Voldemorts dotter och fången från Azkaban

ja det blev lite rörigt ja läs det

läste precis den delen där hon dog och hur voldemort reagerar stackars voldemort som förlorar sin sista, trognaste tjänare om det inte vore nog så skulle voldmort dö :''''''''''''''''(

VOLDEMORT IN MY ♥ HEART 4-EVER

ja det är jätte hemskt men de får vara tillsammans i himelen eller något sådant :p ja Voldemort ♥ fast hon dödade typ alla jag gillade

Hon dödade Sirius ♥ och Dobby ♥ vilket gör mig arg men skulle aldrig kunna hata henne, she is also forever in my ♥. Men hoppas att alla sluter fred i himmelen, för utom Pettigrew för han ska straffas för det han gjorde. All hat på honom men skulle du mörda honom långsamt? snälla ♥

jag hatade henne för att hon dödade Sirius Dobby var jag inte lika ledsen över :p ja allt hat på Pettegrew asså jag hade först planerat det men jag har en annan plan för honom nu och jag skriver på nästa kapitel nu

Haha då gör vi lite olika saker just nu xD

hej här har ni nästa del :d och ni får ursäkta att det är både kort och kast men det var riktigt segt att skriva det här kapitlet eftersom det är as tråkigt egentligen men nu kommer vi snart fram till det spännande av boken

Kapitel 15: veckorna i helvetet

”Ja eftersom ni hör min röst så vet ni att jag är här så tryck på knappen bara.”

