Voldemorts dotter och fången från Azkaban

längtar till spökande stugan

Betänk min unga dam att jag tänker läsa och bevaka din ff nu

^det måste du för den äger

tacå mkt vad glad jag blir nu ♥ det är alltid kul med nya läsare ♥

Det var jätte bra.

Tack så mkt jag skriver på nästa kapitel nu o jag är snart klar :p

^dom orden gjorde min dag

och har beställt voldemorts stav xD

Yay. :p


Sarza Slytherin: Åh fuskis. :c Vill också ha den. D:

vad kul att höra här har ni nästa kapitel vart beställde du den ifrån? jag har också Voldemorts stav

Kapitel 16: vid solnedgången

”Jag kan knappt tro att jag snart har berättat hela mitt tredje år för er. Det känns som om det var igår allt hände. Jag här så många minnen från tredje året. Men tryck på knappe så fortsätter vi.”

Trotts att det hade gått en vecka sedan vi vann quidditchpokalen kändes det fortfarande overkligt. Hela skolan firade, eller jag nästan. Slytherinarna var fortfarande sur och särskilt Draco. Men jag bara log åt dem. Det var riktigt kul att reta honom särskilt med tanke på att han är en sådan dålig förlorare. Vad som fortfarande är jobbigt är att Hermione inte är sams med dem. Hon är så himla arg på Draco för allt med Vingfåle och jag har avrått honom från att prata med henne.
”Låt henne ta första steget.” hade jag sagt till honom och han hade nickat. Jag såg på mina vänner som satt framför mig och pluggade. Jag såg på alla frågor och till o med jag som hade läst det här tusen gånger innan tyckte det var jobbigt att komma ihåg allt. Hermione och killarna började gnabbas om hennes schema och jag bara log, jag hade saknat deras bråk. De avbröts av att Hedwig kom inflygande. Vi såg på den vita ugglan och tog brevet från henne.
”Det är från Hagrid. Vingfåles överklagan- ärende ska prövas den sjätte.” sa Harry och vi såg på honom
”Det är samma dag vi avslutar våra examensprov.” se Hermione
”Ja. Och de kommer hit till skolan för att göra det.” sa Harry och läste vidare i brevet. ”Nån från trolldomsministeriet och…och en bödel.”
Vi såg förskräckt på honom
”Om de tar med en bödel till en överklagan verkar det som de redan har bestämt sig.” sa jag sorgset
”Ja det verkar inte bättre.” sa Harry ”
”Men så kan de inte göra! Jag har lagt ner hur mycket tid som helst på det här. Jag har läst tonvis med böcker. De kan inte bara strunta i det!” sa Ron förfärat, men jag såg på honom. Jag tror inte de spelar så stor roll. Det verkar redan ha bestämt sig. Lucius verkade ha kört med fula knep, inte för att det förvånade mig, men det smärtade mig att Vingfåle skulle behöva dö. Draco verkade dock lite gladare. Men jag tror inte det är för att Vingfåle just skulle dö utan snarare för att han kunde plåga Harry, Ron och Hermione med det, jag bara suckade åt hans barnsliga sätt.
Examensveckan började och det märktes direkt på slottet. Alla blev genast tystare och man kunde nästan se hur nervösa alla var. Men jag bestämde mig för att ta det lugnt och lita på mina kunskaper. Jag hade ju ändå lärt mig av de bästa. Och när jag gick från provet i förvandlingskonst kunde jag faktiskt le. De var inte kanske det lättaste jag gjort men definitivt inte det svåraste. Vi skulle förvandla en tekanna till en sköldpadda och jag hörde på hur mina klasskompisar klagade över hur det hade gått. Hermione irriterade de andra eleverna för att hon klagade på att hennes såg mer sköldpadda hade liknat en havssköldpadda mer än en landsköldpadda och jag små log och bestämde mig för att inte säga något. Vi åt en snabb lunch och gick sedan mot Flitwicks prov, där vi skulle utföra uppmuntringsbesvärjelse på varandra. Hermione såg lite nervöst på mig men jag log och viftade och hon kände sig genast bättre och gjorde sedan lika dant på mig och jag kände den välbekanta glada känslan och jag såg sedan på Ron som skrattade hysteriskt. Harry hade lyckats överdriva på grund av nervositeten. När första dagen var klar så skyndade alla till sina elevhem för att öva till de kommande proven. Jag såg lugnt på min bok i astronomi som jag hade i knät.
