|
Borttagen
|
Skrivet av Whya: Här är min om någon vill och orkar ^^
Spoiler:
Tryck här för att visa! Det var tyst när hon lämnat mig. Så tyst. Gardinen fladdrade i vinden. Fönstret var öppet och det var kallt, men varför skulle jag orka stänga det? All livsvilja var ju borta, tillsammans med henne.
Den där gardinen, den påminde mig så mycket om klänningen hon haft. Det kändes som om det var så länge sen. Inte mer än ett par dagar, egentligen. Men i min värld fanns inte längre någon tid. Allt som existerade var ensamheten.
Min mor kom med te och klappade mig försiktigt på axeln. När jag inte reagerade på hennes beröring reste hon sig upp igen och gick.
Jag var faktiskt tjugosju, hade en lägenhet, en etta, som vi delat på. Hon och jag. Ingen behövde ta hand om mig, jag önskar att mor bara åkte hem. Men självklart gjorde hon inte det. Istället började hon plocka undan i köket och rensa tvätt.
”Mamma...” suckade jag.
”Ja älskling, vad är det?” hon rusade genast till min undsättning. Jag vände mig mot henne och stirrade på henne med trött min.
”Kan du inte bara åka hem?”
Hon nickade, lite chockat och började återigen springa runt i små cirklar. Den här gången för att hämta sina saker. Och gå.
Äntligen smällde dörren igen efter henne. Jag kunde nästan se henne utanför ytterdörren, vägandes från den ena foten till den andra, innan hon obeslutsamt gav sig av.
Jag suckade igen och lade mig ner. Äntligen kunde jag låta mig gråta. Men då kom det inga tårar, precis som i alla de där kärleksböckerna hon älskat att läsa. Själv hade jag tyckt att det bara var fånigt svammel, med överdrivna känslor. Det var det visst inte.
Gardinen fladdrade till igen. Nu såg jag att det inte var en gardin. Det var faktiskt klänningen hon haft på den där festen. Och i klänningen var hon. Såklart. Var skulle hon annars vara?
Hon sträckte fram handen mot mig, väldigt tveksamt, med den där minen som jag mindes så väl.
Jag tog den på direkten, utan någon annan tanke än att få vara hos henne och älska henne. Det kändes tryggt. Äntligen kunde jag beskydda henne igen.
”Inget farligt ska hända dig, det ska jag se till.” viskade jag. ”Den här gången ska jag klara det.” Långsamt rann tårarna nedför mina kinder. Hon svepte bort dem och smekte mig över kinden. Sen drog hon mig upp på fötter och jag följde lydigt med.
Det var mot fönstret hon förde mig, där jag sett henne från början. Plötsligt ville hon släppa min hand. Jag förstod inte varför, så jag höll kvar. Hon kämpade mot mig, tryckte bort min hand med sin andra, men jag höll henne hårt.
”Jag tänker inte släppa. Vi hör ihop. Jag ska aldrig mer lämna dig.”
”Du måste gå vidare.” bad hon.
”Nej. Jag tänker inte har jag ju sagt!” skrek jag och höll henne hårdare.
”Du måste” bad hon igen och drog sig slutligen loss.
Jag letade efter henne, men hon var borta.
”Ella!” skrek jag. ”Ella!” Om och om igen, men det kom inget svar.
I ett sista förtvivlat försök att få kontakt igen, ställde jag mig på fönsterblecket och följde henne till nästan värld.
Jag skulle inte svika henne igen, vi skulle leva tillsammans för alltid.
Mygod människa ! Den var skitbra !
