D.A:s rollspel

"Spela inte hjälte, din tönt! Gå nu, ni klarar er utan mig!" skrek jag.

"Vi lämnar aldrig dig!" sa jag.

Det gjorde ont den där kommentaren men jag ignorerade det. "Nej! Vi lämmnar inte någon" sa jag nu ännu mer bestämt än innan. Jag signallerade till Hermione att komma och hjälpa mig att hålla upp henne.

Jag går och hjälper Joe.
- Vi lämnar dig inte! Vare sig du vill det eller ej.

(är helt jäkla lost här, men försöker hänga med så gott som möjligt.)

jag ville bara skrika. kunde inte allt bara vara normalt? varför blev allt så fel?
det kändes som att allt på något sätt var mitt fel, och att jag var alldeles värdelös.

Jag kollade bakåt och såg Draco. Han såg så ledsen och skyldig ut, men jag visste att det inte var hans fel för jag kände exakt likadant. "Draco!" Ropade jag i ett försök att få honom att komma hit så att jag kunde berätta att det inte var hans fel innan vi komm ut i striden igen.

Jag stannade upp. Hur fan hade jag tänkt att det skulle gå? Jag kände det som om jag var en stor jäkla egoist.

Jag kollade upp på Joe och kollade ledset på honom. Men jag rörde mig inte i fläcken.

Jag satte mig ner mitt i den tomma korridoren och stirrade upp i det tak där stjärnorna nu lyste klart. Golvet vibrerade och ett dussin jättar kom springande i en korridor som korsades precis där jag såg att Draco och Joe var...

Jag stannade upp och gav Rubin till de andra, innan jag sprang fram till Draco. Jag stannade framför honom och rörde lite lätt på hans kind. "Draco, det är inte dit fel, om det är någotfel så är det svartalferna och trollkarlarna för att få alferna att göra som det gjorde. Det är absolut inte dit fel, jag lovar" sa jag medans jag kollade upp lite på honom.