”Hur kan du vara så lugn?” snäste Ron åt mig och jag såg upp från boken och log
”Enkelt, ju mer nervös du blir desto mer fel gör du.” svarade jag och sa sedan god natt.
Morgondagen kom och vi gick ner mot vårt prov i skötsel och vård av magiska djur. Det måste vara det lättaste provet vi någonsin haft. Vi skulle hålla liv i våra fladdermaskar i en timme. Vi såg oroligt på Hagrid och man märkte att hans hjärta inte alls var med. Han brukade alltid vara så glad när han undervisade även om det var prov. Jag såg hur han sa något till Harry och hörde sedan
”Ron jag tror jag har hittat din råtta. Du kan väll komma ner och kolla när allt är lite lugnare.” viskade Hagrid så lågt han kunde till Ron vilket inte alls var särskilt lågt. Jag såg snabbt på halvjätten och log sedan för mig själv. Jag kunde ju i alla fall säga till Sirius, det kanske inte var Peter men det var värt att kolla upp. Vi lämnade Hagrid en timme senare och åt en snabb lunch innan vi styrde stegen mot Snapes prov. Vi steg in i fängelsehålan och började brygga en förvirringsbrygd och jag la lätt i ingredienserna och såg ointressant på drycken. Snape såg på mig och nickade och skrev något. Jag bara stirrade rakt ut. Hur skulle jag kunna få tag på Sirius? Nu när med alla dessa regler. Jag önskar att jag hade kunnat berätta för folk hur det egentligen låg till. Vi lämnade klassrummet och gick till middagen.
”Ska du med upp Cara?” frågade Mioni mig och väckte mig ur tänkande, jag mötte hennes blick och tänkte snabbt.
”Nej jag ska se om jag får tag på de andra.” sa jag lätt och hon såg på mig och nickade sammanbitet, hon sa inget utan bara gick. Jag såg de andra tre lämna salen och jag reste mig snabbt upp och gick ut ur stora salen och in i entréhallen. Jag såg mig omkring och innan någon han komma slängde jag en osynlighets förtrollning över mig och smög ut. Jag gick snabbt mot skogen och väl där inne i skydd av träden tog jag bort förtrollningen.
”Sirius.” ropade jag så högt jag vågade och började gå inåt i skogen. Jag såg ingen, men jag hörde något bakom mig och gömde mig bakom ett träd och väntade på att var det nu en var skulle passera. Jag försökte att andas så tyst jag kunde, och stegen kom närmare och passerade mig och jag såg en välbekant figur och andades ut.
”Jag antar att du letar efter mig?” sa jag och han snurrade direkt runt med staven höjd. Han sänkte den när han såg att det var jag.
”Du skrämde mig, Cara.” sa han uppriktigt
”Du skrämde mig med.” skrattade jag och såg på mannen framför mig.
”Så vad för dig hit till den förbjudna skogen, så här dags?” Sirius såg på mig och jag log.
”Jag kunde inte komma tidigare, men jag har lite information som jag tror du är intresserad av.” sa jag och jag kunde nästan se honom spetsa öronen och jag tänkte åter igen på en hund och log.
”Vad kan det vara då?” frågade han vänligt
”Jag har inte kollat upp det här själv men, Hagrid tror att han har fått tag på Rons råtta.” sa jag och Sirius hoppade nästan upp och ner och jag skrattade.
”Vad är så kul?” frågade han
”Vad du än gör så tänker jag på en hund. Du har varit för mycket i din animagusform.” sa jag med ett leende på läpparna.
”Ja kanske det.” svarade han med ett fundersamt ansiktsuttryck.
”Men Sirius vad du än bestämmer dig för att göra nu, var försiktig. Inte bara så du åker fast men även så du inte skadar någon annan än Pettigrew!” sa jag och mötte de svarta ögonen
”Vad tror du om mig?” frågade han och jag tycket åter att jag skymtade ett leende.
”Ja du jag vet inte vad jag ska tro. Men jag måste tillbaka jag har ett examensprov i astronomi att göra och sen letar nog mina vänner efter mig.” sa jag och såg på fången från Azkaban.
