The rich man's daughter(PRS)

Lance stoppade om honom och satte en doktor i att undersöka honom innan han gick till biblioteket och Mona.
"Hej, hur är det?" sa han med oro och drog upp henne i en kram, han såg eller kunde gissa sig till vad som hänt.

Mona reste sig upp och kramade hårt om Lance. "Det är bra" sa hon tyst och såg på honom. "Hilde lever...Men inte barnet" var det enda hon sa innan hon kramade om honom igen. "Jag kan inte leva med John...Om han inte slår ihjäl mig nu kommer han göra det någon annan gång" sa hon skärrat.

"Var det döfött?" frågar han och kramar om henne men nickar.
"Jag ska kontakta din far, han kan se till att äktenskapet upphör. Din far är ingen ond man, han vill trots allt ditt bästa." sa han även om hon kom till sin far var det bättre än detta.
"Edward är här, nästan levande." sa han sedan.

Mona skakade på huvudet men sa inget mer om det. Hon trodde han förstod ändå. Hon nickade sedan tacksamt. "Jag vill inte tillbaka till John, men vi måste få Hilde hit".
Hon kramade honom än. "Är han? Det är bra" mumlade hon sen.

"Nej, du stannar här, så får din far komma om det är så." sa Lance och nickade, att få dit Hilde var något viktigt.
Han höll om henne och satte sig saktamed Mona i famnen.
"Hur hämtar vi henne på bästa sätt då?" frågar han henne, de kunde inte bara klampa in och får henne. De måste göra det för nu hade de två liv att rädda, Hilde och Edward, båda illa däran och ingen ville leva, hade tappat livsgnistan.

Mona lutade huvudet mot hans axel. "Kanske vi kan skicka några tjänare?" mumlade hon. Hon kved plötsligt till och flög upp då han råkat nudda vid ett blåmärke som fanns under klänningen.

Lance nickade och gjorde som hon sagt samt några soldater som eskort, Hilde var inte i form till att försvara sig.
"Förlåt." mumlade han till Mona och la åter försiktigt armarna om henne.
"De försvinner med tiden, du ska få en slava som lindrar." sa han, han visste vad som hänt.

Mona begravde ansiktet mot hans axel. Hon stod så en lång stund. "Vad ska vi göra sen? Då jag och John inte är gifta... ".

"Anhåller din hand från din far och ser till att Hilde och Edward kommer upp sig här i livet. Fast du bestämmer det första förstås." sa han med ett snett flin och kysste henne.

I slottet dras den djupt sovande Hilde ur sängen, viras en filt om och läggs på säterna i en vagn innan de far hem till Lances slott.

Mona log, det första riktiga leendet på månader och hon besvarade ömt kyssen. "Jag tackar ja redan nu om jag kunde" sa hon och kysste honom igen.

Edward sov tungt än, doktorn hade kollat till honom. Han hade köldskador på några av fingrarna och han behövde få i sig näring men annars var han okej.