Jag såg på Mioni som hade tårar längs ögonen och hon räckte fram brevet och vi läste. Killarna reagerade med en gång.
”De kan inte göra så här.” sa Harry. ”Vingefåle är inte farlig!”
”Malfoys pappa skrämde kommittén till att fatta ett beslut.” Sa Hermione och torkade tårarna och såg på oss. ”Ni vet hur han är. Det är en samling gaggiga gamla idioter i kommittén och de blev rädda för honom. Men domen går att överklaga, den möjligheten finns alltid. Fast jag ser inget hopp.”
”Skulle inte du prata med Malfoy!” sa Harry lite argt till mig och jag hoppade till.
”Va?” sa jag förvirrat vi hade ju bara sagt det som skämt.
”Ja om du hade pratat med honom hade Vingfåle kanske inte behövt dö!” sa Ron argt och jag såg på dem.
”Men…men ni skulle ju också hjälpa till.” var allt jag fick fram. Hur kan de tro att det är mitt fel?
”Ja men det är inte vi som umgås med dödsätarna!” sa Harry och jag såg argt på dem
”Om det är så ni vill ha det. Ni kan ju klara er utan mig från och med nu. Jag klarar mig bra med bara dödsätarna!” sa jag och stormade där ifrån. Jag var så arg att jag inte ens såg vart jag gick, jag hamnade framför porträttet av grundarna och Salazar såg på mig och klev ur tavlan.
”Jag tror fröken Riddle behöver någon att prata med.” sa han och jag slängde mig runt halsen på honom och bara grät, han höll tröstande om mig och såg sedan på mig och torkade mina tårar.
”Vi går en bit så kan du berätta.” sa han vänligt och de andra grundarna såg förvånat på oss men sa inget. Vi gick under tystnad och Salazar såg på mig
”Jag lyssnar när du vill prata.” sa han och jag såg på honom och suckade och sjunk ner längs väggen och satte mig på golvet och drog upp knäna och la armarna runt.
”Jag har bråkat med mina kompisar.” sa jag och han såg på mig och satte sig sedan ner bredvid mig
”Men det ordnar sig nog ska du se.” sa han
”Nej jag tror inte det gör det.” sa jag och berättade vad som hade hänt och han såg på mig och la armen runt mig.
”Jag förstår att det känns hopplöst men det ordnar sig nog på något sätt. Jag pratade inte med någon av mina vänner på flera år, men de förlät mig och nu är vi bättre vänner en någonsin.” sa han och jag log mot honom
”Jag hoppas du har rätt.” sa jag och såg på honom.
”Det verkar vara något annat som tynger dig?” frågade han och jag såg upp på honom
”Jag lovade att försöka hjälpa en man och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.” sa jag och bestämde mig för att inte nämna Sirius namn.
”Du är en smart häxa så du kommer nog på något.” sa han till mig och jag log, det kändes lite bättre efter att ha pratat med honom.
”Klockan är mycket. Du borde sova om du ska orka med morgon dagen.” sa Salazar och drog upp mig på fötter och jag log.
”Var försiktig nu.” sa han och jag nickade och gav honom en kram innan vi skildes åt. Varför ber alla mig att vara försiktig? Jag förstår det inte. Jag gick in i uppehållsrummet och jag såg mina före detta vänner sitta vid brasan de slängde en blick på mig men jag bara såg argt på dem och gick upp på rummet och smällde igen dörren. Merlin vaknade och såg på mig, jag slängde åt honom lite godis och släppte sedan ut honom. Kira såg på mig men jag sa inget utan kröp bara ihop i sängen och grät mig till sömns.
Jag gjorde inget på söndagen utan lät bara dagen passera, jag lämnade inte ens rummet. Och när kvällen kom satt jag framför brasan och tittade i fotoalbumet som morfar hade skickat. Jag såg på alla glada ansikten som log och skrattade åt mig. Jag undrar hur det hade varit om jag hade bott hos mina riktiga föräldrar. Jag slog argt ihop albumet
”Det är ingen mening att tänka på hur det kunde varit.” sa jag till mig själv och la mig trött i sängen.
Jag vaknade på morgonen och gick trött upp och såg min egen spegelbild. Jag var blekare än vanligt och jag hade mörka ringar under ögonen, men jag orkade inte bry mig. Jag slängde på mig en svart klänning och kappan över det och lämnade rummet och jag gick trött ner till stora salen. Jag struntade i vad alla sa och åt snabbt upp maten och gick sedan ut i entréhallen. Jag satte mig på trappan och såg på alla som sprang in och ut ur stora salen.
”Cara, jorden anropar Cara.” jag ryckte till och mötte Blaise blick och han såg förskräckt på mig
”Vad har hänt med dig?” frågade Draco och jag såg på dem
”Jag har inte sovit så bra bara.” mumlade jag och vi gick följde Hagrid ner till hans lektion. Jag vet inte vad den handlade om, allt var som en dimma och jag kunde inte koncentrera mig. Jag var glad när lektionen äntligen var över och vi började gå tillbaka mot slottet. Draco och Blaise gick bredvid mig och vi lyssnade på hur mina före detta vänner pratade med Hagrid om Vingfåle och Draco kunde inte låta bli att le när Hagrid började gråta.
”Titta vad han lipar. Och han ska vara vår lärare. Det är ynkligt” sa Draco och han skrattade tillsammans med Blaise. Killarna vände sig om och kastade sig mot Draco men Hermione han före och hon gav Draco en örfil. Vi bara stod och gapade, jag trodde aldrig Hermione kunde göra något sådant. ”våga inte kalla Hagrid ynklig igen! Din vidriga…din elaka…”