”Jobbig vecka?” frågade han och höjde ett ögonbryn. ”så ni är sams igen?”
”Nej inte den värsta jag har varit med om. Och ja vi är sams igen.” sa jag glatt och Sirius nickade
”Då är det väll lika bra att jag följer dig till slutet av skogen. Jag vill ju inte att du går vilse.” sa han vänligt
”Jag hade nog hittat ut.” sa jag lätt och vi började gå och stannade precis innan för skogsbrynet
”Sirius, det kommer hit folk från ministeriet i övermorgon så var försiktig.” sa jag oroligt
”Vad ska de göra här?” morrade han och jag små fnittrade, men slutade sedan när jag tänkte på varför de skulle komma.
”De ska avrätta en hippogriff, men om de får tag på dig så tror jag de avrättar dig först.” sa jag uppriktigt.
”Då ska jag vara försiktig nu. Och lycka till på ditt examensprov.” sa han uppmuntrande.
”Tack. Hejdå Tramptass.” sa och slängde en osynlighetsförtrollning över. Jag såg förvåningen i hans ansikte innan han halv log och började vandringen in i skogen och jag startade mig vandring mot astronomitornet. Och två timmar senare lämnade jag tornet och kröp ner i min säng, glad över att jag både klarat proven och lyckats prata med Sirius.
Morrgongen där på vaknade jag trött och gick mot provet i trollkonsthistoria, vilket var lika tråkig som lektionerna. Och när jag sedan på eftermiddagen satt i Gryffindortornet hade jag klarat av mitt examensprov i örtlära också. Och även om mina prover hade gått bra så längtade jag lika mycket som dem andra till imorgon då proven skulle vara över.
Morgondagen kom och vi hade vårt prov i försvar mot svartkonst. Vi blev väldigt förvånade när vi kom till Lupins prov. Det var en hinderbana utomhus och vi såg förvånat på den. Banan bestod av fyra delar och jag såg på honom när han skickade iväg mig, jag gick mot första biten som var en djup damm med en grindylogg i och jag simmade över och dammen och undvek grindloggen som såg argt på mig. Sen kom en rad gropar fyllda med rödhuvor och jag hoppade över dem och såg argt på kärret som kom efter. Jag klev motvilligt ner och började vandra igenom det, jag hörde hinkypunken komma och vände mig om och stirrade argt på den. Först kändes det som om jag var i trans innan jag rensade hjärnan och sa
”Lamslå.” hinkypunken förstelnades och ramlade ner i geggan och jag vandrade vidare tills jag kom fram till ett träd och gick nyfiket in och förstod snart vad det var, en boggart. Jag ställde mig framför den och snart hade den förvandlats till Rex. Jag såg på honom. Du klarar det här, du har ju gjort det förut! Sa jag till mig själv och föreställde Rex i ballerinakjolen och hinkskorna och sa
”Riddiculus.” och klev sedan ut ur trädet. Lupin såg glatt på mig.
”Utmärkt, Cara. Högsta betyg.” sa han glatt och jag nickade och log tillbaka och gick fram till Harry som stod lika lerig som jag och väntade på de andra två.
”Så du klarade det också galant?” sa han och jag nickade.
”Men det höll på att gå åt pipan i träsket.” sa jag och han nickade
”Jag höll på att kugga vid dammen.” sa han och jag log och tog fram staven och tog bort all lera och vatten från oss och Harry log tacksamt. Ron klarade sig fint tills han kom till träsket och blev vilse leden och Hermione klarade sig tills hon kom till boggarten och kom utstörtande och skrek.
”Men Hermione då!” utbrast Lupin. ”Hur är det fatt?”
”Professor McGonagall!” flämtade hon och pekade på trädet. ”Hon sa att jag hade fått underkänt i alla ämnen.”
Det tog ett tag för oss att lugna ner Hermione. När vi tillslut lyckats började vi gå mot slottet och jag kunde inte låta bli att små skratta åt Mionis boggart och jag var inte den enda som tyckte det, Ron och Hermione höll på att börja bråka om det men hejdade när vi mötte trolldomsministern på trappan.
