prs yehet & kkaebsong

Joshua nickar lätt, orden träffar mer är Zihao använder en så skärp röst.
"Jaha, okej," mumlar sextonåringe med blicken fäst på sina händer, han vet aldrig vad han ska säga när den äldre pratar med en skarpare, argare ton. Försiktigt tvingar han bort den andres naglar från hans skinn. "Nej, jag har ingen aning. Det är därför du borde prata med någon som vet hur det är."

Zihao kunde inte låta bli att luta sig mot Joshua, när sextonåringen lossade på hans fingrar som grävde i huden, även om inte skinnet brustit.
”Men jag vill bara prata med dig”, envisades han och gömde ansiktet i den andres axel. ”För du är den enda jag faktiskt vill prata med, alla andra kan dra åt helskotta.” Visst, han var kanske en gnutta trångsynt. Men för tillfället ville han inte yttra ett ord till någon annan förutom Joshua.

Försiktigt låter Joshua sin hand finna den andres kind och stryker försiktigt med tummen mot den knottriga huden. Huvudet lutas mot Zihaos.
"Okej.. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa dig. Jag tror verkligen att du skulle vinna på att få hjälp av någon som varit där." Sextonåringen tystnar fundersamt innan han suckar lätt. "Vad säger du om en kompromiss?"

Kompromisser funkade sällan bra för Zihao, men han antog att han inte hade något direkt val.
”Okej, visst”, mumlade han och betraktade Joshua. ”Men det beror på vad det är för slags kompromiss, jag tänker inte gå någonstans själv”, sade han sedan tjurigt och putade med läpparna. Återigen, hur var det ens möjligt att en sådan barnslig person som han själv, var hela sjutton år? Skulle han aldrig växa upp? Tydligen inte.

"Om jag börjar äta mer, lovar du att iallafall prova att prata med Dumbledore och om du kan på något sätt få hjälp från någon annan?" Frågar Joshua med huvudet på sniskan, studerar den äldre tjurigt putar med underläppen. Lite som en femåring som inte får lördagsgodis. "Om du inte vill gå själv kanske jag kan va med första gången.. Men jag tror du tjänar ännu mer på det att träna själv."

”Eller, så äter du bara mer och binder fast mig någonstans, det funkar väl lika bra?” Påpekade Zihao. Det var åtminstone värt ett försök, trots att det knappast skulle övertyga Joshua. Han fortsatte att tjurigt blänga på sextonåringen samtidigt som han la armarna i kors. Egentligen hade han inte ro nog i kroppen att sitta still, men drt var inte direkt läge att börja skutta omkring inne i sovsalen och stöka till det.

"Nej, okej," suckar Joshua och begraver ansiktet i händerna, det var värt ett försök iallafall uppmuntrar han sig själv. De dumma tankarna börjar blockera hans ögon, modern, Samuel, hans äckliga Jag, och Zihaos problem. Sextonåringen känner viljan att göra slut på allt byggas inom honom. Bara ge upp. På så sätt skulle inte Samuel behöva oroa sig konstant, och Zihao skulle kunna återgå som vanligt. Joshua låter blicken sakta vända sig mot den äldre, ler lätt. " Ska jag försöka med Dumbledore åt dig?"

Zihao slingrade sig runt Joshua med stora ögon, klängde sig fast så pass att han kände sig som en fästing.
”Gå inte”, gnällde han och skakade på huvudet. ”Jag behöver dig, annars kommer jag säkert råka göra någonting dumt”, förklarade han. Armarna och benen höll bestämt fast sextonåringen. Chansen att han skulle kunna ta sig loss var minimal, om inte ännu mindre. Han hade bestämt sig och när det steget var taget, var det inte mycket att göra åt saken.

Joshua ser tyst på den äldre som hårt håller fast honom, alldeles för hårt för honom att resa sig.
"Jag ska inte gå," börjar sextonåringen med svag röst och ser ner på sina sårade händer. Faktumet att han inte kan göra något för Zihao trycker ner hans hjärta något förfärligt. Joshua får lust att gråta för hur patetisk han är, men förstår att det bara är själviskt och dumt. Vilket får honom att hata sig själv ännu mer. "Jag bara funderade lite," lägger han till med ett svagt, torrt leende innan blicken glider mot sina fingrar återigen, lutar sig försiktigt mot Zihao.

Sjuttonåringen betraktare Joshua hela tiden han talade, utan att blinka. Någonting kändes fel, men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Rädslan kröp sakta över honom, slingrade sig upp genom ryggraden och vidare ut i kroppen. Han kände att serb var något som inte stod rätt till och det fick känslorna att svälla upp något extremt. Försiktigt lossade han på sitt grepp och lade en hand på den andres kind.
”Titta på mig”, sade han tyst och försökte vrida på sextonåringens huvud. ”Det kanske är för tidigt att säga det här, men regler har aldrig varit min grej...jag älskar dig, okej? Så vad det än är du tänker på, så ska du åtminstone veta det.”