”Hermione!” sa Ron och fick tag i hennes hand precis när hon var på väg att slå Draco igen och vi bara såg på henne
”Undan med dig Ron.” sa hon och drog staven och riktade den mot Draco. Jag drog min och ställde mig i mellan.
”Om du vill skada honom behöver du ta dig förbi mig först.” väste jag och hon såg på mig och jag stirrade på henne. jag trodde aldrig jag skulle säga de orden till henne, hur blev det så här fel? Mioni sänkte staven och vände på klacken och gick in i slottet. Jag stoppade ner staven och vände mig om mot Draco
”Är du okej?” frågade jag honom och han nickade
”Ni har verkligen bråkat.” sa Blaise och jag nickade och min italienska vän la en arm tröstande runt mina axlar
”Tack.” sa Draco och jag log mot honom och vi gick in i slottet och jag såg inte nån av mina vänner.
”Vad har du för lektioner?” frågade Draco mig och jag såg på honom.
”Jag vet inte! Och jag orkar inte gå på dem.” sa jag och killarna utbytte varsin blick.
”Nej ingen föreläsning nu.” sa jag och de nickade
”Vi måste gå på våra lektioner.” sa Draco och såg ledsamt på mig och jag log lätt mot dem.
”Ja jag vet. Gå ni jag ska sätta mig att plugga.” sa jag och började gå upp för trapporna och in genom porträttet som nu var den tjocka damen. Hon var tillbaka efter sir Cadogans fiasko. Jag steg in och såg Mioni sitta i ett hörn och vi såg på varandra men sa inget. Jag satte mig i andra ändan och tog fram mina böcker och började skriva på en inlämnings uppgift. jag hade kommit halvvägs igenom den när killarna kom in och började prata med Hermione. De såg sedan på mig och sänkte rösten och jag bara suckade. De lämnade rummet fullt uppe i en diskussion och jag följde dem med blicken tills de lämnade rummet. Och fortsatte sedan att skriva. Dagen förflöt och snart var de flesta Gryffindorelever i uppehållsrummet. Tvillingarna kom fram till mig och först så trodde jag de skulle skälla på mig, men i stället log de.
”Att ni småbarn inte kan hålla sams.” skrattade Fred och jag såg på honom och kunde inte låta bli att le.
”Nej vi har inte lärt oss det.” svarade jag honom.
”Jag hoppas ni löser det, för det känns konstigt att ni fyra inte är vänner.” sa George och jag såg på honom.
”Ja ni behöver varandra. Ni hjälper varandra och stöttar varandra.” skrattade Fred och jag kunde inte annat än att nicka.
”Fixa det här då.” skrattade de och gick sedan för att prata med de andra. Jag såg hur Ron och Harry genast började argumentera med dem och jag förstod att det var kört. Jag reste mig ledsamt och gick upp till mitt rum och slog mig ner i fönstret och såg på stjärnorna men inte ens dem kunde få mig att le.
Veckan segade sig fram och lika så gjorde påsklovet. Jag hade ett berg av läxor och jag försökte ta tag i dem. Jag träffade Blaise, Simon och Draco så ofta jag kunde men på grund av alla säkerhets regler var det svårt. För det mesta satt jag på mitt rum och försökte komma på ett sätt att bli sams med dem andra. Sedan försökte jag komma på ett sätt att hjälpa Sirius. Men huvudet var helt tomt och jag kom inte på något. Lika fort som påsklovet börjat var de slut och allt alla pratade om var quidditch och rivaliteten mellan Slytherin och Gryffindor hade inte varit värre på år och den var störst mellan Draco och Harry. De försökte hela tiden sabotera för varandra. Gryffindor var så uppspelta eftersom de inte vunnit pokalen sedan Rons bror Charlie hade varit sökare och Wood fick mig att öva så mycket att jag nästan trodde att jag var första sökare. Kvällen före matchen var det ingen som ägnade sig åt de vanliga aktiviteterna.
Jag satt i en av fåtöljerna och betraktade rummet. Man kunde nästan ta på spänningen där inne. Oliver satt i ett hörn och böjd över en modell av quidditchplanen och rörde spelarna med staven. Fred och George skämtade högre och mer än vanligt och jag kunde inte låta bli att skratta precis som nästan alla andra i rummet. Jag utbytte en blick med mina före detta vänner de såg på mig och fortsatte sedan livligt sin diskussion. Wood ställde sig upp och sa
”Sängdags för laget.” och jag såg på honom och han gav mig en blick med och jag orkade inte prata diskutera det med honom. Jag till hör ju ändå laget, även om det inte finns en risk att jag får spela i morgon. Men jag tyckte det var skönt att komma bort från uppehållsrummet. Jag stängde dörren bakom mig och såg på rummet. Det var mörkt och tom och jag satte mig på sängen. Och funderade på vilka jag skulle heja på i morgon. Jag kanske skulle strunta i att gå? Nej lika bra att gå och jag tänker heja på mitt eget elevhem!
Jag vaknade på morgonen och log faktiskt. För en gångs skull skulle det bli kul att se på quidditch. Jag slängde på mig en röd klänning och flätade håret i två flätor och färgade det sedan gult innan jag gick ner till stora salen. Den var nästan tom. men snart kom laget in och Wood uppmuntrade dem att äta medans han själv inte åt. Han satt mitt i mot mig.