”Ne men hej Harry.” sa han glatt. ”Du kommer väll från examen, antar jag? De är väll snart slut?”
”Ja.” svarade Harry. Ron och Hermione stod bakom honom men sa inget, själv slog jag mig ner på trappräcket och betraktade sjön.
”Vilken vacker dag.” sa Fudge nästan drömmande och såg ut över sjön. ”Det är verkligen synd…Jag är här som vittnet till avrättningen av en galen hippogriff.”
”Betyder det att överklagandet redan har varit uppe till prövning?” insköt Ron och klev fram ett par steg och vi såg på honom, lika så gjorde Fudge.
”Nej, nej det ska upp i eftermiddag.” svarade ministern
”Då behöver du kanske inte bevittna nån avrättning. Hippogriffen kanske blir frigiven.” sa jag och Fudge såg för första gången på mig. Hur kommer det sig att folk inte ser mig fören jag säger något? Men Fudge hann inte svara innan två trollkarlar kom ut ur slottet, den ena var så gammal att jag förväntade mig att han bara skulle ramla ihop framför oss. Den andra var betydligt yngre, inte för att han var ung. jag antog att de var från kommittén, och de bekräftade det när de började prata om avrättningen, jag vände ställde mig upp och vände åter blicken mot sjön innan jag gick in. Mina vänner kom snart efter mig och Ron o Hermione började bråka om något, jag såg på Harry och skakade på huvudet innan vi började skratta. Vi delade på oss, jag och killarna började vandra upp till vårt prov i spådomskonst och Hermione gick till sitt prov i mugglarstudier. Nästan hela klassen var redan där och vi slog oss ner.
”Hon tar in oss en i taget.” Sa Neville samtidigt som han satte sig ner hos oss och började prata om ämnet med killarna. Jag försökte komma på ett sätt att klara det här provet. Spådomskonst var det enda ämnet som jag knappt kan något om. Verken pappa eller Severus tyckte det var någon mening att lägga ner nån tid på ämnet och, ja Trelawneys lektioner har ju knappast varit till någon hjälp.
”Cara Riddle.” hörde jag och ryckte till
”Lycka till.” sa Harry och jag nickade och klättrade upp i det kvava rummet. Det var varmare än vanligt och jag såg min lärare sitta vid en spådomskula och jag satte mig mitt i mot henne
”God dag min vän.” sade hon mjukt och jag var på väg att fnysa mot henne, men lät bli. ”Om du vill vara så snäll att titta in i kulan, ta god tid på dig och berätta sedan vad du ser.”
Jag såg in i kulan, men allt jag såg var den vita dimman och jag tänkte, lika bra att hitta på något.
”Jag ser en man…” började jag och hon såg på mig
”Ser du vem det är? Tänk efter nu lilla vän…” sa min lärare och jag stirrade på henne innan jag åter vände blicken mot kristallkulan
”Nej, men jag ser att han förvandlar sig till en råtta. Någon jagar honom för ett brott han begått. Han svek sina vänner… det ser ut som han får sitt straff. En annan man förvandlar sig till en hund och äter upp honom…” avslutade jag och såg på henne. det var ju inte påhittat allt ihop, inte för att jag hopades att Sirius skulle äta upp Pettigrew det verkade lite väl brutalt
”Intressant. Den första mannen kan symbolisera din rädsla för råttor men du kommer övervinna denna genom att byta vänner och lära dig lite på din inrestyrka som är en hund.” sa min lärare och jag höll på att brista ut i skratt men sa inget, utan nickade bara och hon log.
”Mycket bra fröken Riddle, du har den gåva som behövs för att bli en utmärkt siare, jag ger di högsta poäng. Du kan gå nu, men jag varnar dig att något hemskt kommer hända om du berättar för de andra vad provet går ut på.” sa hon med sin drömmande röst.
”O nej då ska jag absolut inte berätta.” sa jag och spelade orolig innan jag klättrade ner till de andra. Ron och Harry såg på mig och när nästan hade klättrat upp och luckan var stängd bröt jag ihop, jag skrattade så tårarna rann.
”Vad är så kul?” frågade Ron och såg på mig
