kan nog inte röra mig", sa tvekande. Plötsligt fylldes jag av en vansinnig värme. En sprudlande glädje som fyllde hela kroppen. Det var som att jag äntligen var hel igen.
"Du har inte förändrats alls!", utbrast jag och studerade honom. Det breda, välbekanta grinet spred sig över hans fräkniga ansikte.
"Nope. Lika attraktiv som alltid. Du däremot.. Wow, vad hände liksom? Och så gifte du dig med mitt ex! Hur tänkte du där?" De skrattade tillsammans. Det var en känsla som jag nästan glömt bort; Ren och skär lycka.
"Men låt oss nu prata allvar", började Fred. " Din son Fred -jag älskar namnvalet förresten- har väl gått i våra fotsteg?" Jag nickade stolt.
"Självklart. Jag skulle inte tillåta honom att bli någon Percy. Skulle han bli det skulle jag själv åka till Hogwarts och banka lite vett i honom", svarade jag med viktig min.
"H-hur mår Perce?", undrade Fred, plötsligt verkligt allvarlig. Jag slog ner blicken. Percy hade varit den som var med när Fred dog.
"Han mådde väldigt dåligt i början. Man såg inte mycket av honom, han var nästan aldrig hemma. Han lägger skulden på sig själv, tycker att det var hans fel att du dog."
"Men det var det inte!", utbrast min tvilling. Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet. Men det är den överlevandes skuldkänslor. Hur som helst så blev det bättre över tid och nu bor han precis utanför London tillsammans med sin fru Audrey och deras döttrar Molly och Lucy." Fred nickade långsamt. Ett leende spred sig åter på hans bleka läppar.
"Är hon snygg, Audrey?" Jag suckade och skakade på huvudet åt min bror. Inte ens döden satte stopp för hans ständiga skämt.
"I alla fall. Du vet väl redan att Ron gifte sig med Hermione?"
"Ja, det var ju verkligen tur. Bättre sent än aldrig, när blev de ett par?"
"Direkt efter striden. Tydligen var det Hermione som tog första steget", berättade jag. Tvillingen skakade leende på huvudet.
"Varför har jag inte svårt att tänka mig det?" Vi skrattade igen.
"Ja och de har två barn; Rose och Hugo. Båda väldigt intelligenta och självklart med det rätta Weasley-håret." Fred gjorde en segergest med knuten näve.
"Ginny gifte sig med Harry, som om det var någon överraskning. De har tre barn. James Sirius Potter, Albus Severus Potter och Lily Luna Potter och -"
"Vänta. Nu är jag förvirrad. Varför heter en av killarna Severus?", undrade Fred förvirrat. Jag rynkade ögonbrynen.
"Det kan du väl fråga de där uppe? Inte för att jag vet hur det går till där, men ändå..." Fred tvekade ett ögonblick, men nickade sedan. Han skulle fråga.
"Teddy mår också bra. Han är med Potters minst en gång i veckan. Har nyligen fått jobb på Ministeriet."
"Coolt, det ska jag berätta för Remus och Tonks", utbrast Fred. Plötsligt bleknade hans leende och förändrades till en grimas.
"Vad är det som händer?" Så insåg jag. Historien sa att den som "uppstått" med hjälp av stenen skulle börja bli olycklig. Jag greps av panik.
"Nej. Snälla! Gå inte! Inte än. En stund till... Kan jag inte ta med mig stenen hem och...?" Min blick mötte hans.
"Jag skulle inte vilja något hellre, men det går nog inte..." Mina ögon vattnades vid hans ord.
"Färdig med fuffens?", undrade jag.
"Färdig med fuffens", svarade brodern. Han log så sorgset att mitt hjärta höll på att gå itu. Den värme som jag känt när jag blivit hel igen rycktes ifrån mig lika snabbt som den kommit.
"Jag.. jag vet att jag inte kan följa med dig", sa jag tyst.
"Det kan du inte", instämde Fred. "Din tid är nu. Men vi ses igen."
"Du vet väl att jag älskar dig? Du vet väl det? Även om vi inte sa det så ofta?", viskade jag.
"Det vet jag och du vet att jag älskar dig." Jag nickade, oförmögen att tala.
"Se inte så förstörd ut! Du är så blek -du ser ut som ett spöke!" Och med det log han åter sitt sneda leende och åter såg han det speglat i mitt ansikte. Så släppte jag taget, samtidigt som natt blev dag och solen kastade sina första gyllene strålar mot jorden.

åh! otroligt bra. kommer sakna detta.

Jag kan inte fatta att det är slut... Du skriver underbart vackert och jag fastnar verkligen i texten. Hela den här historien har varit fylld med känslor och spänning och jag har liksom blivit fäst vid den. Jag tror att den här fanficen var den första jag bevakade på sidan.
Nu får du ta och spinna på nya idéer till en ny fanfiction. Fast jag tänker inte tvinga dig till något. Jag hoppas bara att du hittar något att skriva om så att jag får njuta av dina texter än en gång.

Det var så fint skrivet. Ett perfekt slut ♥