Life - Lupple & Medi PRS

"Varför ska du dit?" Hon såg på honom med ett leende.
"Jag vill gärna dit. Jag älskar se honom arbeta." Sa hon och nickade.
"Jag måste bara ta hand om vissa saker först-"

" Ny del av min historia. Det jag gjorde igår blev en vändning." Förklarade han och flinade. "Han vet saker, alltså han ser vår historia. Han har fantastiska krafter." Viskade han leendes. "Självklart. Gör klart ditt. Ingen stress." Log han.

"Han måste ha en fantastisk historia.." Sa hon drömmande och hämtade kaffe och hällde upp till honom och sig själv.
"Vem vet... Jag kanske får en över stressen jag hade igår.." Hon skrattade och satte sig i hans knä.
"Nä men skämt åsido. Det var hemskt."

"Det har han, men om man börjar fråga kan han lätt gå lite vilse. Men när han vill dela med sig. Det finns ingen bättre och lyssna på." Log han. Sedan skrattade han till. " Vem vet." Log han. För att sedan nicka. "Jag vet. Jag är ledsen." Sa han och pussade hennes kind.

Hon drack sakta ur sin kopp och ställde sedan ner den.
"Men jag är klar. Ska bara byta om till varmare kläder så kan vi gå." Hon såg på honom och log.
"Du kan ta av dig bandaget nu. Du har varit så duktig."

Han nickade. "Perfekt." Log han och nästan rev av sig bandaget. Det hade varit en kamp att ha det kvar. När det väl var borta kändes det såå mycket bättre.

Olivia bara skakade på huvudet.
"Jag kunde ha tagit bort det. Man kan återanvända bandage du vet." Hon gick ut från köket och upp på rummet. Snabbt bytte hon om och kom ner till honom igen.
"Jag ska bara skriva en lapp till Mi och Ethan. Sedan låser vi och tar den långa vägen. Det är så vackert väder idag."

"Men jag ville bli av med det. Det kliade och hade sig." Muttrade han och rättade till sina kläder och nickade lite. "Gör så. " Log han och tog fram papper och penna till henne.

"Du är som ett barn ibland. Ett buttert litet barn. Hur ska du kunna ta hand om vår dotter om du är så butter?" Hon såg på honom med ett retsamt leende. Tog pennan och skrev sedan ner ett kort medelande. Att de hade tagit sig till vargbyn men de var välkomna att äta vad som fanns i kylen.
Hon tog sedan Gabriels hand och höll den i sin.

"Jag är bra med barn." Log han. "Har du inte märkt det?" Sa han lekfullt och smekte hennes kind. " Jag älskar dig." Viskade han och tog hennes hand och ledde ut henne i det soliga vädret. Det var verkligen en fin dag.