”Jag slängde ihop världens bästa historia och hon trodde på den och nu anser hon att jag har vad som krävs för att bli siare.” skrattade jag och de kunde inte låta bli att stämma in.
”Var det svårt?” frågade Harry
”Nej jag bara ljög ihop något och fick högsta betyg.” sa jag och torkade tårarna och försökte sluta skratta.
”Det är orättvist till och med ämnen som du inte är bra på får du högsta betyg i.” sa Ron och jag log och gav honom en klapp på huvudet.
”Det kallas talang. Vi syns i uppehållsrummet.” sa jag och lämnade dem och gick till uppehållsrummet. Jag steg in i rummet som nästan var tomt, de som var klara hade äntligen kunnat gå ut och lata sig i solen. Jag satte mig glatt ner i en stol i ett av hörnen och slappnade av. Snart kom Ron in och jag såg på honom
”Hur gick det?” frågade jag när han slog sig ner
”Jag såg inte ett skit i så jag hittade på något, men jag tror inte hon gick på det.” suckade Ron och jag gav honom en tröstande klapp på axeln och Hermione kom snart in och det syntes på henne att hon hade klarat sig alldeles utmärkt och vi berättade om vårt prov och hon skrattade med mig och bara suckade över hur patetiskt ämnet var. Vi avbröts av en uggla som kom inflygande och vi såg på den.
”Det är från Hagrid.” sa Ron och vi öppnade försiktigt brevet. Han förlorade och jag kände hur ledsen jag blev. Harry kom in rusande och var på väg att berätta något, men han tystnade när han såg på oss.
”Vingfåle förlorade målet.” Sade Ron med svag röst.
”De ska avrätta honom i solnedgången.” sa Hermione sorgset och alla glädje var borta.
”Vi måste gå dit!” sa Harry genast. ”Han kan inte sitta ensam och vänta på bödeln.”
”Men solen håller redan på att gå ner.” sa Hermione och vi såg ut genom fönstret. ”Vi skulle aldrig få lov att gå ner till Hagrid och särskilt inte du Harry!”
”Om vi bara hade haft osynlighetsmanteln…” Sa Harry och satte sig tungt ner. Jag tog fram staven och svängde lätt med den och Harry mantel kom flygande.
”Menar du den här?” frågade jag med ett leende.
”Hur fick du tag på den?” frågade Harry skockat.
”Jag hämtade den efter att du hade ditt bråk med Lupin, eftersom du inte hade den på dig antog jag att den låg kvar där, och jag tyckte det var dumt i fall någon hittade den.” förklarade jag glatt och Harry hoppade upp och slog armarna runt mig.
”Du är en pärla Cara.” sa han och jag log. Vi såg på varandra, vi skulle aldrig få plats alla under manteln.
”Inga problem.” sa jag och de såg på mig
”Ni år lika lätta att läsa som en öppen bok. Ta på er manteln.” sa jag med ett lätt skratt
”Men du då?” Frågade Ron och jag tog fram staven.
”Det finns fler sätt än en mantel för att göra sig osynlig.” sa jag och blinkade med ena ögat och slängde formlerna som jag använt för två dagar sedan över mig och försvann. Mina vänner såg på mig, eller där de trodde jag stod.
”Sluta stirra och ta på er manteln så går vi.” sa jag och de nickade dömt och slängde manteln över sig och vi smög tysta ner mot Hagrids stuga. Nån av dem knackade och Hagrid öppnade och såg sig runt omkring.
”Vi är under manteln, släpp in oss.” sa Ron och Hagrid släppte in oss. Mina vänner drog av sig manteln och jag viftade med staven och blev synlig. Vi såg på Hagrid som satt hjälplöst vid bordet.
”Ni borde inte ha kommit.” sa Hagrid och fortsatte sedan ”Vill ni ha te?”
Hans händer skakade och vi såg sorgset på honom.
”Vart är Vingfåle, Hagrid?” frågade Hermione försiktigt
”Jag tog ut honom. Jag tyckte han borde få känna doften av träden och höra alla ljud…innan…” sa Hagrid och spillde ut teat när han försökte hälla upp.
”Låt mig ta hand om det.” sa Hermione och började städa upp efter Hagrid. Jag såg på Fang som låg sorgset på golvet och jag satte mig bredvid honom och klappade honom på huvudet. Jag hörde inte så mycket av samtalet. Men jag förstod att allt hopp var ute. Varför måste du vara så dum ibland Draco?! Sa jag till mig själv och blev riktigt arg på min blonde vän. Jag hörde att de sa att Dumbledore skulle komma ner. Jag såg på de andra. Ron och Harry försökte trösta Hagrid och Hermione rotade i skåpet och skrek plötsligt till.
