When the sun rise [Sv]

jättebra!

alltid så bra!

Haha, jag är så dålig på att uppdatera! Jösses! Tänkte skriva de sista kapitlen nu i helgen och kanske lägga ut dem nästa vecka. Låter det som en bra idé? Ska försöka få ut något kapitel i helgen också.

Hoppas att ni alla har det bra! Ni är fantastiska som fortfarande läser.
Kram

Hurra du är fantastisk som skriver som en gud!

Bara några få kapitel kvar nu!
_____________________________________________

Kapitel 46 –
Fred Weasley

Skogens träd sträckte sig högt mot den nattklara himlen och kastade mörka skuggor mot skolområdet. Det var daggvått i gräset. Jag stod barfota på gräsmattan. En kylig bris strök mina bara armar och rufsade till mitt röda hår. Allt var så verkligt. Som vilken vårnatt som helst. Ändå visste jag att jag drömde. Hur? En figur syntes i natten. Han stod framför mig, kanske tio meter bort. Hans hår var lika rött som mitt, det lyste nästan. Samtidigt var han inte helt solid utan såg ut att vara... en ande. Ett spöke.
"Fred", sade anden och tog ett steg närmare mig. Han verkade inte riktigt gå, snarare flyta.
"Jag ledsen, Fred. Var inte rädd. Jag ska förklara."

Först efter någon minut tog jag ett steg mot gestalten.
"Jag är inte rädd", svarade jag. Skuggan av ett leende syntes i min morbrors ansikte.
"Det är bra kompis. Men nu, till viktigare saker. Förlåt att jag hemsökt dina drömmar." Jag nickade långsamt.
"Det är ingen fara. Jag vill bara veta varför", svarade jag med svag röst. Gestalten log. Det var inte det breda grinet som jag sett i hans minnen. Det var ett sorgset, beklagande leende.
"Det är George. Eller ja. Det är både George och jag. Vi kan inte gå vidare utan varandra, vilket betyder att jag är fast i ett slags väntrum. Jag är inte redo att försvinna utan att säga adjö-"
"-så du måste prata med pappa?", avslutade jag hans mening. Fred nickade.
"Men hur?"
"Det är där du kommer in. Professor Dumbledore besökte mig för ett tag sedan. Han berättade en historia. En historia om Harry."
"Harry? Som i Harry Potter? Albus pappa?" Fred log.
"Japp. Och han nämnde något som jag inte kunde låta bli att snappa upp. Du har väl hört historien om de tre bröderna?", frågade han.
"Ja, självklart. Harry brukade läsa dem när vi träffades hela släkten. Han sa att de var ytterst viktiga..." Så gick det plötsligt upp för mig.
"Existerar den? Finns uppståndelsestenen på riktigt?" Min morbror log uppmanande.
"Ja, den existerar. Men det finns en hake. Har man den för länge blir både den som håller stenen och den som uppenbarar sig olyckliga och ja... Du vet ju vad som hände den andre brodern."Jag stirrade på Fred med stora ögon.
"Men du vill att jag ska hitta den? Och ta hit George så att ni kan ta farväl? Och sedan se till så att han släpper taget?" Fred gav ifrån sig ett högt skratt.
"Du läser mina tankar nästan lika bra som min käre tvillingbror", svarade han. Så slutade han.
"Den finns i den förbjudna skogen."

Jag vaknade med ett ryck och såg mig omkring. Det var mörkt och jag kunde höra Nicklas och Edward snarka i sängarna intill. Så upptäckte jag att boken som jag läs innan jag somnat låg öppen. Jag lutade mig mot "Kom i kontakt med ditt undermedvetna". I marginalen i kapitlet om drömmar hade någon skrivit något med slarvig, sned stil. 6:20. Mitt hjärta tog ett skutt. Koordinater.

Superdupermegaunderbartawsome!

Älskar sättet du skriver på åååh

Känns tungt att tänka på att det inte är så långt kvar av denna fanficen. Jag tycker att den är väldigt fin och spännande. Den berör mig mycket.

Detta var bara ännu ett bra kapitel; extra spännande och laddat med tanke på att man fick träffa Freds ande. Jag ser fram emot kapitlen framöver, även ifall det betyder att fanficen börjar nå sitt slut.

Jättebra!

Haha, okej guys! Glad påsk på er. Här får ni två nya kapitel. Hoppas att ni gillar dem! Jag har ett kapitel plus epilog kvar efter det här. Förhoppningsvis kommer de under veckan, kanske till och med imorgon?
___________________________________________

Kapitel 47 -
Rose Weasley

När jag kom ner i Gryffindors uppehållssrum på lördagsmorgonen stod Fred och Albus där. De väntade på mig och jag kunde se direkt att det var något som hade hänt. Jag hastade fram till dem.
"Vad är det som har hänt?", frågade jag med låg röst. Fred såg sig omkring för att se till så att ingen lyssnade och lutade sig mot mig.
"Jag fick tag på Fred." Mitt hjärta tog ett obehagligt skutt. Ungefär som när man missar ett trappsteg på väg ner någonstans.
"Ska gå ut och prata?", föreslog jag. Killarna gillade idéen.

