Hogwarts yngre dödsätares kärleks historia

Sååå bra mer!

Jättebra!!
Jag satt och höll om min handled jätte hårt när jag läste!
När kommer det mera?!

Ägigt! Mer!

superduperbra vill redan läsa mera

mera .

Super

Yey! Den är ju bäst!

Era kommentarer värmer så sjukt mycket! Tack!♥
Här är nästa kapitel, hopppas ni gillar det. O.B.S. det kommer förekomma lite blod i detta kapitlet.


Kapitel 34


Draco


Han gick i den förbjudna skogen. Det var hans första år på Hogwarts. Draco gick tillsammans med Hermione. De skrattade och pratade. Plötsligt föll Hermione ner på marken och skrek samtidigt som hon vred sig krampaktigt runt på marken som en mask på en fiskekrok. Draco vände sig om och såg mörkrets herre. En kall kåre löpte längs ryggen på Draco. Mörkrets herre höll sin trollstav riktad mot Hermione och hade ett obehagligt leende på läpparna.
Han försökte skrika åt honom att sluta, men han fick inte fram ett ord. Stora sår började bildas på Hermione och skolklädnaden färgades röd. Draco föll ner vid Hermiones sida och lade sina händer över såren för att försöka stoppa blodflödet. Det hjälpte inte något, för det bildades fler sår hela tiden.
Hermione slutade plötsligt att vrida sig i kramper och låg helt still, men andades med stötiga och darrande andetag.
Draco vändes sig om mot Voldemort igen som precis i det ögonblicket skickade ut en grön ljusblixt mot Hermione. Hon blev genast alldeles stilla och Draco kastade sig ljudlöst vrålande över Hermione. Tårarna rann nerför hans kinder och droppade ner på Hermiones blodiga och livlösa kropp.
Draco vände sig argsint mot Voldemort och riktade trollstaven mot honom. Men Voldemort var snabbare och en grönljusblixt kom flygande mot Draco…

Draco slog skräckslaget upp ögonen och andades snabbt. Ansiktet kändes stelt av torkade tårar och ögonen var irriterat röda. Sen lugnade han ner sig, det hade bara varit en dröm.
Draco såg sig förvirrat om och såg att han befann sig i soffan i Vid-Behov-Rummet. Han var stel i hela kroppen och sträckte försiktigt på sig.
Han kände sig nedslagen av drömmen, den hade varit så realistisk och verklighetstrogen. Nya tårar försökte fylla hans grå ögon, men Draco stängde ögonen och tryckte tillbaka dem. Han försökte andas djupa och lugna andetag. Han trängde undan alla andra tankar och koncentrerade sig på en enda. Borttrollningsskåpet.

Några veckor senare var det quidditchmatch mot Gryffindor, men Draco orkade inte gå, han skulle inte klara det.
Det räckte med att behöva se Hermione varenda dag, och se att hon aldrig så mycket kastade en blick mot honom. Det räckte med att hela hans kropp bultade utav smärta för att inte få röra henne eller prata med henne varenda jävla dag.
Sen var det Pansy också, ett tag lade hon nästan ner med att förfölja och försöka förföra honom, då var hon faktiskt nästan helt okej. Men av någon anledning har den överjobbiga Pansy kommit tillbaka och blivit ännu mer besatt av honom…
Och som pricken över ett i, vill inte det förbannade borttrollningsskåpet lagas. Det kvittade vad han försökte med, det ville inte fungera. Men han måste laga det… Det var det han skulle göra idag, istället för att spela quidditch, det bästa han visste, så skulle han istället fortsätta med evighetsarbetet att försöka laga borttrollningsskåpet.

Några timmar senare satte sig Draco utmattat sig ner i soffan. Men han hade kommit långt idag, skåpet fungerade nästan, men det var ändå något som inte stämde…
Dagen därpå när han satte sig ner vid Slytherinbordet för att äta frukost fick han höra av Blaise att Slytherin hade vunnit matchen. Nyheten var inte av något intresse alls för Draco och började att diskutera om andra saker med Blaise istället och försökte låta och se så normal ut som möjligt.
”Vad har vi för första lektion idag?” frågade Draco.
Blaise plockade upp sitt schema och skummade igenom det.
”Vi förvandlingskonst med Rawenclaw” svarade han och tog en tugga a sitt rostade bröd.
Svaret gjorde honom både glad och ledsen, glad att han inte behövde utsättas för psykisk tortyr för att bara se Hermione, men samtidigt ville han se henne för smärtan påminde honom om vad de hade haft och att han inte bara hade levt i en fantasivärld i flera månader…
”Draco” sade Blaise undrande. ”Vad är det?”
”Öhum…” började hantvivlande.
”Alltså, vill du prata om något?” frågade han och lät…vänlig? ”Draco jag lyssnar gärna, du är min typ enda vän.”
Draco fylldes av en varm känsla inom sig. Han hade en vän och han hade ladrig insett det själv…
”Ja, jag behöver prata med någon om mitt…problem men inte just här.”
”Visst, efter lektionen kanske, vi har håltimma då.”
Plötsligt kom en Gryffindorflicka med brunt och burrigt in i stora salen och Dracos mage vände sig och hjärtat började att slå okontrollerat. Draco reste sig snabbt upp.
”Visst. Håltimma. Vi ses på lektionen” sade han snabbt och gick därifrån. Han kände Blaise förvirrade ansikte i nacken, men han brydde sig inte. Han skulle få reda på det sen i alla fall.

Jättebra! Du är typ bäst!

fortfarande jättebra