Rollspelare & Wolfy prs

Jason kollade på henne och höjde ögonbrynen. Han trodde inte alls på henne utan han antog att hon fattade exakt att hon var bättre än honom och att hon förtjänade ett bättre liv.
”Jag kan inte ge dig något tryggt och säkert liv. Det är vad du förtjänar. Leva länge och dö av ålder, inte på grund av någon person.” Sade han lågt.

Leah stirrade på honom och skakade humorlöst på huvudet.
”Så du tycker att jag ska gifta mig med en brandman, uppfostra fyra barn och ha ett tryggt liv utan några spännande händelser? Något i den stilen är din uppfattning om vad jag förtjänar i livet?”

”Jag kommer troligen inte bli äldre än trettio.” Sade han och kollade på henne en stund. Han levde farligt och förväntade sig inte ett särskilt långt liv men det var inget han kunde ändra. Han hade gett sig in i det livet som ung och han var för långt inne för att kunna dra sig ur.

”Ja, men då ska jag gå och packa ihop mina saker, så att du kan skjutsa mig in till stan igen. Jag kan ju sätta igång med mitt förutspådda liv med det samma?” Leah reste sig upp innan hon lämnade rummet, smärtan i låret gjorde sig snabbt påmind men hon försökte så gott hon kunde ignorera den.

”Leah!” Suckade han högt och reste sig snabbt upp. Han svor lågt då han kände stygnen gå upp av hans snabba rörelser. Han brydde sig mer om Leah än om hans skada så han skyndade sig efter. ”Snälla gå inte.”

Trots att hennes hjärta krävde att hon skulle stanna upp och kasta sig i famnen på Jason, så övertalade hennes undermedvetna henne om att det var bäst att hon åkte. Hon lyfte upp sin lilla resväska på sängen för att lättare kunna packa och se till att hon hade allt med sig.

Jason kramade om henne bakifrån och kysste hennes nacke. Han visste att han borde låta henne åka men han ville verkligen inte.
”Lämna mig inte.” Bad han och kysste hennes nacke. Han vägrade släppa taget om henne.

Med hjärtat i halsgropen blickade hon ner på hans händer om hennes midja, rös till av välbehag då hon kände hans läppar och varma andetag mot nacken.
”Sluta prata om vad jag förtjänar och inte”, mumlade hon tyst och vände sig långsamt om.

Han suckade och nickade lite. Han kände sig enormt skyldig, hade aldrig känt sig skyldig innan.
”Okej men jag vill att du ska veta det.” Suckade han och masserade lätt hennes axlar.

"Det är väl klart att jag vill att du ska få ett långt och bra liv," började hon och såg upp på honom, "men ingen av oss kan veta hur länge våra liv varar." Hon hade ingen aning om när hon skulle dö. Det kunde vara om femtio år men lika gärna kunde någonting hända redan följande dag. Att Jason trodde att han inte skulle bli äldre än trettio gjorde henne ledsen.
"Det är nuet som spelar roll, inte vad som händer i framtiden."