Sorgens tider [SV]

Du är bäst ♥

verkligen superbra!

Meer

superbra!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Kom igen nu,nyskriven Emma ♥

Tack allihopa, förresten.. detta var det sista kapitlet innan Epilogen som har George som huvudperson :'
______________
Kapitel 73 del 2 - George Weasley

"Lee, vad gör du här? Borde du inte vara hemma och fira jul med familjen?" frågade jag. Lee ryckte på axlarna.
"Jag ska inte till mamma och pappa förräns om ett tag. Jag hade tänkt möta ... Alicia" mumlade Lee och blev röd om kinderna. Jag log. "Vad gör ni här då?" frågade Lee sedan.
"George ska berätta vad han gjort i Rumänien, och jag tyckte detta var ett mer avskilt ställe att få honom att berätta på, då han inte ville sitta och berätta sina förhoppningsvis glada minnen framför Freds grav, som han säkert redan gjort" förklarade Ron, och Lee nickade.
"Jag vill också veta vad du gjort, så börja berätta" beodrade Lee mig. Jag suckade, vad skulle jag berätta? Det var ju bara om draken jag hade haft hand om sen de allra första dagarna jag varit där.
"Eh..ja det är inte så mycket att berätta egentligen. När jag kom dit så var vi, jag och Charlie, tvungna att titta till de nya drakarna. Men jag tappade bort Charlie, jag irrade bort mig kan man säga, och hittade en av de nyaste drakungarna. En svensk kortnosing för att vara exakt. Det var som om vi, jag och draken då, hade en förbindelse. Som om vi var själsfränder eller vad det nu heter. Så jag kunde otroligt nog röra vid den utan att bli bränd eller någonting. Det visade sig även sen att jag, med hjälp utav Charlie, fick ta hand om den, för draken släppte inte några andra nära dem utan att få ett argsint anfall emot dem. Ylva fick draken heta, eftersom det var en hona. Men det hände något konstigt efter ett tag. Någon hade matat och gett henne vatten mitt i natten, som liknade mig. Så alla trodde det var jag först, men det var det inte, så de gissade på Charlie, vilket det heller inte var. Men det visade sig vara min tvillingbror som hade varit där och gjort detta, vilket jag fick reda på den natten tre dagar innan jag kom hem. Men nu tillbaka till mitten av det hela igen. Jo jag fick ganska många hatiska blickar av de som fanns där, eftersom jag hittade på nya saker till min butik, nej vad säger jag Lee, jag menar vår butik. Det var allt drakinspirerat och en av sakerna jag blev nöjdast över var små exakta kopior av drakarna där, och de kunde spruta eld och flyga och sånt som en drake kan, men elden kan inte skada någon, utom dina fiender. Så allt du behöver göra med den är att viska namnet på dina fiender, så memorerar den det. Men ja, de gillade mig inte värst mycket, men de kunde ju få sina små skrattattacker när jag skämtade och hade det nästan som förr i tiden, när Fred var vid liv, vilket jag ångrar väldigt mycket." Jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. "Ylva blev sjuk någon månad efter jag kommit dit, och då fick jag sitta uppe hela natten för att vara vid hennes sida, för att ge henne medicin och speciellt vitamin vatten. Jag somnade åtskilliga gånger och väcktes upp utav Charlie som kom upp någon gång varannan timme för att kolla hur det gick för mig, eller så blev jag väckt av Ylva som råkade slå till mig med svansen. Hon har inte så värst bra kontroll över den än. Sedan var väl de flesta dagarna lik dem andra, eller det fanns ju undantag då en grupp av oss som var där åkte in till byn och handlade hos alla mugglarna, eller den som ägde en utav butikerna var en trollkarl, så han tog emot våra trollkarlspengar" sa jag. Det var ju vad som hänt typ hela tiden. Ron, Katie och Lee bara satt där, och såg på mig, som om jag skulle säga något mer. Men jag hade inget annat att säga.
"Ska du sälja dom dära drakarna i butiken?" frågade Katie ivrigt. Jag såg på henne, smått dystert. Jag hade inte tänkt att stanna här i England. Jag hade en känsla av att jag hörde hemma i Rumänien tillsammans med Charlie och Ylva.
"Du planerar inte att stanna va?" frågade Ron dystert. Jag kunde inte ljuga, så jag skakade på huvudet. "Så du tänker inte vara min best man på mitt bröllop heller?" frågade Ron. Jag såg förvirrat på honom. Bröllop? Vad pratade han om?
"Vilket bröllop?" frågade jag. Alla tre jag satt med log finurligt.
"Har inte Hermione berättat? Det var kanske det hon skulle göra imorse? I så fall råkade jag visst förstöra det för henne" mumlade Ron, med ansiktet lika rött som hans hår.
"Men såklart jag vill det, och grattis! Så du frågade verkligen? Jag trodde att du bara skämtade om det när du skrev att han skulle fråga Hermione i ditt brev, Lee!" utbrast jag. Ron nickade svagt. Jag bara strålade av glädje. Varför skrev de inte det till mig? Fast de kanske ville att det skulle vara en hemlighet? I vilket fall så var jag glad för deras skull.

Katie log emot mig, och jag såg henne i ögonen. Lee hade gått för att möta Alicia, och Ron hade försvunnit, säkert för att få berätta det som jag sagt för honom, och att jag ville vara hans best man. Så det var bara jag och Katie kvar. Vi satt i den gamla soffan som jag och Fred inte orkat göra oss av med för att köpa en ny. Det enda som var emellan oss var luft. Hennes hand snuddade min, men den togs inte bort därifrån, och jag gjorde ingen ansats till att ta bort min hand. Vi log emot varandra igen. Min kropp blev alldeles varm. Jag visste just nu i detta ögonblick vart jag hörde hemma, och det var här, i England. Men även i samma ögonblick var alla sorgsna tankar om Fred borta. Jag visste nu att någon skulle finnas där och hjälpa mig att komma ur det här. Någon som skulle hjälpa mig ur denna sorgsna cirkeln som för månader sedan sett ut som om jag aldrig skulle komma ut ur. Sorgens tid skulle vara över. Men såklart skulle Fred stanna i mitt hjärta. Min själ och mitt hjärta skulle alltid vara halvt precis som den hemska dagen. Men det innebar inte att jag inte skulle kunna ha kul, även om jag inte var i Rumänien.

♥

Så fint. Så bra. ♥

ååh så vackert tjejen ! ♥