Prs. Tonksklubbsfamiljen[swe]prs.

Azia

Jag sprang efter Tink ut ur kyrkan. Hjärtat dunkade i bröstet och jag snyftade fortfarande häftigt. Mina gympaskor smattrade mot marken. "Tink! Vänta!" ropade jag.

Mamma/Mattan

Jag sprang efter alla andra.

Tink

Plötsligt grät jag så häftigt att jag bar tvungen att sätta mig ned på marken. Jag hörde de andra komma emot mig. Då fick jag dåligt samvete. Jag var så himla självisk! Jag hade bara sprungit iväg då de andra säkert haft det lika svårt. Jag grät mer och mycket högre

Mamma/Mattan

Jag kramade om Tink. ''Vad har hänt Tink?''

Tink

"Jag kan bara inte hantera det" snyftade jag "Jag kan inte tänka framåt utan att vilja kräkas..

Mamma/Mattan

''Allt kommer att gå bra Tink, jag lovar. Jag vet att det är jobbigt men du kommer ångra om du inte tar farväl av pappa nu. Detta är din sista chans. Så vad säger du?''

Azia

Jag stod tyst bredvid och såg på när mamma försökte trösta min syster med en stor klump i halsen. Ännu ett tecken på att vår familj höll på att falla sönder. Jag gick fram och hjälpte Tink upp. Sedan gick vi in i kyrkan igen.

Mamma/Mattan

Det kändes hemskt inom mig. Jag visste att denhär familjen aldrig skulle bli som den varit. Utan Remus skulle livet bli svårt, både för mig och barnen. Och det fick mig att vilja kämpa för honom. Jag gick med resten in. (JAG KOMMER INTE KUNNA SKRIVA FÖR RESTEN AV KVÄLLEN, SÅ JAG KOMMER INTE KUNNA ROLLA MED ER IKVÄLL)

kan jag va pappa?

Azia

Jag gick på skakiga ben fram till kistan, stirrandes ner i golvet. Vissa stod redan där framme, andra var bakom och framför mig. Prästen och mamma hade bestämt att vi skulle få säga adjö till pappa ensamma först innan själva begravningen började. Tårarna strilade nerför mina svullna kinder och blötte ner min klänning. När jag kom fram till kistan lyfte jag blicken och snyftade igen. Det var så vackert, men ändå så sorgligt.

(Mamma, synd! Ses imorgon då.)

(Sir Alltså, vår pappa har precis dött och vi är på hans begravning. Ta det lite lugnt, alla är jätteledsna.)