PRS Lupple & Medi

Willow hade satt på sig klänningen och fått hjälp av Maria och kom nu ner för trappan med håret uppsatt i en elegant uppsättning och hon såg in i köket.
"Dorian?" Hon log mot honom och lade huvudet på sned. Hon lade armen över blåmärket från nålen och såg på honom.
"Jag är klar."

Dorian var för fokuserad på blodet för att märka av att någon kom ned för trappan fören han hörde hennes röst. Han svalde skamset och vände bort huvudet och kroppen och försökte komma på vad han skulle göra med påsen han höll i. Han såg ingen lösning utan släppte taget om den med munnen och slickade sig om läpparna och gömde den bakom ryggen innan han vände huvudet och kroppen tillbaka mot henne.
" Vi ses där ute. Jag ska bara ordna lite saker." Sa han tyst och skrattade lite nervöst och kunde först då verkligen se henne.
Hon var magnifik.
"Du är väldigt vacker." Sa han ärligt medan han la andra handen lite över munnen. Jävla tänder. Detta var pinsamt, så jäkla pinsamt. Han kände sig som ett barn som blivit påkommen att göra något förbjudet. Det var löjligt. Han var snart 500 år gammal. Han svor för sig själv i huvudet och slöt ögonen.

"Ta din tid morfar." Hon log mot honom och började gå ut och stannade upp.
"Tack så mycket." Hon såg på honom och suckade.
"Dorian du är den du är. Jag älskar dig ovavsett. Göm inte vad du är utan låt mig få förstå än att jag ska gå i blindo." Hon log sorgset mot honom.
"Men kom nu vi ska ha lite roligare nu."

Han öppnade ögonen och såg på henne, hon var så oförstående förstående. Han kunde inte förstå hur accepterande hon var, det var som om hon var från en helt annan värld och på sätt och vis var hon också det. Hon var ju uppvuxen i detta årtionde, det var inte han- långt ifrån.
" Du är väldigt fantastik. " Sa han tyst och såg på henne.
" Jag har bara lite kvar, så kommer snart. " Sa han och tog fram blodet och drack upp det innan han kastade påsen och gick för att hämta grejerna han behövde för att måla och gick sedan ut.

"Tack så mycket." Hon tog med sig släpet och väntade på honom och log mot sin spegelbild medan hon väntade på honom.
"Jag ville inte gå ut i förväg ifall Simon kom." Hon såg oroat på honom när han kom ner.
"Du har lite blod runt munnen." Hon pekade mot hans mungipa. Hon log lite blygt mot honom.
"Ikväll ska jag sitta i biblioteket och läsa så du kan ta det lugnt med."

Dorian nickade lite. "Klokt tänkt. " Sa han och hörde hennes nästa ord.
" Detta är så pinsamt." Muttrade han och slickade irriterat bort det innan han öppnade dörren.
"Okej. " Sa han och log svagt. Han tittade åt olika håll och luktade men ingen var i närheten så han gick ut och mot trädgården. Ställde upp staffliet och färgerna framför platsen hon hade valt.

"Nej det är pinsamt ha gylfen öppen eller mens på byxor. "
Hon gick efter och slog sig ner vid en stenbänk och såg på honom.
"Ifall du behöver gå ropa på någon så jag inte blir ensam:" Hon log.
"Du får sätta mig hur du vill."

Dorian stirrade på henne och skrattade till.
"Jo det är högre upp på listan av pinsamheter men tro mig. Detta är också pinsamt." Sa han och flinade lite men nickade.
" Lovar. Men tror inte jag behöver gå någonstans för än denna är klar." Sa han ärligt och nickade. Tittade på henne och gick sedan fram. Han rättade till en hårslinga som hamnat fel och ordnade hennes klänning på ett bättre sätt, med släpet och så och vinklade henne så hennes ansikte var mot honom men solen sken upp hennes drag och hår.
"Perfekt."Sa han och backade ifrån henne och började med grunden och började sedan måla av henne.

"Sant så du förstår." Hon log mot honom och lät honom rätta till henne och skrattade.
"Skulle haft en mjuk kudde under rumpan. Det kommer bli hårt." Hon såg på honom och log. Han var så fokuserad att hon log allt bredare. Detta var hans stora kärlek.

"Mor hämta en kudde tack." Ropade han lite bedjande medan han fortsatte att måla.
Han hade längtat efter denna dagen och hon var vacker. Han kunde måla denna tavla på väldigt kort tid men han ville dra ut på det. Försöka måla det så mänskligt som han kunde. För denna stund var perfekt och han ville spara på det så länge som möjligt.
"Så Willow, hur kan du ta allt så lugnt?" Frågade han nyfiket. "Vänta prata inte, låt mig få till din mun först." La han snabbt till och gjorde klart den, konturerna i alla fall.
"Så kör." Sa han leendes.