”Ron det är Scabbers.” sa hon glatt och vi verkade allihop ha glömt bort att Hagrid hade hittat en råtta, och det var verkligen Scabbers. Ron hoppade glatt upp på fötter och såg lycklig ut, vilket Scabbers eller Peter inte gjorde. Hade jag kunnat hade jag slängt mig över råttan och vridit nacken av honom, men jag kunde inte av två skäl. Ett var att jag inte var någon mördare och den andra för att jag trodde Sirius ville ta hand om Peter själv. Scabbers vred och vände sig i händerna på Ron och han pratade lugnt med honom, han sa att det inte var några katter där och att ingen skulle få skada honom. Jag ville så berätta för dem, men jag visste inte ens vad jag skulle säga.
”De kommer…” sa Hagrid och vi såg ut genom fönstret och såg männen komma ner för trappan.
”Ni måste gå. De kan inte hitta er här…” sa Hagrid och vi såg på honom, Ron tog upp Scabbers och stoppade honom i fickan, jag slängde förtrollningen över mig och, de andra tog på sig manteln och Hagrid släppte ut oss bakvägen och vi hade hellre stannat hos honom, men han schasade ut oss och vi började gå sorgset därifrån. Jag gick in i dem när de stannade.
”Å snälla Ron.” bad Hermione och jag förstod att hon ville därifrån.
”Det är Scabbers, han vill inte vara hos mig.” hörde jag Ron säga och jag tänkte att det inte var Ron han inte ville vara hos, han ville inte vara på skolan alls. ”Scabbers, det är jag, din idiot.”
Jag hörde hur dörren öppnades nere vid stugan
”Snälla Ron, jag vill inte vara här. Kan vi inte gå innan de gör det.” bad Hermione
”Okej…Scabbers, stanna där du är.” väste Ron och jag hörde hur de började gå igen och sedan hur de stannade igen.
”Jag kan inte hålla fast honom. Scabbers tyst, du avslöjar oss.” Sa Ron och jag hörde Peters pipande och jag önskade jag kunde göra något. Men hans skrik tystnade i ljudet från stugan, jag hörde ett hur de pratade och jag kunde inte låta bli att vände mig om och jag såg yxan falla. Vingfåles huvud lossnade från kroppen och rullade åt sidan, kroppen sprattlade till och blev sedan stilla för alltid. Jag såg på blodet som kom ut från kroppen och kände mig illa till mods.
”Det gjorde det” viskade Hermione. ”jag kan inte tro det, de gjorde det.” jag hörde Hermione och jag såg hur hon steg ut ur manteln och såg efter mig, jag tog bort förtrollningen och slog armarna runt henne och försökte trösta henne.
”Ni kan synas.” viskade Harry, men innan vi han svara skrek Ron till lågt.
”Aj, han bet mig.” sa han och jag förstod hur panikslagen Peter måste vara. Jag fick syn på Krumben som kom smygande.
”Nej försvinn, Krumben…” sa Hermione men det var försent, Scabbers slet sig loss från Ron och började springa med Krumben efter sig. Ron slängde av sig manteln och började springa efter sin råtta.
”Försvinn från honom din dumma katt. Scabbers kom hit nu…” skrek Ron där han sprang efter honom, vi började springa efter honom, vi höll på att snubbla över Ron som hade kastat sig på marken för att fånga Scabbers.
”Ron vi måste in under manteln igen, innan de ser oss. De kommer snart…” men Harry tystnade när vi hörde tunga, mjuka steg från jättestora tassar. Jag vände mig åt hållet ljudet kom och en stor svart skugga kom rusande mot oss, en enorm, kolsvart hund. Jag kände genast igen ögonen och jag såg på hunden. Den tog ett långt språng och träffade Harry i bröstet så han föll omkull. Jag såg förskräckt på honom innan jag vände mig mot det svarta djuret, som gjorde ett utfall mot Ron som höll i Scabbers. Han bet tag i hans arm och drog honom lätt därifrån.