1 maj, 2012 09:01
|
Nelly1513
Elev
|
Whya
Din text var helt fantastiskt bra O.O
AlexZz and I are friends 4 ever <3 
1 maj, 2012 09:01
|
Whya
Elev
|
Tack så jättemycket båda två ♥
Din var helt super Nelly! Tyvärr kan jag inte säga nåt om din Erica, men det är ju för at den inte kommit upp än.  Eller har jag missat den?! O.O
 
1 maj, 2012 09:04
|
Cara Riddle
Elev
|
Erica Potter ja men sjävlaklrt kan jag lägga upp din text  och ja din text var jätte bra så du förtjänade en andra plats  och jag skall ge er tredje temat idag
så här har ni Ericas text
Spoiler:
Tryck här för att visa!Mot sin vilja…
Den person jag nu ska berätta om var en flicka, hon hette Sunrise. Det som är väldigt viktig att förstå såhär innan jag börjar är att… alla människor är inte goda, snälla och omtänksamma, vissa är elaka, onda och har tankar som snälla människor aldrig skulle kunna drömma om att ha i sina huvuden.
Men tillbaka till Sunrise. Sunrise föddes den 16 februari 1901 någonstans utanför Florida. Tyvärr finns det ingen som vet exakt var. Hon växte upp fattigt med sex syskon varav tre aldrig överlevde barndomen. Sunrise pappa var sjöman och jobbade ute på havet, och hennes mamma var sömmerska och hade en liten affär hemma i deras hus. Men affären gick inte bra alls och när Sunrise var tio år blev de tvungna att stänga den. Även om de levde fattigt så fick i alla fall barnen chans att gå i skolan. Någonting som Sunrise både har älskat och hatat.
Hon var alltid villig att lära och om vi skulle åka tillbaka 100 år i tiden och se henne sitta där i skolbänken med det blonda håret hängande över hennes arbete, ja, då skulle vi förstå att hon älskade det.
Något som hon älskade betydligt mindre var rasterna. Även om rasterna var korta så var dem ett rent sagt helvete för henne. Inte nog med de onda kommentarerna om hennes ärvda kläder och förstora fötter, slagen hade alltid varit värst för henne. Det handlade inte bara om några nyp eller käftsmällar. Om hon hade riktigt otur kunde de slå henne så hon tappade balansen och låg ner på backen, som om inte det skulle vara nog fortsatte slagen ofta där.
Den där speciella gången som hon aldrig skulle komma att glömma var den 19 maj 1914.
Hon hade skyndat sig ut från klassrummet så fort klockan hade ringt för att kunna undvika så många slag som möjligt. Hon hade sprungit över skolgården och satt sig vid sitt vanliga gömställe som var bakom en stor ek utom synhåll för mobbarna. Medan hon satt där och koncentreade sig på att andas i ett lugnt tempo sa någon plötsligt.
”Det här stället är inte säkert särskilt länge, du måste snart börja tänka på att hitta ett nytt.”
Sunrise frös till. Hon ställde sig långsamt upp på fötterna och tittade upp mot trädets krona. Där uppe satt en pojke som Sunrise bara hade sett stå bredvid och titta på när mobbarna slog henne. Hon svalde hårt och försökte svara så stadigt som möjligt:
”Och vad vet du om det?”
Förvånansvärt nog log pojken och hoppade ner från trädet. Han gick fram till henne och sa:
”Du är inte den ända som blivit mobbad, jag var deras offer innan du började här.” sedan lade en hand på hennes kind. När Sunrise kände värmen från handen visste hon att det var en pojke som hon kanske kunde lita på.
”Jag heter Joel.” sa han som om det var den självklaraste saken i världen att säga. Och när Sunrise bara tittade in i hans blågröna ögon utan at svara drog han efter andan och fortsatte:
”Och du är Sunrise. Sunrise Cooper.” Hon frågade inte hur han kunde känna till hennes namn även om de inte gick i samma klass. ”Jag har sett dig innan… du är väldigt söt…” Hans färg steg på kinderna och han tog bort handen från Sunrises kind. Sunrise kände hur hon rodnade hon med. Hon gillade den här pojken, även om hon precis hade mött honom. Han var väldigt söt, ljust, brunt hår som stod lite åt alla håll, lite fräknar här och var som började komma fram för sommaren och de blågröna ögonen. Han verkade bli mer och mer nervös för varje sekund som gick och tillslut sa han bara:
”Du, vi kan väl ses någon gång?”
