PRS(Dragon Fantasy)

Nalel grät häftigare. "Det är orättvist! Du verkar ha haft det värre än jag, jag förtjänar inte att tröstas! Men du gjorde det". Hon kramade dock hårt om henne igen.

"Nej då, det var inte så farligt, jag lever ju eller hur? Och det var länge sedan inget att fästa sig vid." säger Meira tröstande och avfärdande.

Nalel tystnade. Hon grät tills hon inte hade några tårar kvar längre. Hon kände sig tom och trött. Hon blundade och andades darrigt. "Tack" mumlade hon till Meira.

"Inget att tacka för." Meira drar en filt över dem och sluter lätt ögonen men hon tänkte inte sova försen Nalel gjort det.

Nalel somnade strax. Hon var återigen alldeles utmattad. Men hon drömde, bilder flög förbi henne av det San gjort. Men hon gav inga ljud ifrån sig utan sov tyst och till synes lugnt.

Meira la armen om henne som för att skydda henne även i sömnen och somnade även hon, men sömnen blev inte lugn, minnena som alla varit undanträngda kom nu upp till ytan.

Nalel sov länge, i flera, flera timmar. Och när hon väl vaknade upp så var hon ganska lugn faktiskt, och utvilad. De svarta ringarna under ögonen och hennes rödögdhet var borta för tillfället.

Meira sov nu lugnare och då Nalel började röra på sig vaknade hon direkt, vara dör för henne, ta hand om henne hade kungen sagt.

Nalel log svagt mot Meira och satte sig långsamt upp och gäspade lätt. "Morgon". Hon kände sig underligt tom, men det var bättre än att bara gråta.

"Morgon, jag hämtar frukost hit sen.....du vill väl inte äta där gissar jag?" frågar Meira sträcker på sig och gäspar.