”Det kommer gå bra. Jag lovar. Vi har tränat i veckor och om det skulle vara så, så hoppar jag in när som helst.” sa jag och log mot honom, han nickade svagt och jag fick ett lätt leende av honom
”Tack. Jag behövde det.” sa han innan han reste sig och tog med sig resten av laget ner till planen. Jag såg efter dem och åt sedan upp och styrde mina steg ner mot planen. Lee kom upp bredvid mig
”Tror du vi vinner?” frågade han glatt och jag log mot honom
”Vi har det bästa laget på flera år och den enda bra spelare i Slytherinlaget är Draco.” sa jag och Lee nickade
”Det stämmer och inte ens Malfoy kan göra allt själv.” skrattade han och styrde sedan sina steg mot sin plats som kommentator och jag slog mig ner på en bra plats. Jag såg hur de andra eleverna började komma ner till planen och de flesta hade Gryffindors färger. Jag hörde steg bakom mig och sedan en välbekant röst
”Får vi sitta här?” jag vände mig och mötte Mionis blick och nickade glatt
”Klart ni får.” sa jag och hon slogs sig ner och lika så gjorde Ron
”Vi är så ledsna.” sa hon och slog armarna runt mig och jag såg på dem
”Jag är ledsen jag med. Förlåt det var inte meningen.” sa jag och de bara log och jag var glad över att vi var sams igen. Hermione var på väg att säga något men avbröts av att Gryffindorlaget kom in flygande. Lee började kommentera.
”Här kommer Gryffindorlaget ut på planen. Potter, Bell, Johnson, Spinnet, Weasley, Weasley och Wood. Allmänt erkända som det bästa spelare Hogwartslag haft på många år…”
Resten hördes inte på grund av Slytherins bu-rop.
”Här kommer Slytherinlaget anfört av kapten Flint. Han har gjort en del ändringar i sammansättningen av laget och värkar snarare ha gått efter storlek än efter skicklighet…”
Åter igen buade Slytherinanhängarna men jag förstod vad Lee menade. Draco var den minsta i laget resten var enorma. Kaptenerna hälsade och madam Hooch slängde släppte lös bollarna och slängde sedan upp klonken och spelet var igång. Spelarna flög fram och tillbaka och jag följde spelet med intresse och jag försökte få syn på kvicken. Men den var extra svår att upptäcka idag. Tillslut hittade jag den vid en av Slytherins målstolpar men ingen av sökarna hade sätt den. Spelet fortsatte och jag kunde inte låta bli att annat än skratta åt Lees kommentarer som var allt annat än opartiska. Jag vet inte hur många straffkast madam Hooch delade ut men man kan lugnt säga att verken Slytherin eller Gryffindor hade fuskat så mycket någon sin. Båda lagen körde med ful spel, även om Slytherin använde sig mest av fula knep. Plötsligt stört dök Draco och jag ställde mig upp vid kanten för att se bättre. Harry såg vad Draco höll på med och dök efter honom. Harry knappade in på Draco, han släppte taget om kvasten med händerna och sträckte sig framåt och plötsligt hörde man ett
”JAA!” och Harry rätade ut kvasten innan han höll upp handen och visade kvicken som kämpade i hans hand för att komma loss. Stadion reste sig i ett jubel och jag stämde in. Vi hade vunnit. Harry började flyga runt och han stannade hos och såg på mig.
”Kom Cara. Du ska också vara med här ute. Du tillhör laget du med.” sa han och räckte mig handen. Jag tog den och hoppade upp på kvasten framför Harry. Och slog armarna runt honom.
”Du gjorde det. Vi vann!” sa jag glatt och Harry strålade som en sol.
”Ja det gjorde vi och jag måste tacka dig för all hjälp du gett mig genom åren med all träning och allt, och så allt med åskviggen i vintras. Förlåt mig Cara.” sa Harry och jag log mot honom
”Inget att tala om.” sa jag samtidigt som vi landade mitt på planen med resten av laget och jag fick nästan ducka för att inte bli träffad av alla som ville gratta Harry. Och eleverna började strömma ut på planen. Ron och Hermione kom fram till oss samtidigt som Wood slängde sig runt halsen på Harry och tackade honom med tårarna rinnande längs kinderna. Bakom honom stod McGonagall och även hon grät av glädje. Resten av skolan lyfte upp laget och Oliver drog upp mig med och även jag fick bli buren av eleverna
”Du tillhör laget och du trodde på oss. Du lugnade mig faktiskt i morse.” sa han glatt och jag kunde inte annat än att låta bli att le stort. Vi kom fram till Dumbledore som log och överräckte pokalen till Harry som tog i mot den och hissade upp den i luften och nästan hela skolan jublade. Och jag delade deras glädje. Gryffindor hade faktiskt vunnit quidditchpokalen, jag var sams med mina vänner, ja det kunde inte bli bättre.

”Nu av slutar jag här. Jag minns de där veckorna. De var riktigt jobbiga. Jag led igenom dem och jag var helt överlycklig när jag blev sams med mina vänner igen och vi vann pokalen. Nej men nu tänker jag gå ut och ställa till med lite kaus.”

*Kash*

det var inte alls kast

Tack ♥ men jag hatade det när jag skrev det!! var nog de jobbigaste kapitlet jag skriv på länge!!

Det var superbra! Jag älskar det. :'