Den förmiddagen spenderade vi vid den stora eken vid sjön, trots att vi alla borde ha pluggat inför våra slutprov. Fred berättade hela historien om hur han träffat sin farbror i drömmen. När han slutat blev det tyst.
"Så... Du menar att Uppståndelsestenen finns på riktigt? I den förbjudna skogen? Och att pappa släppte den där?", sa Albus. Hans gröna ögon stirrade ut i ingenting.
"Det är... helt otroligt!", sa jag svagt. Fred nickade.
"Mm", muttrade han tyst. Jag slängde en snabb blick på min äldre kusin. Han var trött, det syntes. Att plötsligt blivit indragen i någonting som det här kunde inte vara särskilt bra för sömnen.
"Får jag se på boken?", frågade jag lent. Han nickade i riktning mot sin väska och jag lutade mig fram för att dra ut den läderinbundna boken.
"6:20. 6:20...", mumlade jag för mig själv.
"Vi behöver en karta", konstaterade Albus, fortfarande utan att titta på mig. Jag nickade.
"Och en plan."
_________________________________________

Kapitel 48 -
Fred Weasley

Den kvällen sov jag inte. Det var inte meningen att jag skulle sova heller, för den delen. Istället låg jag och lyssnade på mina rumskamraters snusande och tittade ut genom fönstret. Det var en klar natt och eftersom det började närma sig juni var det inte mörkt alls. När klockan slog tolv reste jag mig tyst och stoppade fötterna i mina skor. Jag var fortfarande fullt påklädd och behövde bara ta på mig en mantel. Så försvann jag ut ur sovsalen utan att lämna ett enda ljud efter mig.

Nere i uppehållsrummet stod Albus och väntade på mig. Han log när jag kom ner.
"Sov du något?", frågade han. Jag skrattade till.
"Vad tror du?" Han skrattade också. Jag såg ner på mitt armbandsur.
"Var är Rose? Hon lovade att vara i tid!", utbrast jag i så låg ton som möjligt, trots att vi var ensamma. Albus ryckte på axlarna.
"Hon kommer." Mycket riktigt. Bara några få sekunder senare dök min yngre kusin upp.
"Förlåt om jag är sen! Jag var tvungen att räkna ut vart vi ska leta", sa hon andfått.
"Det är okej, Rosie", sa Albus. "Kom så skyndar vi oss."

När vi stod utanför skogen såg den mycket läskigare ut än vad vi hade räknat med. Jag tvekade. Rose tog några steg fram och såg tillbaka på mig och Albus.
"Kommer ni?", uppmanade hon och försvann in bland träden med kartan i handen. Några sekunder stog jag helt still.
"Fred! Det kan behövas lite ljus", hördes Roses stämma. Jag skyndade in i skogen, tätt följt av Albus. Jag hade helt glömt bort att jag var den enda över sjutton år. De andra fick inte utöva magi.
"Lumos", viskade jag.
"Bra. Kom hit och lys på kartan", sa Rose. Jag lydde. Så började vi leta. Vi letade och letade. Letade och letade.

Timmarna gick och det blev mörkare och mörkare. Snart började vi förlora hoppet om att vi någonsin skulle hitta stenen, trots att vi hade koordinaterna. Vi visste ju inte ens hur stenen såg ut! Jag satte mig ner och blundade.
"Snälla Fred. Om det här är vad du vill. Hjälp oss", mumlade jag, men inget hände. Skogen förblev lika mörk och stilla som tidigare.
"Klaga inte", sa Albus från en bit bort. "Vi har i alla fall inte stött ihop med några magiska varelser."
"Det har du har rätt i", instämde jag. Rose såg upp mot himlen.
"De säger att den mörkaste timmen är precis före gryningen", viskade hon. "Det kan inte vara långt kvar till soluppgången nu." Vi såg på varandra.
"Ska vi ge upp för idag? Vi måste hinna upp till slottet innan folk börjar vakna", sa jag. De andra nickade. Jag ledde vägen tillbaka med min trollstav. Plötsligt stannade Albus till. Han böjde sig långsamt ner.
"Vänta...", sa han hest. "Jag tror att jag har hittat något."

Nu har jag suttit och läst igenom hela ff:n och well... vet inte ens vad jag ska säga, Den är så grymt bra på alla sätt och vis.
My Lord! Jag älskar den! :'D