”Roooooon!” skrek Hermione när han, hunden och råttan försvann ner under Det piskande pilträdet. Jag satt först som förlamad, Harry sprang mot trädet och trädet men det slog honom till marken.
”Vi måste springa efter hjälp.” sa Hermione förskräckt
”Vi hinner inte, det odjuret är stort nog för att äta upp honom…” Sa Harry, jag såg på dem de blödde båda två och jag försökte komma på ett sätt att komma nära trädet. Krumben sprang fram mot trädet och tryckte på en knöl och trädet stelnade till.
”Krumben! Hur visste han…?” sa Hermione förvånat och reste sig upp
”Jag har sett dem tillsammans. Men kom nu…och håll upp era trollstavar…” sa Harry och reste sig upp, jag såg på dem drog min stav och gick snabbt mot trädet och slanke ner i gången med de andra två tätt bakom mig och jag hoppades verkligen att jag har haft rätt om Sirius.
”Vart är Ron?” frågade Harry
”Han måste ha försvunnit den här vägen.” sa jag och följde efter Krumben som nu gick först.
”Vart slutar den här gången?” frågade Hermione och vi tände våra stavar när det blev mörkare
”Jag vet inte… den finns utmärkt på Marodörkartan, men Fred och George säger att ingen någonsin har gått in iden. Den fortsätter utanför kanten på kartan, men det såg ut som den slutade i Hogsmeade…” sa Harry och vi nickade och började gå fortare. Jag hoppades att Sirius inte hade gjort något med honom. Tänk om jag har haft helt fel om honom! Vi nästan sprang dubbelvikta i gången som plötsligt började stiga uppåt. Gången svängde och vi såg en lucka och ett svagt ljus på andra sidan och vi stannade en kort stund innan vi klev in. Det var ett rum, ett mycket skräpigt och dammigt rum. Alla möbler var trasiga och någon hade spikat för alla fönster. Jag såg på mina vänner som såg rädda ut men nickade och vi gick upp ur luckan och upp i rummet. Jag hoppade smidigt upp och hjälpte sedan de andra två och vi såg oss omkring. Rummet var tomt men en dörr stod öppen till höger om oss och vi såg på varandra.
”Jag tror vi är i spökande stugan.” viskade Hermione och tog tag i Harry som såg ut att få on och Hermione släppte.
”Det är inga spöken som har gjort det här i alla fall.” sa jag och pekade på en sönderslagen stol. Jag undrar vad och vem som hade använt stugan. Vi hörde ett knarrande ljud från andra våningen och vi såg på varandra och jag började smyga upp för trappan som var täckt av damm och jag såg spåren efter Ron. Vi stannade på den mörka trappavsatsen
”Nox” sa vi lågt och allt ljus försvann, jag såg på en dörr som stod öppen och hörde hur någon jämrade sig innan för, ett högt stönande och sedan en katt som spann. Vi såg på varandra och nickade, höjde trollstavarna och Harry sparkade upp dörren helt och vi gick in. Jag såg på Krumben som låg och spann i en himmelsäng med dammiga draperier, och Ron som stod bredvid och höll sig om benet som var i en konstig vinkel.
”Ron hur är det med dig?” frågade Hermione genast
”Var är hunden?” frågade Harry
”Det är ingen hund”, stönade Ron och skar tänder av smärta. ”Harry det är en fälla.”
”Va?”
”Han är hunden…han är en animagus…”
Ron stirrade över axeln på Harry och vi vände oss om och med en smäll stängde mannen i skuggorna dörren bakom oss.

”Nej nu tänker jag vara så elak att jag slutar här. Och jag får se hur länge jag tänker plåga er och låta er vänta på fortsättningen. Men jag måste medge att det var en ytterst intressant kväll.

*Man hör steg i bakgrunden och hur någon rycker tag i Cara*

”aaa.” Jag vände mig om med staven i högsta högg. ”Blaise, din idiot. Vill du dö eller? Har jag inte sagt åt er att inte smyga er på mig? Jag kommer lyckas döda er en dag.”
”Sorry, Cara. Jag ville bara överraska dig. Det var ju ett tagsedan vi sågs.” säger Blaise
”Ja, det var det. Men kom då så hittar vi på något. Och ni bör se upp, för man vet aldrig vad som kan hände när jag och Blaise hittar på något.”

*Kash*

Spännande. :] Även om man vet ungefär vad som kommer hända. :p