Sunrise svalde och nickade sedan, att någon sa sådär till henne var något helt nytt. Hon hade aldrig fått sådana fina kommentarer innan. Hon ville vara med… Joel… lära känna honom, men samtidigt ville hon inte att han skulle behöva vara med henne. Han skulle säkert bara bli slagen han med om han sågs tillsammans med henne.
Joel såg ändå ut att bli glad och när skolklockan ringde gav han Sunrise en puss på kinden, sen strålade han mot henne och försvann in mot skolbyggnaden.
Sunrise Cooper var inte närvarande på mattelektionen efter. Hon stod kvar på platsen Joel lämnat henne och undrade om hon bara hade fantiserat ihop allting. Men hon kände fortfarande pirret i magen efter pussen. Hon undrade om det kändes såhär när man började bli kär…
Dagen efter när Sunrise kom till platsen där hon hade mött Joel dagen innan så blev hon besviken, han var inte där.
Vem kunde hon egentligen lura? Ingen gillade henne, Joel hade säkert bara lurat henne. Hon blev så arg på sig själv när den första tåren lossnade från hennes ögonfrans. Livet var för jävligt. Ingen gillade henne, hon var ful, tjock, hade för stora fötter, hennes lockiga hår lockade sig alltid fel och hon önskade att hon aldrig hade fötts.
Hon hörde skratt bakom sig. Snabbt som tusan hade hon vänt sig om. Joel. Joel, Joel, Joel. Men han var inte ensam. Bakom honom stod mer än hälften av de som brukade mobba henne, de hade med sig en stor sten.
Nej, tänkte Sunrise. Nej, nej, nej.
’’Allvarligt, Sunrise’’ hånlog Joel ’’TRODDE du verkligen att någon GILLADE dig?’’ Sunrise ögon glänste av tårar, hon blundade och vände de ryggen.
”Gör det bara” viskade hon. ”Gör det”
En hård sten i huvudet och allting blev svart framför hennes ögon när hon svimmade.
Om nu någon hade hittade Sunrise Cooper direkt, om någon av mobbarna hade hämtat en lärare så hon kunde föras till sjukhus, så skulle hon ha överlevt. Men stenen som hade kastats mot henne hade spräckt upp bakhuvudet och hon hade förblött bredvid den stora eken. Även om det var ett mord som hade skett så brydde sig inte polisen om att leta efter mördaren, de menade att det kunde likagärna ha varit en olyckshändelse. De enda som sörjde Sunrise var henne familj, men de återhämtade sig efter några veckor och livet flöt på som normalt för alla.
När man tänker på det såhär kan man inte undgå att vilja ge den här flickan ett nytt liv, ett liv med kärlek. Men det kommer hon aldrig att få. För Sunrise Cooper blev mördad, mördad den 20 maj 1914, på en ålder av tretton år.
 
1 maj, 2012 09:11
|
Nelly1513
Elev
|
Erica Potter
Fan. Fan, fan, fan vad jag bara vill döda den där jäkla Joel. FAAAN!!!
Du skriver så jäkligt bra och nu förstår jag hur mycket du förtjänade andra platsen :3
AlexZz and I are friends 4 ever <3
1 maj, 2012 09:27
|
|
Borttagen
|
Asså wow era texter är helt fantastiska jag fattar inte hur ni inte kunde vinna :s
Jag tkr vi kan komma delad första plats allihop
1 maj, 2012 09:40
|
Nelly1513
Elev
|
Kiera
Ja, allas förutom min, såklart xD
AlexZz and I are friends 4 ever <3
1 maj, 2012 09:41
|
|
Borttagen
|
Skrivet av Nelly1513: Kiera
Ja, allas förutom min, såklart xD Nej din text var också bra jag gillade att den var så oväntad 
1 maj, 2012 09:44
|
Nelly1513
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Nelly1513: Kiera
Ja, allas förutom min, såklart xD Nej din text var också bra jag gillade att den var så oväntad
...
Tack... Men jag tyckte inte det ;_;
AlexZz and I are friends 4 ever <3
1 maj, 2012 09:46
|
|
Borttagen
|
Allas texter var helt fantastiska!
1 maj, 2012 09:47
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen